Ledare

Lyssna till Nairobi

Aldrig har det världsekonomiska forumet Wef i schweiziska Davos varit mer fjärran från sin världssociala kontrahent WSF än i år. Medan de tidigare värdländerna Brasilien och Indien, trots enorma fattigdomsproblem, åtminstone är en nod i globaliseringens flöden av kapital, varor och tjänster ligger Kenya och stora delar av Afrika helt vid sidan av. Exempelvis är […]

Aldrig har det världsekonomiska forumet Wef i schweiziska Davos varit mer fjärran från sin världssociala kontrahent WSF än i år. Medan de tidigare värdländerna Brasilien och Indien, trots enorma fattigdomsproblem, åtminstone är en nod i globaliseringens flöden av kapital, varor och tjänster ligger Kenya och stora delar av Afrika helt vid sidan av. Exempelvis är Schweiz BNP per capita 28 gånger högre än Kenyas, medan barnadödligheten är 14 gånger högre i Kenya än i Schweiz.
Afrika är globaliseringens svarta hål. Dit söker sig inga direktinvesteringar i dollar annat än för att suga upp mineraler och näring ur den afrikanska jorden som oförädlade skickas in i det i det världsekonomiska kretsloppet. Afrika är bortglömt och fördömt.
Därför var det en god idé, men samtidigt en djärv chansning, att förlägga WSF till Nairobi. Trots konflikter och minskat deltagande kan det ha skapat en ny relevans åt hela idén med världssociala forum, enligt Jens Ergon i veckans reportage.

Inte heller det världsekonomiska forumet i Davos verkar ha varit sig helt likt i år. Världens kapitalister är oroliga. Inte så mycket över vad antagonisterna i Nairobi hittar på, som över växande insikter om problem de har skapat alldeles själva. Ett skenande klimat som det krävs stora ekonomiska och politiska uppoffringar för att få ordning på. En skenande regering i Washington som galet nog kan vara på väg att starta krig i Iran, trots att motsättningarna i regionen bara ökar. Och som om det inte räckte kan oljan vara på väg att sina.
En ”positiv” nyhet sipprade ändå ut från Davos: Doharundan – förhandlingarna om ett frihandelsavtal inom Världshandelsorganisationen WTO – håller på att väckas till liv igen. Rundan strandsattes i juli 2006 efter motsättningar mellan EU, USA och utvecklingsländerna, men i Davos träffades ministrar från ett trettiotal länder för att skaka liv i förhandlingarna igen. Doharundan kallas för utvecklingsrundan, och bland andra Thomas Östros kallade sammanbrottet i somras för ett slag mot världens fattiga. Men så som förhandlingarna utvecklade sig var det lika bra att de havererade.

Små eftergifter från USA och EU vad gäller de jordbrukssubventioner som leder till livsmedelsdumpning i resten av världen, skulle betalas med kraftiga liberaliseringar, avregleringar och marknadstillträde i tredje världens länder. Rapporter från Världsbanken visar att ett Dohaavtal skulle få den globala ekonomin att växa med måttliga 96 miljarder dollar, varav de allra mesta skulle hamna i den rika världen. Bara 16 miljarder skulle gå till ett fåtal utvecklingsländer – främst dessa länders storföretag, medan många av de fattigaste länderna, som stora delar av Afrika, skulle drabbas av nettoförluster.

Återupptagna WTO-förhandlingar är alltså ingenting som skänker hopp till jordens fördömda. För det krävs att själva den nyliberala grundbulten i WTO, och i globaliseringen så som vi hittills känner den, slås ur och gjuts om. Det finns många bra förslag till hur vi kan skapa en bättre värld. Men de utformas inte av direktörerna och ministrarna i Davos. Formarna stöps i Nairobi.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984