Utrikes

Striden om gasen hårdnar

Det har varit ett händelserikt första år som president för Evo Morales. Efter att ha valts med dryga 50 procent i december 2005 nådde hans popularitetssiffror en topp på över 80 procent med tillkännagivandet om nationalisering av landets gasresurser den 1 maj 2006. I december drev hans parti Mas sedan igenom en jordreformslag, med hjälp […]

Det har varit ett händelserikt första år som president för Evo Morales. Efter att ha valts med dryga 50 procent i december 2005 nådde hans popularitetssiffror en topp på över 80 procent med tillkännagivandet om nationalisering av landets gasresurser den 1 maj 2006. I december drev hans parti Mas sedan igenom en jordreformslag, med hjälp av tusentals landlösa bönder från landets alla hörn som samlades i La Paz och omringade parlamentet.
Högeroppositionens svar utgår från östliga Santa Cruz. Alla dess krafter har samlats bakom kravet på ”regional autonomi” för landets östliga och sydliga provinser, vilket behändigt skulle flytta över frågor om både jordägande och kontrollen över gasresurserna till en politisk nivå där högerpartierna håller majoriteten av väljarna. Autonomirörelsen i Santa Cruz presenterade sig för första gången redan 2004, under Carlos Mesas kortvariga presidentskap, men har nu gått in i en högre växel än någonsin, med enorma demonstrationer och dagliga fördömanden av Evo Morales som ”diktator” och ”bondlurk”.

Mellan västra Bolivias högland, indianskt, Mas-dominerat, och det östra låglandet, huvudsakligen vitt och mestizo, med högermajoritet, ligger ”dalarna” och provinsen Cochabamba, med ett milt medelhavsklimat mitt emellan höglandets kyliga och låglandets tropiska. Här går alltså frontlinjen och när Cochabambas prefekt, Manfred Reyes Villa, uttalade sitt stöd för Santa Cruz exploderade det. Fackföreningar, bondegrupper och kokaodlare intog stadens torg med krav på hans avgång.
Svaret kom snart i form av en ”Marsch för freden och demokratin”, som samlades i stadens över- och medelklasskvarter och marscherade mot centrum för att ”slänga ut indianerna”, beväpnade med golfklubbor, basebollträn och revolvrar. En demonstrant från vardera sidan dödades, men bönderna återtog snart centrum och Reyes Villa ”styr” i dag provinsen utan att kunna ta sig in på sitt eget kontor.

Mitt i denna kris registrerar Bolivia absurt nog de bästa ekonomiska siffrorna i modern tid. Tillväxten för 2006 var 4,5 procent och för första gången på årtionden visar statens finanser ett överskott, motsvarande 6 procent av BNP. Opinionsstödet för Morales har heller aldrig sjunkit under 60 procent – så varför är det kris, när exempelvis Perus Alejandro Toledo lyckades avsluta sin mandatperiod trots popularitetssiffror under 10 procent?
Svaret är, precis som i Venezuela, att de 20–30 procent av befolkningen som hatar regeringen till stora delar kommer ur samhällets översta skikt, med ett inflytande som inte motsvarar deras antal. Lokala tidningar och tv-stationer har rapporterat deltagarrekord på manifestationerna ”som om det handlat om en seger för fotbollslandslaget”, skriver Rebelions Raul Bustamente. Hela fabriker och kommunala myndigheter har kommenderats iväg att demonstrera på arbetstid. När det i stället varit strejk har alla transporter stängts ned och de arbetande fått betalt för att stanna hemma.

I den bolivianska vänstern betraktas det som givet att CIA och den amerikanska ambassaden står bakom rörelsen i Santa Cruz, fast några egentliga bevis inte framkommit hittills. Fakta är däremot att många av dess förgrundsgestalter är kopplade till de utländska energibolagen, som chefer, konsulter eller underentreprenörer.

Reaktionerna på varje Mas-förslag tycks alltid vara de samma: Mas presenterar det som en revolution, högern ser det som en krigsförklaring medan de radikalare socialistiska, och indiannationalistiska grupperna avfärdar det som ett bedrägeri.
Tidigare i veckan inleddes till exempel en blockad av den enda väg som förbinder Bolivia med Argentina och Paraguay i protest mot att Morales inte nationaliserar gastillgångarna tillräckligt snabbt. Några dagar tidigare avgick chefen för det nationella gasbolaget på grund av meningsskiljaktligheter med samme Morales.

I hårda siffror har gasnationaliseringen åttadubblat statens skatteintäkter från bolagen, från 0,5 till runt 4 miljarder dollar, stora summor för en liten ekonomi som Bolivias. Men den har inte egentligen ställt utvinningen under statens kontroll, än mindre under ”social kontroll”, menar tankesmedjan Cedib.

Till kritikerna hör förre olje- och gasministern, Andres Soliz Rada, känd vänsternationalistisk intellektuell och något av ”energibolagens fiende nr 1”. Han avgick i protest mot vad han uppfattade som alltför tandlösa skrivningar i fossilbränslelagen. Till de jordlösa har hittills bara statlig mark delats ut, men landägarna fruktar exemplets makt och inflyttningen av småbönder till områden hittills helt dominerade av storgods.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984