Man kan nästan förstå dem. Snart är landslaget det enda engelska som finns kvar i fotbollens England. I de ledande klubbarna – Manchester United, Chelsea och Arsenal – är bara enstaka spelare födda i Storbritannien. Dessutom ägs flera toppklubbar av utländskt kapital. Den ryske oljemiljardären Roman Abramovitj har med spektakulära spelarköp gjort Chelsea till dubbla mästare. Förra året köpte den amerikanske riskkapitalisten Malcolm Glazer Manchester United. Även Portsmouth, Aston Villa och West har tagits över av utländska finansmän och konsortier. Och Arsenals nya arena – Emirates stadium – har fått namn efter det flygbolag från Dubai som sponsrat bygget.
Det som händer i England är inget undantag. De andra stora europeiska ligorna har visserligen inte internationaliserats i riktigt samma utsträckning, men kommersialiseringen är densamma. Om denna utveckling har det skrivits, och gråtits, en hel del. Många nostalgiker, och jag är väl en av dem, räds för vad de stora pengarna till sist ska göra med fotbollen. Redan ser vi hur 10–15 stora europeiska klubbar blivit vinnare, medan klyftan till de övriga bara växt. Inte ens en tidigare mäktig fotbollskultur som den holländska hänger med. Gamla storlag som Ajax, PSV Eindhoven och Feijernoord har numera svårt att gå långt i Champions League. Spanien, England, Italien, Frankrike och Tyskland dominerar totalt. Och om vi vidgar perspektivet är det tydligt hur den europeiska fotbollsekonomin rusat ifrån den tidigare konkurrenten Latinamerika. De argentinska och brasilianska ligorna är numera nästan helt dränerade på ländernas bästa spel
are. Det afrikanska fotbollsundret tycks kvävas i sin linda av samma skäl. Nyligen provspelade fyra juniorer från Ghana för mitt eget favoritlag, Gais. Inte i hopp om att ta en plats i A-truppen, utan för att få delta i satsningen på spelare mellan 16 och 19 år. Så ser det ut i hela Europa just nu.
Utvecklingen är egentligen helt följdriktig; dagens fotboll avspeglar globaliseringen och liberaliseringen av världsekonomin. Självklart påverkas världens största showbusiness av sin omgivning.
Det konstiga är att vi inbillar oss att detta är något nytt.
Den brittiske forskaren och historikern David Goldblatt visar i sin nya bok, The ball is round – a global history of football, hur fotbollens historia kan läsas parallellt med de senaste 150 årens politiska och ekonomiska historia. Jag kan sätta rätt stora pengar på att boken blir en klassiker. Den innehåller i princip allt.
Goldblatt berättar om den moderna fotbollens ursprung på brittiska internatskolor i början av 1800-talet. Han redogör för hur en sport blev två – fotboll och rugby – samt för hur den förra spreds över jordklotet, nästan genomgående av brittiska affärsmän, soldater, diplomater, sjömän och arbetare. Utan det brittiska imperiet hade knappast fotbollen blivit den världssport den blev.
Goldblatt fortsätter sedan en mäktig rundtur genom fotbollsvärlden, än i England, än i Argentina, än i Ghana, ja överallt, genom förkrigstid, mellankrigstid och efterkrigstid, och berättar om spelsystem och publikkultur och enskilda spelare och tränare och stadiumbyggen och mästerskap, och hela tiden är det inte bara en berättelse om fotbollen, utan även om vår moderna historia.
Bara en detalj av många: själv hade jag absolut ingen aning om hur damfotbollen samlade storpublik i England efter första världskriget. Och att förbundspamparna oroade sig, och snart förbjöd damlag att beträda medlemsklubbarnas arenor. Fotbollen var, hette det, farlig för den sköra kvinnliga fysiken. Det skulle dröja ett halvt sekel innan kvinnornas fotboll blev nödtorftigt accepterad.
Goldblatts bok är även en historia om alla som tycker om sporten. I land efter land fick fotbollen en masspublik under 1900-talets första decennier. Läktarna fylldes av män från arbetarklassen och så skulle det förbli ända till senare år, då både medelklass och kvinnor har börjat ta plats. Men vad än somliga romantiker vill tro är det knappast den proletära identiteten som varit det viktigaste på läktarna – nej, det har alltid varit laget och hemorten och kvarteret som stått i centrum. Någon gång, som till exempel mellan arbetarnas Malmö FF och borgerlighetens IFK Malmö, har rivaliteten andats klasskamp. Men för det mesta har fansens passioner haft mer att göra med stamlojaliteter och nationalism och ibland direkt främlingshat. För det mesta har väl lojaliteten med det egna laget tagit sig godmodiga uttryck. Men som vi vet är huliganism och fascism inte några helt marginella företeelser bland fotbollspubliken. De
som brukar hävda att medlemmarna i våra ökända firmor struntar i själva sporten, vet inte vad de talar om.
Fotbollens paradoxer är många. Den är överklassporten som i början av 1900-talet blev arbetarsport, men där klubbarna och förbunden nästan alltid styrts av samhällets elit. Den är sporten där publiken älskar finesserna och artisteriet, men där man tackar och tar emot om ens lag gnetar sig till 1–0 med grisspel. Den är sporten i vars glans makthavare alltid älskat att sola sig – i Mussolinis Italien, i militärernas Brasilien på 1970-talet.
Men fotbollen har också varit en kanal för motstånd – i kolonialismens Afrika, i Francotidens Barcelona, i Stalintidens Spartak Moskva.
Fotbollens ekonomi är en paradox i sig. Sedan tv-kanalerna på 1970-talet började konkurrera på allvar om rättigheterna till de stora ligorna och mästerskapen, har miljarderna flödat in till förbund och klubbar. Ändå har det aldrig blivit någon särskilt bra affär att äga en fotbollsklubb. Det är bara några få stora lag som gör vinst, och inte ens i de fallen handlar det om några stora belopp. David Goldblatt diskuterar flera av orsakerna. Ett tungt skäl till klubbarnas bristande lönsamhet är att detta är en bransch där arbetskraften, spelarna, väl medvetna om sin roll, lyckats kapa åt sig en stor bit av kakan. Spelaragenterna går inte heller lottlösa.
Ändå investeras det i fotbollen. Ändå finns det ingen brist på rika människor som vill låna lite av den glans som en framgångsrik klubb sprider omkring sig. Och hur korrumperad sporten än blivit, fortsätter miljarder människor att följa den, på arenor från Buenos Aires till Kapstaden till Osaka. Och förstås på tv, som nu erbjuder fotboll bokstavligen dygnet runt. Och hur mansdominerad fotbollen ändå var i drygt ett sekel, tog det bara ett par decennier för damfotbollen att bli en massidrott när väl chansen gavs.
Så vad är det som gjort fotbollen till det den är? Efter 800 sidors historia ställs även David Goldblatt inför den oundvikliga frågan: Varför blev det fotboll? Varför inte cricket, baseball, basketball, landhockey?
Goldblatt tror att en del av svaret har att göra med fotbollen som lek, fotboll är inte bara kamp och tävling (något som vi naturligtvis också fascineras av). Det handlar också om den svåra konsten att kontrollera en boll med fötterna, en konst som aldrig kan fulländas. Till yttermera visso är fotboll konsten att hantera den där ostyriga bollen tillsammans. Och den dramatik som uppstår i mötet mellan en Ronaldinho i toppform och ett samspelat, kompakt italienskt försvar, kan antagligen ingen annan idrott uppnå.
