Debatt

Tillväxt – är det vänsterns mått på framgång?

Arbetaren får ofta välförtjänt beröm för sin utrikesrapportering. När det gäller Afrika borde redaktörerna dock fråga sig vad som skiljer tidningens bevakning från högerpressens. Ulf B Anderssons kolumn i senaste numret är en exposé i bristen på antiimperialistisk analys. Är jag den enda som häpnar när Andersson på fullt allvar hänvisar till IMF och Världbankens […]

Arbetaren får ofta välförtjänt beröm för sin utrikesrapportering. När det gäller Afrika borde redaktörerna dock fråga sig vad som skiljer tidningens bevakning från högerpressens. Ulf B Anderssons kolumn i senaste numret är en exposé i bristen på antiimperialistisk analys. Är jag den enda som häpnar när Andersson på fullt allvar hänvisar till IMF och Världbankens ”optimistiska omdömen” som indikatorer på kontinentens positiva utveckling? Sedan när är dessa aktörer vägledare för vänsterns analys av Tredje världen? Känner Andersson inte till IMF och Världsbankens långtgående ansvar för Afrikas obestånd?
I kolumnen applåderas Meles Zenawis repressiva Washington-lydregim för att den ökat Etiopiens tillväxt (och när blev tillväxt vänsterns mått på framgång?). Här hyllas det USA-beställda, avtalsvidriga utlämnandet av den folkvalde Charles Taylor till ett europeiskt häkte och ett rättegångsspektakel med på förhand given utgång i en domstol som aldrig ställer västerlänningar inför rätta.

Här beröms vidare västländernas ”selektivt [ställda] villkor på respekt för mänskliga rättigheter för bistånd” medan Kinas upptrappade engagemang i Afrika betraktas som ett potentiellt hot. ”Bland afrikaner växer nu kritiken mot den kinesiska närvaron”, påstår Andersson. Men tvärtom är det kritiken mot den västerländska närvaron som stärks, i takt med att allt fler av världsdelens stater vänder blicken österut, mot en handelspartner som inte kräver att få diktera självständiga nationers politik i utbyte mot ockerlån och riktat ”bistånd”. Och fräckheten hos europeiska afrikanister som anklagar Kina för imperialism lär knappast få dem att ändra inställning. Att Kinas närvaro är ekonomiskt betingad förnekar väl ingen. Poängen är att Väst för första gången fått konkurrens i exploateringen av världens rikaste kontinent, att Afrika för första gången kan välja utsugare och, på goda grunder, väljer Kina.

Detta är för övrigt tveklöst en stark faktor bakom de västerländska kampanjer för att ”Rädda Darfur” och avsätta Mugabe som Ulf B Andersson fullständigt okritiskt slutit upp i – engagemang han delar inte bara med Washingtons högerhökar utan dessvärre med stora delar av den västerländska vänstern.
Hur kommer det sig att tidningen dissekerar sönder Irans politiska scen och avslöjar USA:s hyckleri i Latinamerika och Mellanöstern, medan endast marginaler skiljer dess Afrika-analyser från Vita Husets?
För Afrika finns tydligen bara en linje, och den löper tvärs över det politiska spektra i Väst och ekar likadant i Arbetaren som i New York Times: de klarar sig inte själva och de behöver vår hjälp att följa vårt exempel. Ytterst tjänar denna ”humanitära” förmyndarattityd den fortsatta plundringen av kontinentens resurser och förslavandet av dess folk. När tänker Arbetaren bli en motvikt?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984