I samband med att vårbudgeten presenterades aviserade regeringen att ytterligare förändringar av a-kassenivåerna är att vänta. Redan nu är avgiftens storlek kopplad till arbetslöshetsnivån i branschen och i höst vill regeringen förstärka den kopplingen ytterligare: Ju högre arbetslöshet desto högre a-kasseavgift. Avgifterna till de 36 a-kassorna varierar idag från 240 kronor till 597 kronor i […]
I samband med att vårbudgeten presenterades aviserade regeringen att ytterligare förändringar av a-kassenivåerna är att vänta. Redan nu är avgiftens storlek kopplad till arbetslöshetsnivån i branschen och i höst vill regeringen förstärka den kopplingen ytterligare: Ju högre arbetslöshet desto högre a-kasseavgift. Avgifterna till de 36 a-kassorna varierar idag från 240 kronor till 597 kronor i månaden – men skillnaderna kan alltså bli betydligt större framöver.
Avsikten bakom denna politik är uppenbar. Regeringen vill sätta press på fackförbund med hög arbetslöshet att hålla tillbaka lönekraven för att inte arbetslösheten ska öka ytterligare. Detta för att regeringen vill se den lågavlönade service-sektorn växa.
Sedan chockhöjningarna av a-kasseavgiften genomfördes har a-kassorna tappat medlemmar i strid ström. Arbetarens senaste sammanställning visade att hittills i år har 270000 medlemmar lämnat sin a-kassa. Regeringen behöver intäkterna från a-kassorna till att finansiera sina skattesänkningar – som bekant framför allt gynnar de välbeställda – så vad göra? Deras svar är att a-kassemedlemskap bör bli obligatoriskt, vilket de just nu utreder.
För att möta detta diskuterar LO-styrelsen ett motdrag: Att slå samman alla a-kassorna till en enda, med samma avgift för alla. En sådan modell skulle motverka regeringens intentioner genom att göra finansieringen av a-kassan solidarisk, eftersom kostnaderna för arbetslösheten sprids lika mellan alla medlemmar, oavsett arbetslöshetsnivå i branschen. Det låter som en god idé, eftersom det åtminstone motverkar att en obligatorisk differentierad a-kasseavgift blir en regressiv jobbskatt (se ledaren 17/2007), det vill säga att lågavlönade betalar mer än högavlönade.
Det är inte omöjligt att även SAC Syndikalisternas a-kassa Saak, som redan i dag är branschöverskridande och solidariskt finansierad, skulle kunna komma att ingå i en sådan a-kassesammanslagning.
Samtidigt återstår det stora problem de sänkta a-kassenivåerna innebär. De leder till att arbetslösa tvingas ta arbete till mycket låg lön för att kunna försörja sig, till exempel inom den växande städbranschen. Från den 1 juli blir det möjligt för dem som har råd att göra skatteavdrag för hjälp med städning i hemmet med mera, vilket redan nu lett till att antalet ansökningar om F-skattsedel ökat med 20 procent jämfört med förra året och att 488 nya företag tillkommit i städbranschen, rapporterar DN.
En växande service-sektor behöver dock inte vara fel i sig, förutsatt att det handlar om satsningar som kommer alla till del. Skola, vård och omsorg behöver uppenbart mer resurser, både till ökad personaltäthet och högre löner.
Det svenska samhället har inte bara råd med utbyggd välfärd, det är ett måste om vi vill åstadkomma jämställdhet och rättvisa; fler jobb där de anställda inte är pigor i enskilda hem utan arbetar tillsammans med allt vad det innebär av social gemenskap och förutsättningar för kollektiv kamp.
En sammanslagning av a-kassorna och en stark uppslutning bakom kravet att höja a-kassenivåerna är viktiga steg i kampen mot en skenande klasspolitik – men en vitaliserad kollektiv kamp på arbetsplatserna är det riktigt avgörande för att åstadkomma förändring.