Om ett globalt avtal för utsläppsminskningar av typen Contraction & Convergence – Minskning & Utjämning, M&U – blir verklighet på global skala – i vilken valuta ska utsläppsrätterna handlas? Det råder inget tvivel om att det land vars valuta handeln sker i skulle gynnas i form av extra utsläppsrättigheter till rabatterat pris. Detta sker genom seignorage – skillnaden mellan vad det kostar att tillverka en sedel och sedelns värde, en mellanskillnad som tillfaller staten. Men att en valuta används som reservvaluta påverkar också handelsbalansen för det land som har utfärdat den.
Dollarns ställning som världsvaluta möjliggör exempelvis för USA att externalisera delar av sitt budgetunderskott och frodas trots enorma underskott i bytesbalansen. Det funkar genom att andra länder som exporterar varor till USA gärna får betalt i dollar utan att använda dem till köpa upp amerikanska varor. I stället sätter de in dollarna på banken eller använder i andra internationella affärer. USA kan alltså till stor del betala för importen med pengar som saknar förankring i produktion av varor, som får sitt värde bara genom att dollarn är eftertraktad i sig. Om internationell handel med utsläppsrättigheter skulle ske i dollar skulle samma sak ske där – mängder av utsläppsrätter skulle ”gratis” tillfalla USA.
Om ett internationellt klimatavtal ska vara legitimt bör förstås ingen nation gynnas på ett otillbörligt sätt. Att M&U-modellen kräver en ny världsvaluta insåg dess upphovsman Aubrey Meyers i samtal med ekonomen Richard Douthwaite, som senare har utarbetat ganska detaljerade planer för det: En internationell byrå upprättas som dels utfärdar utsläppsrätter, dels utfärdar en ny global valuta som används för handeln av utsläppsrätter – den kallar han ebcu, kort för emissions-backed currency unit (ungefär utsläppsbaserad valutaenhet).
Idén är ganska briljant. Ebcus utfärdas endast vid ett tillfälle, i samband med lanseringen av M&U. De utfärdas till alla länder i förhållande till deras folkmängd, och är gratis. I takt med den överenskomna totala utsläppsminskningen tas ebcus ur cirkulation. Genom en minskad penningmängd stryps möjligheterna till utsläppshandel, och därmed efterfrågan på fossila bränslen.
Detta förslag till världsvaluta skiljer sig egentligen inte så mycket från den dollarguldmyntfot som användes i världshandeln inpå 1920-talet, bortsett från två uppenbara ting: att använda ebcun som internationell valuta gynnar ingen enskild stat, och medan penningmängden då knöts till innehav av den tidens största bristvara – guld – är penningmängden i det här förslaget knutet till vad som borde bli vår tids största bristvara: koldioxidutsläpp.
Genom att valutan är internationell, och endast används vid internationell handel, finns likheter med det förslag till nytt världshandelssystem som John Maynard Keynes utvecklade under andra världskrigets slutskede. Han insåg att de krigsdrabbade länderna i Europa skulle ha väldigt svårt att betala tillbaka sina stora rustningsskulder till främst USA. Sargade länder har svårt nog att bygga upp sina ekonomier, om dessutom stora skuldåterbetalningar görs finns ännu mindre kapital till investeringar, vilket gör att tillväxten går ännu långsammare. Även det här handlar till stor del om bristande handelsbalans. Ett land måste exportera varor för att få in valuta att betala sin import med. Om importen är större än exporten uppstår en statsskuld. Finns redan en skuld, ökar den så länge exportens värde understiger importens. Jämte bristen på inhemskt kapital, till följd av skuldåterbetalningarna, som skulle kunna användas till att investera i exportindustrin, tenderar även det internationella investeringskapitalet att dras till länder som blomstrar snarare än länder på konkursens rand. Denna skuldfällas onda cirkel handlade då om Europa, i våra dagar känner vi exakt igen problemet från fattiga länder i tredje världen. Effekten blir att de rika länderna blir rikare, de fattiga länderna fattigare.
För att få bukt med problemet attackerade Keynes dess kärna: handelsbalansen. Han föreslog inrättandet av en internationell bank, kallad Internationella clearingunionen, som utfärdade en global valuta, kallad bancor. I korthet handlade förslaget om att all utrikeshandel skulle ske i bancor, som hade fast växelkurs mot alla nationella valutor. Alla länder skulle ges starka incitament att varje årsslut ”cleara” sina bancorkonton, alltså sluta på noll, då värdet av exporten är lika med värdet av importen. De länder som har underskott i handeln skulle få betala ränta på krediten, samt tvingas devalvera sin valuta så att landets exportvaror blir billigare. Men även länder med handelsöverskott skulle behöva betala ”negativ ränta” – liggetidsersättning – och revalvera, skriva upp, sitt lands valuta så att landets export blir mindre attraktiv. Ett allt för stort överskott hos clearingunionen skulle till och med konfiskeras och placeras i bankens reservfond.
Syftet med clearingunionen är alltså att utjämna världshandeln, så att alla länder exporterar och importerar ungefär lika mycket. Skuldsatta länder skulle inte fastna i fällan, utan återföras till jämvikt. Dess varor skulle bli attraktiva, och investeringskapital strömma till.
Keynes idé dammas av som en viktig reform för globalisseringsrörelsen att kämpa för i George Monbiots bok Samtyckets tidsålder, och han pekar dessutom ut ett vapen som tredje världens skuldsatta länder skulle kunna använda för att få igenom kravet. Följden av de gigantiska skulderna dessa länder har till västvärldens privatbanker uttrycks tillspetsat av Monbiot: ”Den fattiga världen äger den rika världens banker”. Ett samordnat hot om betalningsinställelser skulle få västvärlden att darra och kanske att gå med på att reformera världshandelssystemet. De skulle helt enkelt följa Världsbankens och Internationella Valutafondens recept, och knyta villkor till skuldhanteringen.
Bortsett från de uppenbara rättviseaspekterna av införandet av Keynes gamla idé får det sannolikt också en direkt klimatrelaterad effekt: Världshandeln, åtminstone mätt i vikt, skulle minska. De skuldsatta länderna tvingas idag till permanent överproduktion till världsmarknaden för att kunna betala av på sina skulder. Och eftersom de saknar kapital till att utveckla sin industri – i kombintion med västvärldens protektionistiska tullar – är det en till stor del rent råvarubaserad export. Om kapital flöt in till landet, och om de rika länderna fick ett intresse av att importera till ett högre värde, skulle förädlingen ske på plats nära råvaruproduktionen. Detta sammantaget minskar behovet av att skeppa varor kors och tvärs över jordklotet, med följden att koldioxidutsläppen minskar.
Dessutom vore det, så vitt jag kan bedöma, fullt möjligt att knyta ihop dessa båda förslag till reformering av världshandeln – Keynes idé om en internationell clearingunion, fast med en valuta knuten till koldioxidutsläpp i stället för till guld.
