Med tungan förvandlad till verktyg

bruno vill ha sitt arsle slickat, det är det bästa han vet och om han inte hittar någon som är lika galen i att göra det som han själv är att få det, kan han hala upp rätt ansenliga summor för att få det gjort. Och om det blir bra gjort har han inget emot att dela med sig av informationen till andra.

För att visa hur konsumentrådgivning ser ut när det gäller så kallad ”sexuella tjänster” har jag översatt ett av hans inlägg från en av Frankrikes största eskortsidor (www.escortfr.net): ”Här har jag hittat något som kräver att man delar med sig! Miriam, 23 år, ett nytt tillskott. Jag är inget större fan av araber, men den här gången har jag låtit mig frestas. Miriam är av marockansk typ, en falsk blondin, 1,78 meter lång vilket blir 10 cm till med hennes klackskor. Hennes ben är verkligen underbara, hon har en fin byst storlek 85, naturlig verkar det som, fantastisk häck och en platt mage; ansiktet däremot är relativt alldagligt, ser ut som vem som helst. Hon är lite blyg och reserverad, men Miriam är inte desto mindre en älskvärd hora som kan snacka vulgärt och stönar mycket – kan det vara teater? Miriam kysser, hon låter sig bli slagen precis tills en rodnad uppstår, man kan överraska

henne med att stoppa in ett finger i anus som är mjukt och tillgängligt, men det är tyvärr inte möjligt att gå längre, det skulle bli dyrare och jag har inte vågat fråga hur mycket. Kostnaden på 150 euro är rimlig, men prestationen begränsar sig till en timme. Plus: Priset, kroppen och snacket. Minus: Ansiktet, att hon röker, vilket känns på andedräkten, samt att hon suger dåligt.”

Tur för Miriam att hon fick en så pass entusiastisk beskrivning, detta betyder nämligen att hon denna vecka kommer att få massvis med mejl från intresserade herrar. Ve den som istället blir omskriven på följande sätt: ”Att undvika: Dona (gammal), Rebecca (ful, kall och avlägsen), Sandra (snabbt gjort, dåligt gjort och pratar för mycket)”.

det här med Brunos arsle borde vara något för den så kallade sexradikala rörelsen att gotta sig i. Den vill nämligen legalisera sexköp i Sverige, en åtgärd som enligt flera undersökningar – exempelvis Transcrimes studie från 2005 gjord för EU-parlamentet, University of Londons, 2004, och Socialstyrelsens Kännedom om prostitution, 2003 – riskerar att öka både prostitution och trafficking. I dessa studier sägs att en anledning till att det bara finns 3000 prostituerade i Sverige och 10000–15000 i Finland, trots att befolkningen är större här, är just lagstiftningen.

Men Brunos arsle och dess rätt att bli tillfredsställt har inte med saken att göra, enligt dem som nu vill legalisera sexköp. För det första har de helt glömt bort Bruno – trots att det är han som berörs av den lag som debatteras – för det andra säger de inte gärna ordet arsle. Ju mer sexradikal man är, desto mindre talar man om sex och desto mer i termer av kunder, service, tjänster.

Under den debatt som följt på Petra Östergrens Porr, horor och feminister har ordets makt varit tydlig. Ju mer man förespråkar prostitution, desto mer avlägsnar man sig från att tala om vad det är som händer; istället härskar en dimmig marknadsretorik, där vi förvandlas till köpare och säljare av någonting som kallas ”sexuella tjänster”.

Vad sexradikaler menar med detta är: man säljer inte sin tunga; över den ligger i stället en hinna som heter ”tjänst” och som gör det omöjligt att påverkas. När ”tjänsten” är påslagen blir tungan till ett verktyg, den vispar runt medan man tänker på annat: mp3:n, hyran eller det halva armbandet man kommer att ha råd till.

Om man upprepar ordet ”tjänst” och ”service” tillräckligt många gånger kan det verkligen bli sant; hinnan utvecklas lite mer för varje gång. Sedan, när man befinner sig i en helt gratis situation med någon man tycker om, då skjuter knottrorna på tungan upp igen, man blir sensuell och mottaglig, tjänsten är avslagen och knottrorna är på.

