Lasse Morin påstår i Arbetaren att vi var naiva och inte förstår vad LO egentligen är när vi bjöd in dem att delta i kampen mot försämringarna av a-kassan. Vi var inte naiva, tvärtom förstod vi att SAC inte ensamma kunde stoppa regeringens förslag. Vi behövde en bred allians mot regeringen. Vi bjöd därför in alla fackföreningar i Sverige till ett samarbete, däribland LO och deras förbund. Eftersom sakfrågan var det viktiga för oss, så ansåg vi att det minsta vi kunde göra var att skicka ut en invit. Vi hade dock inga större förhoppningar om att LO skulle nappa på ett sådant förslag.
Vi misslyckades med att samla en bred social rörelse mot regeringens attack på a-kassesystemet. Detta trots att alla opinionsundersökningar visade att en stor majoritet av befolkningen var motståndare till regeringens planer. Här borde kanske den allvarligaste kritiken och funderingarna ligga, hur kommer det sig att den sociala folkliga mobiliseringen är så svag trots den starka opinionen? Svaret är förmodligen att många ansåg att LO ”äger” denna fråga och därför avvaktande väntade på ett initiativ från LO. De väntade förgäves.
Vi tvingade på sätt och vis LO att ta ställning, att bekänna färg. Den 6 november togs ett uttalande av LO:s ledning, som skapat en del upprörda känslor inom LO-kollektivet, där de sa att folkliga mobiliseringar som underminerade regeringens ställning inte var legitima. I klartext betydde detta att LO inte tänkte göra någonting för att försvara a-kassan.
Morin påstår att vi ser ”LO som en allierad” och kryper för ”arbetarförrädarna”, och menar att detta är upprörande. Jag tycker att detta är en ganska illvillig tolkning av vårt arbete med a-kassekampanjen. Morin väljer också att fokusera på ett brev och bortse från i princip allt annat som gjordes.
Vi fokuserade mycket mer på medlemmarna på golvet i de andra fackföreningarna och försökte att på olika sätt kommunicera med dem. Vi skickade ut flera budkavlar till fackklubbar där vi informerade om SAC:s planer och uppmanade dem att agera. Vi skrev en debattartikel i Aftonbladet, som når ut på de arbetsplatser vi ville nå ut på, med uppmaningen att folk skulle ansluta sig till vår politiska strejk. Vi spred massor av flygblad och affischer. Detta samt att media skrev en del om strejkplanerna ledde till SAC:s strejk diskuterades på väldigt många arbetsplatser och att många faktiskt funderade på att delta i strejken. Några LO-klubbar tog upp frågan och beslutade sig för att delta i strejken. Sedan hann vinden svänga, främst för att LO så effektivt bekämpade strejken och skrämde upp sina medlemmar.
Morin efterlyser att vi i vår kommunikation med LO:s medlemmar tydligare skulle ha angripit LO-ledningen. Jag är övertygad om att sådana angrepp inte fungerar, speciellt inte när de kommer utifrån, det slår bara tillbaka. Många av LO:s medlemmar skulle ha upplevt det som ett angrepp på deras organisation, gått i försvarsställning och vi skulle inte ha fått ett sådant genomslag som vi faktiskt fick bland LO:s medlemmar. Vi valde medvetet att försöka undvika en sådan motreaktion mot vår strejk.
Morin verkar vara en anhängare av att vi i SAC ska vara oss själva nog. Att SAC inte behöver samarbeta med någon och vi inte ska smutsa ned våra händer genom att bjuda in LO eller någon annan till samarbete. En sorts organisationschauvinism. Jag är själv stark motståndare till en sådan linje. Jag anser att vi ska försöka samarbeta så mycket som möjligt och inte ge oss in i självvald isolering. Vad har vi att vinna på isolering? Ensam är inte stark. Det är ju dessutom att kopiera LO:s beteende, de vägrar ju i princip att samarbeta med något annat än det som enligt dem är ”arbetarrörelsen”, det vill säga den socialdemokratiska grenen av arbetarrörelsen.
Detta kan LO göra enbart för att de är så stora, och för att den socialdemokratiska grenen av arbetarrörelsen har varit så stark i Sverige. Ska SAC bete sig likadant? Är det eftersträvansvärt? Menar Morin att den dagen SAC blir stora så ska vi bete oss precis som det LO han föraktar? Är det bara LO:s ideologi som är problemet?
Torfi Magnusson är avgående redaktör för tidningen Syndikalisten.
