På Malmskillnadsgatan intet nytt. Åtminstone inte de senaste åren. Sedan sexköpslagen infördes 1999 har gatuprostitutionen i Stockholm minskat med ungefär en tredjedel. Raija Dilén höjde därför på ögonbrynen den 26 december förra året när Dagens Nyheter rapporterade att antalet sexsäljare på gatan nu är nästan lika många som de var före 1999. Raija Dilén arbetar […]
På Malmskillnadsgatan intet nytt. Åtminstone inte de senaste åren. Sedan sexköpslagen infördes 1999 har gatuprostitutionen i Stockholm minskat med ungefär en tredjedel. Raija Dilén höjde därför på ögonbrynen den 26 december förra året när Dagens Nyheter rapporterade att antalet sexsäljare på gatan nu är nästan lika många som de var före 1999. Raija Dilén arbetar som uppsökande socialarbetare och hade själv intervjuats i artikeln. Hon säger att DN helt har missuppfattat saken:
– Vi ser inte alls någon ökning nu. Året efter sexköpslagen minskade prostitutionen på gatan dramatiskt eftersom det var så mycket poliser och journalister från världens alla hörn på gatorna. Men sedan dess har den legat på en jämn nivå. Vi uppskattar att en tredjedel har slutat helt och hållet.
Raija Dilén är anställd av Stockholm kommun och landstings Prostitutionscentrum som erbjuder möjligheter och stöd till de prostituerade som vill sluta sälja sex. I hennes arbete ingår att gå Malmskillnadsgatan upp och ner, dela ut sitt visitkort och försöka få kontakt med de människor som tjänar sitt levebröd där.
– Vi känner och har kontakt med 150 kvinnor och fyra män i Stockholm som prostituerar sig regelbundet på gatan. Ungefär 50 stycken får vi inte kontakt med.
Hur många som säljer sex via andra kanaler – på hotell, restauranger, barer och via internet – är omöjligt för Raija Dilén att uppskatta.
Jonas Trolle, utredare på Citypolisens enhet för människohandel, säger att runt 100 kvinnor i Stockholm ligger ute med annonser på internet varje dag. Varken polisen eller Raija Dilén tror att sexköpslagen har bidragit till en farligare arbetsmiljö för de prostituerade eller att de som slutat på gatan gått över till internet.
– Det har inte blivit farligare, det har alltid varit farligt. Och de kvinnor som prostituerar sig på gatan är helt andra människor än de som säljer sig via andra kanaler. Ungefär hälften av dem som går på Malmskillnadsgatan är missbrukare, resten har psykiska problem. Det har hänt väldigt mycket i deras liv innan de går ut, säger Raija Dilén.
Själv har hon arbetat som uppsökare i tio år och liksom krögarna på Malmskillnadsgatan intygar hon:
– Innan lagen infördes var det långa rader med bilar här, män som väntade på att köpa sex. Nu är det svårt att få någon att stanna.
Rosinha Sambo håller inte med om att lagens effekter är positiva. Hon har sålt sex i 25 år och tar numera emot kunder i sin bil på Rosenlundsgatan i Göteborg. Timmarna mellan torskarna är långa och inkomsten knaper. Natten före vår intervju har hon blivit rånad på de 5 000 kronor hon tjänat in under de senaste två dygnen.
– Det var en kund som vägrade sätta på kondomen så jag ville inte knulla med honom. Då sprutade han över hela sin mage och bilsätet. Sedan försökte han tvinga mig att ha sex med honom fast han var helt kladdig och äcklig. Jag protesterade men han började slå mig. Jag tog fram min luftpistol men han var så stor och tog den ifrån mig. Polisen kom aldrig, trots att jag ringde. Till slut lyckades jag ta mig ur bilen och sprang därifrån. När jag kom tillbaka hade han tagit pengarna jag skulle ha till att förnya min sons pass i Köpenhamn.
Rosinha Sambo menar att detta aldrig skulle ha hänt om inte sexköpslagen äventyrat hennes säkerhet.
– Kunderna vet att vi tar dem till ställen där de inte blir upptäckta; avlägsna och isolerade platser. Det gör oss mer utsatta!
Hon har länge förespråkat ett upphävande av både kopplerilagen och sexköpslagen.
– Utan kopplerilagen skulle jag och mina kollegor kunna hyra en lägenhet tillsammans för att ta emot kunder och kunna skydda varandra, säger hon.
