xx

Börja betala balansräkning

Öppningen till Rickard III på Stockholms Stadsteater är bisarr och magnifik: ridande en färgglad karusellhäst stiger Gunilla Röör upp ur scengolvet med piskan i högsta hugg. Hon är flottig och lytt, maktfullkomlig och halvgalen – inga vanliga epitet när det gäller en kvinna på scenen. Och som en känga mot teaterns anfäder, Shakespeare och de […]

Öppningen till Rickard III på Stockholms Stadsteater är bisarr och magnifik: ridande en färgglad karusellhäst stiger Gunilla Röör upp ur scengolvet med piskan i högsta hugg. Hon är flottig och lytt, maktfullkomlig och halvgalen – inga vanliga epitet när det gäller en kvinna på scenen. Och som en känga mot teaterns anfäder, Shakespeare och de gamla grekerna, består hela ensemblen uteslutande av kvinnor.
I en annan del av stan grälar paret Alice och Edgar sig igenom första delen i uppsättningen av Strindbergs Dödsdansen I & II på Dramaten. Men den sällan spelade tvåan tar vid: patriarken Edgar dödas, Alice jublar och den nya generationens kvinna spränger sina bojor. Hurra!

Samtidigt svettas en misslyckad man ut sina tillkortakommanden i den första delen av Teater Galeasens trilogi. Han ersätts av en redan död, styckad och besudlad, kvinna. Innan hon tar till orda hinner jag med bävan frukta ännu ett kvinnooffer. Men min oro är obefogad. Den röst som ljuder ur denna kvinna stiger rakt upp från det helvete där patriarkatet ska brinna och hon spyr ut sitt hat över den skärrade publiken. En välriktad käftsmäll för vårt tysta medgivande.

Sammantaget är det nästan överväldigande och jag undrar lite försiktigt: är det dags för teatermännen att betala balansräkningen? Har teaterkvinnan tagit ordet?
Svaret stavas nja. ”Mitt kungarike för en häst”, fräser Gunilla Röör som den dödligt sårade Rickard III. Det är raffinerat buktaleri, men vems ord är det hon tar i sin mun? All ära till Dödsdansens andra del, men vem står bakom problemformuleringen? Och på Galeasen: två unga kvinnliga dramatiker har skrivit öppningsmonologerna, men gissa vilket kön som ges i uppdrag att sy ihop säcken.

Det är onekligen så att kvinnor uttrycker sig mer än vanligt på Stockholms teaterscener i vår, men backar vi ett steg och gluttar bakom formuleringarna befinner vi oss åter bland slok- och cylinderhattarna. De väldiga stenstoderna Shakespeare och Strindberg förmörkar solen och kastar långa skuggor över orden från scenen. Det avspeglar sig i kvinnorollerna i Rickard III – de är alla flata och viljelösa offer. I Dödsdansen märks det främst på konfliktformuleringen: den stora krocken mellan de orubbliga kategorierna man och kvinna. Men Galeasen då? Nyskrivet från världens mest jämställda land? Tyvärr – touché av mannen. I den avlutande dialogen, där mannen och kvinnan möts, när världen ska förklaras och få sin slutgiltiga utformning, då är det åter en man som tar till orda. Denna gång heter han Björn Runge, men skulle lika gärna kunna hetat William eller August eller varför inte Sofokles eller Aischylos. Alltså: mycket väsen för ingenting. Varför är det alltid så?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984