Inrikes

Avtalslängd blir stridsfråga för LO

Ettåriga avtal är utgångspunkten för LO när förbunden samordnat sina krav. En viktig orsak är att effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik, med förändrade f-skatteregler, försämrad a-kassa, chockhöjda avgifter med mera, ännu är svåra att överblicka. LO:s chefsekonom Dan Andersson hävdar att summan av de många förändringarna kan bli en närmast ”revolutionär” förändring. – Det går inte […]

Ettåriga avtal är utgångspunkten för LO när förbunden samordnat sina krav. En viktig orsak är att effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik, med förändrade f-skatteregler, försämrad a-kassa, chockhöjda avgifter med mera, ännu är svåra att överblicka. LO:s chefsekonom Dan Andersson hävdar att summan av de många förändringarna kan bli en närmast ”revolutionär” förändring.
– Det går inte att räkna på så många förändringar samtidigt. Jag jämför den svenska modellen med ett flervåningshus. Man bör vara försiktig med att bygga om grunden när människor bor i huset, det går inte att veta om huset rasar, säger han.

Genom en blick i backspegeln vet Dan Anderson att skarpa politiska omsvängningar är oförutsägbara och hänvisar till åtstramningspaketen i mitten av 1990-talet:
– Regeringen kunde inte då överblicka att kommunerna också skulle strama åt och att Riksbanken skulle föra en motpolitik och att vi skulle få se en bankkris. Samma sak nu, vi kan inte överblicka konsekvenserna av så många förändringar, säger han.

Arbetsgivarsidan däremot, vill se långa avtal. Senast Svenskt Näringsliv träffade LO på central nivå krävde organisationen treåriga avtal för att gå med på fackens pensionskrav, vilket LO hävdar är fullkomligt orimligt.
– Vi förhandlar inte om avtalets längd innan innehållet i avtalet, inte minst lönevillkoren. Avtalsperiodens längd kan vi sy ihop när vissa villkor är uppfyllda, kommenterar Per Bardh, enhetschef för LO:s löne- och välfärdsenhet.

Förhandlingarna om en pensionsuppgörelse har pågått en längre tid. LO kräver pensionsvillkor för arbetare som motsvarar villkoren i tjänstemännens avtal, genom en höjning i fem steg. Enligt Per Bardh motsvarar kravet en löneökning på 1 procent.
Han hävdar dock att när det gäller den stora nyheten i årets avtalsrörelse, jämställdhetspotten, har även LO-facken intresse av så långa avtal som möjligt.
– Jämställdhetspotten är konstruerad för att nå en utjämning av löner på lång sikt. Får vi gehör för den modellen är vi intresserade av långsiktighet.

Dan Andersson anser att regeringen har bollen i sin hand. Om den menar allvar med sina utfästelser att syftet med arbetsmarknadspolitiken varken är att slå sönder den svenska modellen eller att försvaga fackföreningarna kan den införa ”kontrollstationer”.
– Sätt siffror: Sjunker den fackliga organisationsgraden med säg 3 procent, leder politiken fel och måste omprövas. Ett annat exempel är att regeringen hävdar att den inte vill att lönerna ska sjunka – så om löneutvecklingen försvagas måste alltså det politiska experimentet avbrytas, säger Andersson.
Vid sidan av LO:s samordning som mynnat ut i elva gemensamma krav i årets avtalsrörelse, bland annat krav på 3,9 procents löneökningar, lägger de olika förbunden fram egna. Hittills går de lagda kraven i tydlig linje med samordningen, med tillägget att facken inom industrin lägger ett starkare fokus på att få upp lägstalönerna. Två krav som inte innefattas av samordningen men som några förbund driver är dessutom arbetstidsförkortning och företagshälsovårdsfrågor.

Både Seko och Hotell- och restaurangfacket, HRF, har den senaste tiden gjort hårda utspel. Seko jämför i en landsomfattande reklamkampanj arbetsgivarorganisationernas ovilja mot att höja lägstalönerna med en realisation på arbetare.
– När tillväxten i Sverige är hög och direktörernas bonusar slår alla rekord, då vill arbetsgivarna rea ut våra medlemmar. Vi kommer aldrig att acceptera att arbetsmarknaden blir en lågprismarknad, säger förbundsordföranden Janne Rudén.
Seko kräver att lägstalönenivån i deras avtal höjs till 15 100 kronor i månaden.

I tisdags presenterade HRF, vars medlemmar har lägst lön och otryggast anställningsvillkor i landet, sina avtalskrav. De kräver minst 16 100 kronor som lägstalön och att landets kockar, servitriser, diskare och städare ska få minst en tusenlapp i löneförhöjning. De kräver även stärkt rätt till heltid, eftersom var tredje i branschen har en tillfällig anställning och många bara får deltidsjobb.
– Det måste bli lättare att få fast heltidsjobb! Och stolta serviceproffs ska inte behöva ha lägst löner på hela den svenska arbetsmarknaden, säger förbundsordförande Ella Niia.
De flesta avtal löper ut i slutet av mars och parterna siktar på att nå överenskommelser innan dess.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984