Rosinha Sambo reagerar mot statens dubbelmoral och har flera gånger framträtt i media för att påvisa den. Bland annat när en anställd i polisens prostitutionsenhet själv köpte sex av henne och senare, i deras förhållande, slog henne sönder och samman. Vid ett annat tillfälle ålades hon av Skattemyndigheten i Göteborg att betala 70 000 kronor efter att hon själv hade begärt en skatteblankett. I protest stämde hon staten för koppleri: de begär hennes inkomst men accepterar inte hennes arbete.
Åsikterna om den unika sexköpslagen går kraftigt isär, både i Sverige och utomlands. Den kritiseras från både höger och vänster och har sagts vara ett uttryck för en blind radikalfeminism som använder de prostituerade för att markera en politisk ståndpunkt. En del hävdar att lagen ökar riskerna för prostituerade och andra att staten inte bör lägga sig i vilka kontrakt ”fria” människor väljer att skriva och vilka ”varor” de byter med varandra.
Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister, där ett antal nöjda sexsäljare uttalar sig om sina jobb, har återigen aktualiserat frågan om lagens vara eller icke vara. Någon utvärdering av dess effekter har egentligen aldrig skett, men Raija Dilén är innerligt trött på den debatt som blossat upp:
– Jag har aldrig träffat någon prostituerad som trivs med sitt jobb. Många som är mitt inne i det framställer det som någonting de själva valt. Men så fort de får en chans att ta sig ur det blir deras synsätt totalt annorlunda.
Jonas Trolle blev erbjuden att debattera med Petra Östergren men tackade nej.
– Om hon har hittat kvinnor som ser det här som ett yrke och gillar det, så är det väl bra för henne. Men varken jag eller någon av mina kollegor har någonsin träffat en sådan person, säger han.
Enligt honom är sexköpslagens huvuduppgift normativ. Den syftar egentligen inte främst till att lagföra torskar, utan till att etablera uppfattningen att samhället inte accepterar prostitution.
– Det kan inte vara rätt att köpa någon annan. Sex mellan två personer som älskar varandra är ju det finaste som finns mellan människor. Att då köpa det, göra ett avtal, där den ena människans utsatthet och behov av pengar gör att den andra får tillgång, det tycker jag är en syn på sina medmänniskor som är fruktansvärd.
Ger Jonas Trolles ord en ledtråd till polariseringen i debatten? Måste man tycka att sex mellan två människor som älskar varandra är det finaste som finns för att önska ett samhälle utan prostitution? Är det den normen som sexköpslagen ska tjäna? Eskorten Isabella Lund påpekar i Flamman att prostituerades röster fram tills Petra Östergrens bok har varit helt frånvarande i debatten och anklagar lagens förespråkare för moralism och sexualpanik. Josefin Brink bemöter: ”till skillnad från Östergren anser jag att moralism och prostitution är två sidor av samma mynt – inte varandras motsatser.”
Josefin Brink har ett maktperspektiv. Ett annat är det som en kvinna som kallar sig ”glädjeflickan Greta Garbo” bloggar om, apropå sexköpslagen. Att själv få bestämma över sin kropp: ”Utgångspunkten för lagen är att varje människa har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet i varje situation. (Här syftas antar jag, på våldtäkter, kvinnohandel och liknande. Men det går stick i stäv med frivillig prostitution, vilket jag förstått inte finns i dessa beslutande människors fantasi ens)”.
Riksförbundet För Sexuell Upplysning, RFSU, driver en klinik i Stockholm som både torskar och prostituerade besöker. I rapporten ”Sex på köpet” beskriver psykoterapeuterna hur svårt det är att etablera en tillitsfull kontakt med kvinnorna som säljer sex. De har levt i ett självdestruktivt mönster där prostitutionen fungerar både som ventil och bekräftelse. De flesta har självmordsförsök, ätstörningar och självbestraffning i bagaget och trots att majoriteten inte är ekonomiskt nödgade att sälja sina kroppar drivs de av någonting som svårligen kan klassificeras som ett fritt val. Inom RFSU väckte dock sexköpslagen initialt motstånd.
– Man var rädd att den skulle slå hårdast mot de prostituerade. Men det är ju möjligt att det inte har blivit så, säger Johanna Nyström, organisationens pressekreterare.
RFSU har i åratal krävt en utvärdering av lagen och den borgerliga alliansen har välkomnat detta. Återstår att se vad och vilka den kommer att utgå ifrån. Finns det plats för flera, parallella verkligheter?
