Gubbgrodorna haglar

För ett par veckor sedan debatterade jag arbetarkamp med Johnny Munkhammar från Timbro, apropå den nyss avslutade SAS-strejken. Vi talade om en grupp arbetare som inte strejkat på tio år, som i två tidigare avtalsrörelser gått med på frysta villkor och så sent som 2004 gått med på försämrade anställningsvillkor – allt för att tillmötesgå […]

För ett par veckor sedan debatterade jag arbetarkamp med Johnny Munkhammar från Timbro, apropå den nyss avslutade SAS-strejken. Vi talade om en grupp arbetare som inte strejkat på tio år, som i två tidigare avtalsrörelser gått med på frysta villkor och så sent som 2004 gått med på försämrade anställningsvillkor – allt för att tillmötesgå att företaget befann sig i ekonomisk kris. Att de i år valde att inte backa från bland annat kravet på måltidspauser, kallar Munkhammar under debatten i tv4 för ”facklig diktatur”, eftersom de alls använder sitt strejkvapen.

Hur rätt arbetare än må ha är det högerns ständiga retorik att arbetarkamp äventyrar ekonomi och demokrati, även om det i just detta exempel gjordes så tillspetsat att det snarare slår tillbaka på Johnny, som framstår som oseriös.

Retoriken från högern, och inte minst tankesmedjan Timbro, tar sig olika uttryck men den är konsekvent; arbetarklassen utsätts för konstant dubbelbestraffning.

Den senaste tiden har det tagit sig uttryck i debatten om avtalsrörelsen och att löneökningar på runt 4 procent för arbetare kallas ett stort problem som hotar att driva upp inflationen.

I tisdags kontrade LO med en rapport som sammanfattar hur inkomstutvecklingen ser ut för ”makteliten” (de 200 mest inflytelserika positionerna) i Sverige. Årsinkomsten för dem var närmare fyra miljoner kronor per person år 2005, vilket ska jämföras med en industriarbetarlön på 261 000 kronor.

Maktelitens löner har trissats upp rejält de senaste åren. Därför vill LO trumma ut budskapet att det framför allt är dessa höjningar som medför risk för inflation – inte löneökningar för vanliga arbetare.

Inget fel i den retoriken.

Inte heller är det fel att kritisera att makteliten tycker att ett visst löneutrymme ska gälla för arbetarklassen och ett helt annat för dem själva, och deras agenda att skillnaderna ska öka ännu mer.

Och till sist är det inte heller fel att organisationen kritiserar det faktum att löneutvecklingen saknar koppling till prestation: Sedan 1980 har börs-vd:arnas löner ökat med 55 procent, samtidigt som börsen stigit med 30 procent.

Men jag kan inte låta bli att fråga LO:s vice ordförande Erland Olausson som sitter där på podiet och talar om hur ”upprörande” och ”anstötligt” elitens agerande är, vilka slutsatser han drar. LO är ju en tung aktör i svensk ekonomi, de kan stoppa landet om de vill. Vilken strategi ska de utarbeta för att vända utvecklingen med ökande ekonomiska skillnader?

Han svarar att motinformation som rapporten i fråga är bra, att de kan kräva hela ”löneutrymmet” och ägarpolicys mot hutlösa bonusprogram. Sedan tillägger han: ”Att ta till politisk strejk eller kräva att våra medlemmar skulle få 25-procentiga lönepåslag skulle vara att slå mot sig själv, för de som drabbas av arbetslöshet om ekonomin går över styr är våra medlemmar. Vi avstår från de direkta kampmetoderna för att de är ineffektiva!”

Det sista känns lika tillspetsat som Munkhammars groda om diktatur.

Om en fackförening ska avstå från kamp och prioritera information är det kanske läge att lägga ner – och lämna över till de fackföreningar som visat att kamp faktiskt leder till konkreta landvinningar för arbetarklassen.

Klassamhället kan inte informeras bort.