I somras fick två av mina kompisar barn, en liten dotter som heter Astrid. Inget konstigt med det – när man är i min ålder haglar de små liven över bekantskapskretsen. Men just i det här fallet grumlades familjelyckan strax före jul – av tingsrätten. Mina polare råkar nämligen inte bara vara två kvinnor, utan […]
I somras fick två av mina kompisar barn, en liten dotter som heter Astrid. Inget konstigt med det – när man är i min ålder haglar de små liven över bekantskapskretsen. Men just i det här fallet grumlades familjelyckan strax före jul – av tingsrätten.
Mina polare råkar nämligen inte bara vara två kvinnor, utan även två kvinnor strax ovanför 30-strecket. Som sådana ansåg de sig inte ha tid att stå flera år i landstingets inseminationskö. I stället åkte de till Stork-kliniken i Danmark och cashade upp för anonymt donerad sperma.
Det har kvinnor gjort länge och Sveriges tingsrätter har aldrig höjt på ögonbrynen, utan klubbat igenom den efterföljande närståendeadoptionen i de fall barnaföderskan haft en partner.
Men inte Tingsrätten i Norrköping. Den tolkade den biologibesatta lagstiftningen på ett nytt vis och meddelade att partnern inte kunde bli vårdnadshavare eftersom de båda kvinnorna ”berövat barnet sitt biologiska ursprung” genom att välja en anonym donator (i Sverige måste alla spermadonatorer fronta med namn och personnummer, i Danmark är samtliga anonyma). Ajöss föräldradagar, ajöss rätten att fortsätta umgås med sin dotter om relationen någon gång i framtiden skulle få ett mindre lyckat slut.
Och allt detta för barnets ”rättigheter”.
Hade mina kompisar, som är gifta, varit ett dito heterosexuellt par hade ärendet alls inte nått tingsrätten. Om en kvinna och en man är gifta tillfaller föräldraskapet även mannen oavsett om barnet är tillverkat med hjälp av hans spermier eller inte. För ogifta partners måste mannen aktivt acceptera faderskapet.
Det här kan snart förändras. I slutet av förra veckan presenterades den statliga utredningen ”Föräldraskap vid assisterad befruktning”. Utredningen initierades av den förra regeringen och har kommit fram till att alla kvinnor ska behandlas lika. Det vill säga att deras partners, oavsett kön, automatiskt ska få ett juridiskt föräldraansvar för det gemensamt planerade barnet.
Huruvida kristdemokraterna kommer att gå med på att låta utredningen förvandlas till ett faktiskt lagförslag återstår att se, men oavsett vilket krävs mer för att lagstiftningen ska anpassas till verkligheten. Många samkönade par skaffar barn tillsammans med en eller två personer som alla vill vara juridiskt delaktiga i barnets liv. I dag är det omöjligt. Enligt svensk lagstiftning kan ett barn bara ha två föräldrar, oavsett hur familjekonstellationen ser ut.
I världens mest jämställda land är biologi och tvåsamhet fortfarande kung, men det finns andra som tänkt fritt. I Kanada är det till exempel möjligt för fler föräldrar än två att vara vårdnadshavare.
Kanske kan man hoppas att nya s-ledaren Mona Sahlin gör allvar av sina tidigare idéer om en förändrad föräldrabalk – och arbetar för en lagstiftning som är bra för alla.
