Vad internet är och skulle kunna vara finns det vitt skilda idéer om. Den cyniska inställningen är vanlig: nätet är som överallt annars – det består huvudsakligen av porr, spel och dobbel och dålig (i bemärkelsen underklassig) underhållning, som olika former av onlinespel på vålds- eller äventyrstema. Den andra extremen utgörs av internetromantikerna, de som tror att med nätet föddes en historisk potential för platta strukturer, politisk mobilisering och direktdemokrati. De menar att mötet människor emellan är det centrala med internet, och att nätet är ett centralt forum för det demokratiska samtalet. Att själva storleken på samtalet, samt dess gränslöshet, skulle innebära en kvalitativ skillnad som skulle föda nya idéer och tankesätt, inte minst när det gäller beslutsfattande och samhällets organisering.
Mellan dessa två läger finns det verkliga nätet, det som på tio år har exploderat från ett specialintresse för grabbar till en vardagssjälvklarhet i stil med telefon och toaletter. Men vad använder vi nätet till? På vilka hemsidor hänger det svenska folket? Vilka kulturer har fått en fast bas på nätet?
De allra största sajterna på svenska är, förutom portaler som MSN, de stora medieföretagens sajter. Det gäller främst kvällstidningarna, oftast med Aftonbladet i absolut topp. De två nätfenomen som tycks ha ökat i betydelse under de sista fem åren är bloggarna och, framför allt, diskussionsforum och elektroniska mötesplatser av olika slag, det man kan kalla för virtuella vardagsrum. Det finns de som tror att detta är ett fenomen som hänger samman med att kvinnor verkligen har hittat ut på nätet. Kvinnors nätbeteende skiljer sig från mäns. Ana Valdés, bland annat författare och dataspelsrecensent, skriver: ”Marknadsexperter och konsumtionssociologer har länge trott att den typiske internetkonsumenten är en vit man mellan 20 och 60 år. Följdriktigt har det elektroniska nätets utbud anpassats och skräddarsytts för männens behov. Att ladda hem det nyaste spelet och att beställa Ramboknivar och science-fictionböcker har varit de föga sofistikerade transaktioner som nätet har erbjudit till icke-akademikerna. Men öppningen mot den attraktiva och köpkraftiga hemmamarknaden och behovet att nå andra användargrupper håller på att ändra nätets karaktär och utseende.”
Under perioden 1998–2005 har användandet av internet bland kvinnliga LO-medlemmar ökat från 6 procent till 50 procent, enligt en undersökning genomförd av LO. Ökningen av användningen är mycket större bland kvinnor än män, vilket gör att man kan anta att könsskillnaderna när det gäller internetanvändning står i begrepp att minska.
Även inom den stora och viktiga spelmarknaden märks skillnaden mellan kvinnor och mäns nätbeteende. Vd:n för spelsajten PAF.se, Malin Stråhle, noterar att kvinnor inte lockas av poker i samma utsträckning som män, men däremot av bingo. Följdriktigt har svenska bingosajter exploderat på nätet. Viktigt för att locka kvinnor är, enligt Stråhle, att sajten erbjuder en mötesplats och möjlighet att bygga sociala nätverk. Det ska finnas ett forum och en identitetsbyggande gemenskap. Stråhle säger: ”Eftersom vi är små har vår chatt en stark känsla av familj och tillhörighet.”
Av alla svenska forumsajter är ungdomssajten Lunarstorm den verkliga giganten. Sajten har smått obegripliga 1,2 miljoner medlemmar och ofta över 40000 användare inloggade vid samma tillfälle. Som forum för elektroniska samtal och gemenskapsbyggande är den omöjlig att bortse från. Allmänt anses den kanske viktigaste hemligheten bakom Lunarstormsuccén vara just att dess upphovsmän tidigt tog fasta på vad tjejer vill ha ut av sajter och satsade stort på just prat, forum, personliga bloggar och olika former av samtalsarenor. ”Relations-inriktade” är det lite klibbiga ord som brukar användas för den här sortens sajter. Vad som inte går att förneka är att tjejer faktiskt tar stor plats på Lunarstorm.
Lunarstorms vikt som virtuellt vardagsrum märks följdriktigt hos media, som faktiskt börjat betrakta sajten som ett ställe att rapportera från – ofta ganska alarmistiskt om nätmobbing, pedofiler och ungdomars förmodat farliga sexvanor.
