Inrikes

Jämställdhetspotten orsakar stridigheter

LO-förbunden har enat sig om elva gemensamma krav inför avtalsförhandlingarna. Bland annat ska lönerna öka med minst 825 kronor per månad för alla heltidsanställda. Alla ska garanteras reallöneökningar, och avtalens lägstalöner höjas med minst 910 kronor. Ett nytt, mer fördelaktigt pensionsavtal ska tecknas mellan LO och Saf. Höjda lägstalöner ses som en rättvisefråga men också […]

LO-förbunden har enat sig om elva gemensamma krav inför avtalsförhandlingarna. Bland annat ska lönerna öka med minst 825 kronor per månad för alla heltidsanställda. Alla ska garanteras reallöneökningar, och avtalens lägstalöner höjas med minst 910 kronor. Ett nytt, mer fördelaktigt pensionsavtal ska tecknas mellan LO och Saf.
Höjda lägstalöner ses som en rättvisefråga men också som ett sätt att minska lönekonkurrensen, eftersom exempelvis utländska entreprenörer som tecknar avtal ofta lägger sig på avtalets lägstanivå, trots att den sällan används i svenska företag. Arbetsgivarparten menar däremot att höjda lägstalöner försvårar för unga och arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden, och mobiliserar till kamp i frågan – bland annat genom att frysa pensionsförhandlingarna.
Enligt Svenskt Näringsliv är lönekraven de högsta LO har ställt sedan 1980-talet, men det är inte mer än en tiondel högre än i avtalsrörelsen 2001. Då blev utfallet i industrin löneökning och arbetstidsförkortning värd 8,5 procent på tre år, alltså 2,83 procent per år. 2004 krävde LO 3,2 procent, och fick ut 2,47 per år tre år framåt. Att döma av dessa exempel får LO ut ungefär tre fjärdedelar av sina krav, vilket för den kommande avtalsperioden motsvarar knappt 3 procents löneökningar.

Den stora nyheten i årets avtalskrav är jämställdhetspotten. LO kräver att 205 kronor per heltidsanställd, månad och år ska tillfalla avtalsområden i förhållande till andelen kvinnor inom avtalsområdet som har en månadslön under 20000 kronor. Om ett avtalsområde innefattar 80 procent kvinnor som tjänar mindre än 20000 kronor får det 164 kronor per person och månad extra, medan ett område med 10 procent kvinnor får 20,50 kronor.
Potten beskrivs av LO som ett historiskt beslut, en helt ny strategi för att komma åt kvinnors felavlöning. Tidigare har LO försökt höja kvinnolönerna enbart genom att få upp lägstalönerna, men det har inte givit tillräckligt resultat, menar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.
– Med denna nya modell som bygger på både klass och kön har vi ett verktyg som kan förändra löneläget för felavlönade kvinnor. Det är ett tydligt första steg bort från osakliga löneskillnader, säger hon.
Med betoning på första steg, kan tilläggas, eftersom det rör sig om relativt små summor. Färdigförhandlat lär det inte bli mycket mer än någon hundralapp i lönetillägg för kvinnligt dominerade områden. Dessutom finns låglöneprofilen kvar, genom att potten begränsas till kvinnor som tjänar under 20000 kronor.

IF Metall och även andra förbund har visat sitt missnöje med jämställdhetspotten. Rent krasst tjänar förmodligen inte dess egna kvinnliga medlemmar särskilt mycket på potten, eftersom de antingen arbetar i manligt dominerade avtalsområden eller tillhör väldigt lågavlönade områden som tjänar mer på en ren låglönesatsning. IF Metall satsar istället på att höja lägstalönerna med 1400 kronor.
Men IF Metall säger också att de ser principiella problem med potten, vilket torde bero på att de fortsätter att se de könsrelaterade löneskillnaderna som ett rent låglöneproblem. Det är dock en problematisk ståndpunkt om man anser att kvinnor inte bara är lågavlönade, utan felavlönade – alltså att kvinnor och män inte har samma lön när de utför olika arbeten men med samma kvalifikationsgrad.
Även LO:s förslag, som sätter ett tak för jämställdhetspotten på 20000 kronor i månaden, kommer inte att i särskilt stor utsträckning hjälpa underbetalda grupper som restaurangpersonal (snittlön 2005 för kvinnor 20100 kronor) eller undersköterskor (20000).
Arbetsgivarna verkar inte främst satsa krutet på jämställdhetspotten, men Almegas vd Jonas Milton är upprörd: ”Den är ett feltänk. Här handlar det i stället om att diskutera varför det bara finns en arbetsgivare i offentlig sektor. Det borde finnas flera – det skulle leda till en sundare lönekonkurrens”, säger han i ett pressmeddelande.
Han gör sig här till förespråkare för teorin om köpmonopol (se Därför tjänar kvinnor mindre, Arbetaren 50/2006), som dock inte kan förklara varför kvinnodominerade yrken i privat sektor lönediskrimineras.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984