Federativs ger nu i sin serie snygga pocketklassiker ut en samling texter av Frans Severin, Arbetarens första chef- eller huvud-redaktör, med ett informativt förord av en av tidningens nuvarande huvudredaktörer, Rikard Warlenius.
2001 utgav samma förlag Arwid Lunds bok om Severins efterträdare, och tidigare medarbetare som utrikesredaktör på Arbetaren, Albert Jensen (Albert Jensen och revolutionen: syndikalismens revolutionära idéer 1900-1950) och det är spännande att nu få en annan, kompletterande bild av organisationen SAC Syndikalisterna och dess tidnings allra första decennium.
Redan tidningens start 1922, i princip en omgörning av organisationsbladet Syndikalisten till dagstidning, präglades av diskussioner och motsättningar. Den radikale Jensen var påtänkt som chefredaktör men fick träda tillbaka för den ihärdige men mer pragmatiske Severin, eller som Rikard Warlenius också väljer att beskriva deras politiska utgångspunkt: anarkosyndikalistisk respektive marxistiskt färgad syndikalism.
Det fanns fler syndikalistiska tidningar i Sverige, Arbetare-Kuriren i Göteborg (mer radikal), och Norrlandsfolket i Kiruna (mer pragmatisk). Den förra av dessa två hade inte ekonomiskt stöd från SAC.
Stormigt värre blev det ända fram till 1928, då Severin avgick och överraskande dök upp som redaktör för socialdemokratiska Järnvägsmannaförbundets tidning Signalen. Hans vidare karriär löpte genom andra redaktörsuppdrag och riksdagen inom LO och SAP.
Under hela sin karriär var Ragnar Casparsson, Arbetarens redaktionssekreterare, som gick före Severin in i socialdemiokratin, en nära parhäst. Eller rättare sagt återgick; rörelsen var ung och medlemmarna kom ur en röra av ungsocialister och socialdemokrater. En gränslinje var om kampen skulle föras genom en mindre men beslutsam organisation, utbruten ur en stor men tandlös – eller vara gemensam massa med minsta gemensamma nämnare. Storstrejkens nederlag 1909 var förstås startpistolen som fick fart på splittringen.
Frans Severin lade ner mycket tid på att konkretisera kampen och – vilket är ovanligt i revolutionskretsar – försöka hitta former för resultatet, det framtida frihetliga samhället.
De texter som publiceras i denna utgåva är skrivna före avhoppet, en viktig del beskriver och diskuterar olika kampmetoder och är förstås flammande och skarp retorik för decentralismen. Men till Severins arv hör också att han försökte föra in syndikalismen på en mindre statsfientlig bana. Syndikalismen är inte emot statens ”väsen”, däremot den moderna, centraliserade härskarmakten, menade han.
Han beskriver närheten till andra socialistiska idéströmningar, som Gillesocialismen, och inte minst den av syndikalister omhuldade och utvecklade särskilda kampformen registret.
Avhopp är något smärtsamt för alla parter, Severins betydelse för SAC har inte på länge stått högst på dagordningen, så denna bok måste sägas ha en lucka att fylla i hela arbetarrörelsens historiebibliotek.