Lunarstorm är en strikt kommersiell sajt som ägs av företaget Lunar works holding AB. Företaget har blivit en affärssuccé. Intäkterna kommer från olika håll: främst företagssamarbeten (OLW, Loka, Arla, McDonalds, Aftonbladet, Coca-Cola) och liknande. En viktig intäkt är möjligheten att genom omröstningen ”Dagens fråga” på nätet göra varumärkesundersökningar. Företag kan alltså köpa ”Dagens fråga” och få veta vad kidsen tycker om deras produkt eller varumärke. Med över en miljon medlemmar och en genomsnittsålder på strax över 18 år är målgruppen den kanske mest åtråvärda och en dylik ”Dagens fråga” lär inte vara billigt. Utöver detta lanserar man olika tjänster, extrautrustningar och lyxigare versioner av medlemskapet som medlemmarna får betala för.
Den här sortens elektroniska forum för prat kan antas vara viktiga för det som fått det ganska elaka, men passande, namnet ”viral marknadsföring”. Det handlar om en slags dold marknadsföring, där prat om en produkt eller varumärke planteras i olika former av samtal. Ett färskt och mycket uppmärksammat exempel var Sonys plantering av en video på videosajten Youtube. Det som såg ut som en hemmavideo, där två snubbar lattjar och rappar framför kameran, visade sig vara utsänt av Sony. Budskapet var ”All I want for Christmas is a Psp”, alltså en bärbar spelkonsol. Man vill inte bli upptäckt med viral marknadsföring men samtidigt börjar fenomemet bli alltmer officiellt. Reklambolag säljer mer öppet sina tjänster i branschen (fast då kallas fenomenet för det snällare ”buzz marketing”). Ett exempel är reklambolaget Zipatoni som om sina tjänster stolt skriver: ”För Zipatoni betyder ’buzz marketing’ att gå in i konsumenternas samtal. Vi vet att vi inte kan kontrollera dialogen. Men vi levererar en idé som kan få opinionsbildare och hela samhällen/forum att tala om saken på eget bevåg. På så sätt har vi förvandlat konsumenten till en passionerad och trovärdig bärare av budskapet”.
Exakt hur det går till framgår inte av Zipatonis hemsida, men medier, och i synnerhet internetmedier, har rimligen en given roll i processen.
På den svenska sajten Familjeliv startades för ett kort tag sedan ett rykte som hävdade att den som dricker mycket Coca-Cola har större sannolikhet att föda pojkar. Förklaringen var diffus och fenomenet sades handla om natrium och dess påverkan på äggcellens proteinhölje. Helt utan att ha några egentliga belägg för det är det inte otroligt att ett rykte som detta skulle vara fördelaktigt för Coca-Cola att plantera i de många länder där söner anses vara mer åtråvärda än döttrar.
Familjeliv upptäckte jag för cirka ett halvår sedan. Det är ett annat av Sveriges riktigt stora elektroniska samtalsforum för vuxna med nästan 50000 aktiva medlemmar och nära 400000 unika besökare per månad. Som feminist blev jag direkt ganska fascinerad av sajten, men kanske än mer deprimerad. Här fanns ett gigantiskt, myllrande, ständigt pågående kvinnosamtal bara några klick bort. Å andra sidan är de åsikter och den idévärld som klart dominerar sajten konservativ och närmast aggressivt familjefundamentalistisk. En vanlig tråd handlar om om inte ”feminismen har gått för långt nu???”. Här finns en överraskande stor skepsis mot aborträtten, mot fosterdiagnostik och mot dagis. Drömmen tycks vara, lite förgrovat, att vara hemma länge med många ”bebbar” medan ”gubben” jobbar. Många samtal handlar om rädslan att inte vara tillräckligt uppoffrande mamma (”Hjälp, jag drack lättglögg!!! Har ångest! Är min bebbe skadad????”) På Familjeliv är opinionen för vårdnadsbidrag och troligen också för en viss begränsning av aborträtten.
Talande är kanske också att delforumet ”Politik” när jag kollar innehåller 1407 diskussionstrådar mot delforumet ”Mat och bak”, som innehåller 12819 trådar. I linje med detta innehåller delforumet ”Samhälle” 859 trådar medan ”Heminredning” innehåller 6583 trådar. Att döma av Familjeliv tror väldigt många på spöken, tankeläsning och spådomar – tråden ”Ockult” är mycket aktiv med 2187 diskussionstrådar där den vanligaste frågan är om någon synsk person kan ”se” var de borttappade nycklarna finns eller vilket kön det är på det väntade barnet. Att räkna antal diskussionstrådar är förstås en tvivelaktig metod att dra slutsatser utifrån, men i ljuset av sajten som helhet är siffrorna ändå talande och representativa.
Män är sällsynta på forumet. De samlas främst i det egna delforumet ”Pappagrupp”, som i stor uträckning består av konsumtionstips, främst om familjevänliga bilar och elektronikprylar inför familjens utökning samt en hel del sportprat.
