Organiseringen i Uratari bygger på en gammal inkatradition av att arbeta kollektivt, korsat med nya begrepp som kvinnors rättigheter och allmänna val, säger dokumentärfilmaren Cesar Galindo.
Bergsbyn Uratari, full av tamdjur och barn och med sina enkla hus, kan verka fattig. Men för Cesar Galindo är byn ett positivt exempel som är viktigt att visa upp. Och Uratari har, tillsammans med flera närliggande byar, kommit längre i sin demokratiska utveckling än många andra ställen. I filmen visas bland annat möten med kvinnokommittén, årligt val till det styrande rådet och kollektiv bystädning.
Cesar Galindo och hans fru Maria-Therese Gustafsson reste i Peru och träffade på Hugo Blanco, en av de ledande i de jordlösa böndernas kamp mot godsägarna på 1960-talet. Han gav dem en broschyr om Uratari.
Maria-Therese Gustafsson började forska i ämnet, och det var hennes research som kom att ligga bakom filmen. Tillsammans spelade de in filmen om Uratari under en och en halv månad förra året. Tanken var att den skulle användas av Uratariborna själva; visas i andra byar för att inspirera folket där och på så sätt föra demokratin framåt.
Några av byborna ville bli filmade när de sjöng en sång som de övat in. Cesar Galindo insåg att sången kunde användas som en röd tråd genom filmen. Sången berättar byns historia: ”förr grät människorna i Uratari”. Detta bekräftas av det äldsta nu levande paret i byn; innan jordreformerna under 1970-talet rådde tolv timmars arbetsdag, arbetarna fick varken mat eller kläder så det räckte, och de fick inget behålla av skördarna de bärgade. En av byns ledare misshandlades och sattes i fängelse av jordägaren.
– Alla myndigheter var på jordägarens sida, ingen lyssnade på oss. Sedan kom reformen och vi blev fria, berättar den åldrade mannen.
I dag, däremot, finns det både arbete och pengar.
– Vi bestämmer själva över vårt arbete. Det är bara att hoppas att jordägaren aldrig kommer tillbaka.
Att demokratiseringen efter jordreformen blev verklighet hade delvis att göra med en välvillig socialistisk borgmästare i området.
– Regeringen framhöll faktiskt Uratari som ett bra exempel på demokrati. Men det var den förra regeringen. Sedan vet man aldrig hur mycket som är retorik, det är skillnad på vackert tal och verklighet, säger Cesar Galindo.
Byn, och med den demokratin, har växt vidare på egen hand. Sedan ungefär femton år fungerar Uratari så direktdemokratiskt som det gör i dag.
Informationssystemet i Uratari är viktigt. I centrum av byn finns högtalare uppsatta. ”Viktigt möte, alla compañeros måste komma!”, ropas det ut när det är dags för val till det styrande rådet. En röstlokal inrättas där alla får rösta i tur och ordning. 185 personer, nästan alla vuxna invånare i byn, deltar.
Det styrande rådet ansvarar bland annat för organisering av arbetslagen. Varje måndag arbetar alla gemensamt, för byns räkning. Det som genereras under de kollektiva måndagarna går till en byfond där man sparar inför framtida motgångar. För problem finns. Till exempel saknas en högstadieskola i byn, vattnet räcker inte alltid till jordbruket, och sophanteringen fungerar inte bra. Men besluten fattas inte enskilt av det styrande rådet. Ständiga diskussioner, om allt och med alla, leder fram till lösningarna. Angående nedskräpningen beslutas att man inte ska få bränna plast, och att byn ska införskaffa särskilda tunnor att slänga batterier och annat miljöfarligt i.
Den som inte deltar tillräckligt mycket i det kollektiva arbetet får betala böter. Alla skulder finns nedtecknade. Det behöver inte vara i pengar man betalar tillbaka, utan det kan vara genom mer arbete eller genom att bjuda på mat. Också detta diskuteras gemensamt. Flera bybor får uppskov eller en del av skulden avskriven, till exempel en man vars fru varit sjuk.
Urataris kvinnokommitté, som arbetar mycket med att ordna kurser och seminarier, kallar också till möte. Från en kulle ropar en kvinna högt och genomträngande ut att det är möte och vad som ska avhandlas. En stund senare är kvinnorna samlade och röstar fram ny kassör för organisationen.
– Kvinnorna är inte längre rädda. Vi kan göra vilket arbete som helst, sådant som bara männen kunde göra förr. Vi har organiserat oss för våra rättigheter. Nu är vi med på alla möten, och männen lyssnar på oss, säger Flora Lopéz.
Dock är det ännu få kvinnor som ställer upp i valen till styrande rådet.
– En del män tror fortfarande att kvinnorna inte kan lika mycket, trots att de i verkligheten ofta är de som är mest aktiva och tar mest ansvar, menar Cupertino Alvarez, en av byborna.
Han hoppas på att demokratin kommer fortsätta utvecklas, att kvinnor, män och barn ska delta lika mycket.
Cesar Galindo har frågat flera av invånarna vad ordet demokrati innebär för dem. Honorato Samata svarar att det handlar om att leva i harmoni. Att både män och kvinnor, organiserat och med glädje, arbetar tillsammans för byn.
– Demokrati är att visa ömsesidig res-pekt, att inte bråka om vad som helst. Vi är lyhörda och respektfulla mot varandra. Det är demokrati för oss.
I Uratari finns nu en kopia av filmen, men det har varit svårt att finansiera visningar i andra byar. Nyligen har dock en alternativ biograf tagit på sig att distribuera filmen billigt. Samtidigt har många andra, långt ifrån Uratari, visat stort intresse. Cesar Galindo säger att han inte har gjort reklam för filmen, den har sålt sig själv, nyligen visades den på en filmfestival i New York, i vår ska den visas i New Orleans. Franska bibliotek har köpt in den, och det är tal om att svenska UR ska visa den.
På så sätt har filmen fått en ny betydelse: den visar på positiva exempel från den så kallade tredje världen, säger Cesar Galindo. Att enbart visa misär skapar bara mer avstånd. Västvärlden har mycket att lära, både vad gäller demokrati och synen på människor.
– Vi måste ändra folks sätt att tänka. I väst röstar vi med några års mellanrum och sedan deltar vi inte alls i besluten, kan man kalla det demokrati?
