Manne Granqvist, MG, är upprörd över min ledarkrönika i nr 13/2007. Jag kan lugna honom med att jag har varit och fortsätter vara kritisk mot IMF och Världsbankens politik och denna politiks katastrofala konsekvenser för afrikanska länder har genom åren belysts i Arbetaren. Däremot anser jag att tillväxt i en ekonomi kan ge förutsättningar för […]

Manne Granqvist, MG, är upprörd över min ledarkrönika i nr 13/2007. Jag kan lugna honom med att jag har varit och fortsätter vara kritisk mot IMF och Världsbankens politik och denna politiks katastrofala konsekvenser för afrikanska länder har genom åren belysts i Arbetaren. Däremot anser jag att tillväxt i en ekonomi kan ge förutsättningar för fattigdomsbekämpning och utveckling. En sådan politik underlättas av yttrande- och organisationsfrihet. Jag är positiv till den demokratisering som pågår i Afrika där enpartistaterna/militärdiktaturerna, inte sällan av marxist-lenististiskt snitt, avvecklas. Arvet från kolonialismen och den västliga imperialismen är vi båda motståndare till, men att se dessa faktorer som enda orsaken till Afrikas problem är för mig en förenklad antiimperialism.

Något okritiskt stöd till ”Rädda Darfur”-kampanjer har jag inte på mitt samvete. Jag anser dock att Darfurs fördrivna civilbefolkning har ett akut skyddsbehov och att planerna i FN:s säkerhetsråd på drygt 20 000 soldater och poliser, liksom FN-trupp till Tchad och Centralafrikanska republiken, låter rimliga. Att Sudans regering med flygbombningar och stödet till janjawid-milisen bär ansvaret för en stor del av övergreppen i Darfur måste nog anses vara fakta. Konflikten i Darfur är komplicerad men freden i Södra Sudan visar att även långvariga krig kan få politiska lösningar.

I motsats till MG välkomnar jag att den efterlyste Charles Taylor överlämnats till den FN-stödda Sierra Leone-tribunalen. Att överse med Robert Mugabes grova brott mot sitt eget folk och hylla honom som antiimperialistisk hjälte är för mig absurt.