Alla som arbetat politiskt på något sätt känner till skillnaden mellan att verka i opposition och att tillhöra de verkställande församlingarna. Denna spänning existerar såväl mellan block som inom partier och organisationer. Förnyare och traditionalister, radikaler och reformister, unga och gamla – de finns i alla sammanhang. Olika partier och organisationer löser dessa spänningar på […]
Alla som arbetat politiskt på något sätt känner till skillnaden mellan att verka i opposition och att tillhöra de verkställande församlingarna. Denna spänning existerar såväl mellan block som inom partier och organisationer. Förnyare och traditionalister, radikaler och reformister, unga och gamla – de finns i alla sammanhang.
Olika partier och organisationer löser dessa spänningar på olika sätt. En del har särskilda ungdoms- eller kvinnoförbund, eller till och med särorganisering efter trosuppfattning, som de kristna socialdemokratiska broderskaparna. Andra tar debatterna rakt upp och ner, medan vissa konstituerar fristående tankesmedjor eller bryter sig ur. Ytterligare några skiter helt enkelt i demokratin och motsättningarna och blir toppstyrda isolat. Sättet på vilket man är organiserad och möter motsättningar eller intressekonflikter säger helt enkelt mycket om vilka man är.
Inom svensk partipolitik måste man också lägga till år vid makten, respektive i opposition för att se vad det har haft för inverkan på den interna tillväxten. Mot den bakgrunden är det inget mysterium vilka problem som finns och skapas inom alliansen i dag.
En seg, revanschistisk, förhållandevis ung och fortfarande oberäknelig opposition från moderaterna har tagit makten. I toppen en ganska liten och homogen grupp där man å ena sidan litar på varandra, men å andra sidan är stängda för andras idéer.
Kanske är det därför herrarna Reinfeldt, Borg och Schlingmann testar alla sina suspekta skatteförslag direkt i finanspressen?
Det här ängsliga draget, som i bästa fall kan tyda på förmåga att ta kritik, var skönjbart redan före valet då Alliansen velade om exempelvis fastighetsskatten. Icke desto mindre är det avslöjande att finansministern inte tycks behöva gå omvägen runt de andra allianspartierna – alls. Framför allt skapar det konsekvenser i en alliansregering att så mycket makt sitter i händerna på några kompisar från förr.
Inom alliansen är det således inte bara Moderata samlingspartiet, utan samtliga borgerliga partier, som har reducerats till att verka i skuggan av, inte moderaterna, utan några enskilda moderata polare från förr. Det kan, precis som i vilket annat sammanhang, väcka vrede och resning eller leda till uppgivenhet. Det som talar mot att allianspartiernas partiapparater inte ska drabbas av total förvirring och uppgivenhet är möjligen de dåliga opinionssiffrorna. De kan ha en sammansvetsande effekt, men det troliga är faktiskt motsatsen. Se bara med vilken luft den radikalkonservativa falangen inom kd vädrade sina åsikter om abort på partiets riksting i Sundsvall i helgen.
Den som har mött allianspolitiker i stadsdelar eller kommuner ute i landet vet dessutom hur irriterade enskilda folk- eller centerpartister är när de tvingas stå till svars för uttalande från de unga tupparna i Stockholm. Det är i dessa lägen partistyrelser, inre cirklar eller nervösa makthavare tar till självgod utnämningspolitik, instiftar skumma tjänster eller uppfinner myndigheter och verk – för att tysta den egna opinionen. Makten har börjat fästa sig och plötsligt blir det uppenbart för alla var den hamnat.
Huruvida man törs hoppas på en samlad opposition återstår att se, men fanns den borde den sätta in kraft i sprickorna mellan Alliansens partledningar, dess medlemmar och slutligen dess väljare. För inte är det rimligt att Sverige styrs av ett gäng polare från förr? Det finns helt enkelt vare sig politiskt eller demokratiskt stöd för detta, hur lydiga än borgare tycks vara.