Hur man hanterar detta, att försöka slå av och på sin sensualitet, kan naturligtvis variera. För vissa innebär det ett otroligt trauma, som gör att de aldrig mer får tillbaka känseln i sina knottror. Andra hävdar att de är så proffsiga att deras kroppsdelar fungerar som verktyg på jobbet och kan återförvandlas till kännande delar av jaget på fritiden. En tredje grupp menar att de njuter precis lika mycket som Bruno; det är bara att de tar emot en gåva för det. Som Östergren skriver: ”i prostitutionen finns en mångfald av berättelser, erfarenheter och verkligheter.”

problemet med hennes ”forskning” är att det kapitel i hennes bok som heter ”Sexsäljare berättar” syftar på en grupp hon valt ut genom att filtrera bort traumatiserade, för ”de behöver inte konfronteras med ännu en forskare eller journalist som ska rota i deras liv.” Östergren medger visserligen att negativa upplevelser finns, men i nästa kapitel är det glömt: ”Om man lyssnar på sexsäljare rasar de flesta argument mot prostitution samman.” Gruppen ”sexsäljare” representeras alltså av dem som Östergren valt ut enligt kriteriet att de inte ska vara traumatiserade. Och på sajten sexradikal.nu sägs att det är ”de som jobbar inom branschen själva” som kommit på ordet sexarbetare. Det inledande talet om mångfald och komplexitet är bara till för att sudda ut en klar analys av prostitutionens väsen; sedan försvinner det komplexa. Kvar blir bilden av en enhetlig sexarbetarrörelse

som vill legalisera.

Vem man hör när man säger sig lyssna på sexsäljare är viktigt, för frågan som står i centrum för debatten är: finns den lyckliga horan? Huruvida hon anser sig vara förtryckt eller en fri företagare ska avgöra eventuella åtgärder. Förutom att det alltid går att uppleva en situation på olika sätt skapar detta en intressant problematik. Är det bara den prostituerade kvinnan som berörs av prostitutionens existens? Vad händer med de män som vänjer sig vid att betala för sex, med deras fruar, med alla andra kvinnor som, genom att sex kan kosta, helt plötsligt blir ”gratis” och måste ta ställning till det – och i förlängningen med ett samhälle som genomsyras av prostitutionens logik?

Men att tala om vad vi vill ha för samhälle är för komplicerat och innehåller för många olika samband: prostitution och a-kassa, prostitution och droger, prostitution och kvinnolöner, prostitution och globalisering, prostitution och äktenskap. Vem orkar reda ut det där? Lättare då att säga ”om någon vill det ska hon väl få göra det.” Meningar som den Louise Eek skriver i Att köpa eller köpas: ”ändå har även den så kallade frivilligheten en glidande skala” är svårbegripliga för marknadsliberala, som menar att vill man något så vill man, och att alla vet precis vad de vill.

kanske är det verkligen så att marknadsliberaler ser framför sig människan och hennes liv så här: hon sitter lugnt i en bekväm fåtölj, utan några som helst störningar eller påverkan från någon. Framför henne har ett jätteschema placerats där alla valmöjligheter står uppskrivna, samt deras exakta konsekvenser och alla implikationer just då det gäller henne. Informationen hon får är fullständigt neutral och det ligger inga intressen bakom den. Sedan pekar hon på något med ett allvetande finger och säger med dov röst: jag har gjort mitt val.

Detta är människans ständiga villkor, enligt marknadsliberalerna, vi sitter alltid i denna imaginära fåtölj, vi har alltid möjlighet att välja fritt.

läs brunos text ovan noga! För det är nämligen det här som enligt sajten sexradikal.nu är ”försäljning av sexuella tjänster” och enligt Östergren att ”sälja samlag.” Min fråga är då: Var går gränsen mellan människan och tjänsten, mellan kroppen och samlaget? Vilket i allt detta svammel om Miriams häck och snack och anus är tjänsten och vilket är kroppen? Bruno skulle inte kunna svara på den frågan, men det kanske sexradikalerna kan? Eller så är det just vad de inte kan – för inte ens de sexradikala vill ta tag i Brunos arsle.