Familjeliv drivs av företaget Familjeliv media AB, som också äger systersajten Bröllopstorget. Det är en inte fullt lika stor sajt vilken, som namnet antyder, innehåller allt som kan tänkas av diskussioner och information runt bröllop, från typsnitt på inbjudningskortet till allvarliga frågor om relationsproblem. Intäkterna kommer främst från annonser, men Familjeliv har, liksom Lunarstorm, infört särskilda features, så kallat plus-medlemskap, som medlemmen får betala för.
Förra året var det stora blogg-året i Sverige. Det kan ingen ha missat. Även när det gäller bloggandet märks kvinnorna tydligt. Enligt bloggtoppen.se är den tredje största bloggen (efter två bloggar som inte är personliga, Tjuvlyssnat.se och Videofeber) Englas showroom. Det är en modeblogg med mycket foton på kläder och stilar. Flera stycken av Sveriges 20 mest lästa bloggar tillhör samma kategori – modebloggen – och de flesta skrivs av kvinnor. Mat- och receptbloggar är en annan stor kategori. Bland de populära svenska bloggarna finns också ett antal bloggar om prylar, teknik och data.
Den mest populära politiska bloggen är Centerns ungdomsförbunds ordförande Fredrick Federleys blogg (den tog också ett skutt i popularitet när Federley skaffade världens sötaste hundvalp, som han också bloggade om och postade foton på). Bland de populäraste politiska bloggarna är flertalet mera höger än vänster.
I samband med den svenska bloggexplosionen formerade sig också en internetbaserad högeroffentlighet av ett delvis nytt slag. Den fick namnet pophögern och skilde sig faktiskt i någon utsträckning från tidigare högerkulturer. De flesta skribenter var unga och värdemässigt klart liberala, flera kallade sig feminister, de skrev fördomsfritt och kunnigt om kultur och avhandlade hellre god litteratur än skattefrågan. Bland dem märktes Isobel Hadley-Kamptz och den numera nedlagda bloggen Diagnos med skribenterna Björn af Kleen, Karin Olsson och Joakim Borda. Flera av dessa hipphögerbloggare var, eller blev senare, knutna till Expressen.
Även om bloggandet som fenomen i princip möjliggör för en vem-som-helst utan mediekontakter att hitta sig en läsekrets på nätet, tillhör föga förvånande de mest populära och lästa bloggarna just professionella eller halvprofessionella skribenter och opinionsbildare. Mer sällan berättar de om en verklighet som kassabiträde i Skellefteå, även om det också förekommer. Det är inte orimligt att spekulera i huruvida denna kulturradikala unga blogghöger i någon mån kan ha bidragit till den borgerliga valsegern.
Vad blir slutsatsen av denna lilla promenad bland giganterna på det svenska nätet? Man kan först och främst dra den rätt triviala slutsatsen att nätet inte är bättre än världen utanför. Samma sexism och köns-stereotypa mönster finns i högsta grad på våra populäraste sajter – detta trots att könet naturligtivs inte självklart behöver framgå på nätet, som talesättet ”På internet vet ingen att du är en hund” antyder. Detta borde kunna tillåta en genusmässig frihet som det inte finns tillstymmelse till inom nätets mainstreamkultur.
Den andra slutsatsen är att bristande källkritik fortfarande är en stor nackdel på nätet – myter och rykten, men också dold såväl som synlig marknadsföring, samt antivetenskapligt flummeri av grövsta sort – frodas friare och fetare i de svenska virtuella fikarummen än i de fysiska.
Den tredje slutsatsen handlar om det svenska mainstreamnätets politiska samtalskultur. Det finns ju, vilket nämndes i textens början, tankar om att den fria, delvis anonyma, samtalsformen på nätet i förlängningen skulle kunna leda till ett fördjupat offentligt samtal och eventuellt till en fördjupad demokrati. De stora svenska sajterna tycks inte stödja detta. Tvärtom – i min, möjligen lätt paranoida, bedömning framstår svenska folket som mera fördomsfullt, konservativt och könsbevarande på nätet än i verkligheten. I perioder har forum som Familjeliv nästan gjort mig rädd för min omgivning. Varför det är så har jag svårt att svara på. Nätets relativa anonymitet tycks leda till en åsiktsklyfta jämfört med åsikterna i det fysiska rummet. Om det beror endast på en rad triviala och i grunden betydelselösa psykologiska faktorer eller om det är en reell politisk fara vet jag inte, men strider och diskussioner måste tas, även på nätet.
Vilket leder mig till den fjärde slutsatsen, och den enda jag egentligen är säker på: man kan inte bortse från nätet som samtalsforum. Som samhällsinstresserad vänstervarelse kan man inte bara, smått föraktfullt, säga att man fullständigt struntar i de äckliga kommersiella supersajterna. De finns där, opinioner bildas där, åsikter stöts och blöts där. Att helt igonerara de stora virtuella fikarummen är ett misstag.
