xx

Tjejer som samhällsindikator

Åldersångesten sitter som en tätt åtsnärjd korsett kring var och varannan människas bröstkorg i detta ålderserfixerade tidevarv. Men det vi, framförallt kvinnor, egentligen borde vara mest rädda för är inte rynkor eller hängande bröst utan att vara yngre. Allra värst verkar det att vara en kvinnlig niondeklassare. Enligt Folkhälsoinstitutets undersökning från 2006, som undersökte 4 […]

Åldersångesten sitter som en tätt åtsnärjd korsett kring var och varannan människas bröstkorg i detta ålderserfixerade tidevarv. Men det vi, framförallt kvinnor, egentligen borde vara mest rädda för är inte rynkor eller hängande bröst utan att vara yngre.
Allra värst verkar det att vara en kvinnlig niondeklassare. Enligt Folkhälsoinstitutets undersökning från 2006, som undersökte 4 500 ungdomars psykiska hälsa, var det de femtonåriga tjejerna som mådde sämst. I Sydsvenska Dagbladet har man den senaste tiden kunnat läsa om tjejer på högstadiet som hotas med exploatering på internet om inte de utför olika tjänster åt sina manliga skolkamrater. Det kan till exempel vara att hjälpa dem fuska på ett prov eller ge dem pengar.

I samma veva som jag läser detta i Sydsvenskan pratar jag med en väninna som brukade spendera några onsdagar vid tjejjourens telefon. Nu har hon slutat gå dit för jourtelefonen ringer nästan aldrig och tiden känns bortslösad. Jag frågar mig varför man inte når ut ens med de få men befintliga stödinsatser som faktiskt finns. Vad gör vi då i stället?

Om det existerar fysiskt våld på en skola kallas ett stödteam in. Vissa skolor som varit extremt utsatta för våld och skadegörelse har stängts. Men när psykiskt våld utövas mot tjejer finns det inget kristeam som kommer springande. Inga öppna kvällsmöten där en handlingsplan läggs fram. De signaler som förmedlas till dessa tonårstjejer är att deras problem inte är något att ta på allvar.

En svensklärare från en stor innerstadsskola i Malmö berättade i Sydsvenskan att hon hade haft en 20-procentig tjänst som skulle ta upp och behandla genusfrågor och jämställdhetsfrågor på den skola hon arbetade på. Nu hade tjänsten tagits bort till förmån för lektioner i svenska. Även om hon själv hade som mål att diskutera dessa frågor i sina svenskklasser och trodde att detta skulle hjälpa så tror jag att en lärares resurser är enormt begränsade. Även andra instanser, som barn och ungdomspsykiatrin, Bup i Malmö och Lund bekräftar att högstadietjejer är den patientgrupp som ökar mest.

Jag vill inte läsa fler rapporter som vuxna har skrivit efter att ha studerat dessa deprimerade och utsatta tonårstjejer. Jag vill att de själva ska komma till tals på radio, i spalter och tidningar. Egentligen är dessa unga kvinnor den bästa indikatorn på hur det är ställt med jämställdheten i dag, eftersom de växer upp i någonting som ska vara ett förfinat samhället. Är det verkligen så att attityder ändrats bland unga män, som det pratas om, eller har vi bara fastnat i en fet ”backlash”, som dessutom verkar osynlig för kvinnor med synliga rynkor?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984