xx

Barn, mamma och …?

I kvarteret där jag bor står ett stort tält uppfällt under höstlöven. Barn i stora overaller och färgglada regnkläder krälar omkring mellan pölarna och geggan. Det här är nämligen deras dagis, än så länge. Bredvid tältet står ett halvfärdigt bygge som så småningom ska bli ett riktigt dagis åt barnen. Det byggs för fullt här […]

I kvarteret där jag bor står ett stort tält uppfällt under höstlöven. Barn i stora overaller och färgglada regnkläder krälar omkring mellan pölarna och geggan. Det här är nämligen deras dagis, än så länge. Bredvid tältet står ett halvfärdigt bygge som så småningom ska bli ett riktigt dagis åt barnen.

Det byggs för fullt här i Norge för att alla som så önskar ska få en dagisplats. Kanske är denna massiva utbyggnad ett steg i riktning mot avvecklandet av det vårdnadsbidrag som år 1998 infördes av den dåvarande regeringen, i syfte att föräldrarna skulle få mer tid tillsammans med sina barn, samt större valfrihet i frågan om barnomsorg.

Det visade sig att när småbarnsföräldrarna i Norge väl ställdes inför valet, var det dagisplatser de ville ha, inte 3657 norska kronor i månaden för att stanna hemma. Den förra regeringen, med dåvarande statsminister Kjell Magne Bondevik i spetsen, måste ha gjort en missbedömning av läget, när den så kallade kontantstötten infördes, helt utan jämställdhetspolitiska överväganden för några år sedan. Bidraget finns fortfarande kvar trots regeringsskiftet från blått till rödgrönt, som en lite underlig och malplacerad rest från en konservativ familjepolitik.

En av huvudinvändningarna mot införandet av vårdnadsbidraget var de jämställdhetsmässiga konsekvenserna detta kunde tänkas få på lång sikt. Nu när det har funnits i Norge i några år, har man kunnat samla in siffror och fakta för att ta reda på vilken påverkan vårdnadsbidraget egentligen har haft på småbarnsfamiljernas sätt att organisera sin vardag. Fick den någon betydelse för hur arbetsfördelningen mellan män och kvinnor ser ut vad gäller omsorgs- och förvärvsarbete? Har bidraget haft den negativa effekt på jämställdheten som många fruktade? Står det flera kvinnor vid köksbänkarna nu än förr?

Då vårdnadsbidraget utvärderades av regeringen ett par år efter införandet, visade det sig, tvärt emot vad både kritiker och entusiaster hade trott, att för de flesta småbarnsfamiljer hade inte särskilt mycket förändrats. Man kunde se en liten nedgång i kvinnors yrkesaktivitet, samt något ökande grad av deltidsarbete hos kvinnorna i de familjer som mottog vårdnadsbidraget.

I den grad bidraget hade ändrat något i småbarnsföräldrarnas förhållande till arbetsmarknaden, gällde detta i de allra flesta fall alltså enbart mamman. Pappornas yrkesaktivitet var så gott som oförändrad.

Antalet familjer som använt sig av vårdnadsbidraget har dock sjunkit jämnt från år till år, i takt med att fler kvinnor snabbare gått tillbaka till arbetet efter föräldraledigheten. Därmed är de faktiska skillnaderna för de allra flesta kvinnors arbetssituation ganska små. Det betyder dock inte att detta med vårdnadsbidrag är okomplicerat ur jämställdhetssynpunkt.

Män och kvinnor står fortfarande inte lika på arbetsmarknaden. Kvinnor har sämre betalt och arbetar deltid i större grad än män. Så länge den situationen kvarstår blir vårdnadsbidraget, hur könsneutralt villkoren för att erhålla detta än är utformat i teorin, i praktiken ett bidrag för kvinnor. Statistiken visar också att det nästan uteslutande är kvinnor som tar emot bidraget i Norge.

Nu var vårdnadsbidraget aldrig menat som en jämställdhetspolitisk åtgärd från Bondevik-regeringens sida, men det är slående hur man helt valde att bortse från de effekter som bidraget skulle kunna tänkas ha på jämställdheten när det gäller fördelningen av förvärvs- och omsorgsarbete inom familjerna. Redan innan vårdnadsbidraget infördes visade nämligen en undersökning beställd av den dåvarande regeringen att bara i 3 procent av de familjer som uppgav att de tänkte använda sig av bidraget skulle pappan vara hemma med barnet.

Att trots denna betydliga skillnad inte problematisera kring de jämställdhetspolitiska aspekterna av ett vårdnadsbidrag, är anmärkningsvärt. Här avslöjas en konservativ föreställning om könsroller inom familjen, som nödvändigtvis måste ligga till grund för en familjepolitik, där man inte ger föräldrarna lika möjligheter både på arbetsmarknad och i hemmet. Hur ska annars denna likgiltighet inför det faktum att mycket få män tänkte använda sig av vårdnadsbidraget och ta del av barnomsorgsarbetet tolkas?

Var argumenten om mer tid och större valfrihet för barnfamiljer endast svepskäl för en reaktionär familjepolitik, där ojämlikheten mellan könen som omsorgspersoner inte ansågs vara särskilt viktig? Hur skulle mer tid tillsammans och större valfrihet någonsin kunna bli effekter av ett vårdnadsbidrag på några tusenlappar i månaden, så länge könen inte i utgångspunkten är jämställda på arbetsmarknaden? Och hur gick det egentligen med tiden och valfriheten? Blev det någon skillnad?

Familjerna fick i genomsnitt 1,5 timme mer i veckan över till sina barn, enligt siffror från regeringens utvärdering av bidraget. Eftersom vårdnadsbidraget nästan uteslutande tas ut av kvinnor, vill det säga att mamman, som redan står för den största delen av omsorgsarbetet, fick något mer tid tillsammans med sina barn. Papporna fick ingen extra tid alls. Ur denna aspekt har alltså inte vårdnadsbidraget varit särskilt lyckat.

Det har även visat sig att de flesta som tar emot vårdnadsbidrag inte tycker att detta är den bästa lösningen för familjen. De flesta önskar sig istället en dagisplats åt sina barn. Bristen på dagisplatser gör att vårdnadsbidraget ofta går åt till att finansiera dagmamma, inte för att man föredrar det framför dagis, utan för att det helt enkelt inte finns dagisplatser till alla.

Och de som vill att pappan ska vara hemma med barnet? Bidraget är såpass litet att detta inte är ett reellt alternativ i de flesta småbarnsfamiljer, där kvinnan i allmänhet tjänar sämre än mannen.

Innan dessa ojämlikheter avskaffas finns det ingen valfrihet att tala om vare sig för kvinnor eller män i Norge när det gäller barnomsorg.

De jämställdhetsmässiga konsekvenserna som vårdnadsbidraget kan få på längre sikt är svåra att mäta och sätta fingret på i nuläget. Men det har visat sig att invandrarkvinnor i ökande grad använder sig av vårdnadsbidraget, medan användandet i alla andra grupper sjunker. Även lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor tar ut bidraget i högre utsträckning, till fördel för barnomsorg i hemmet, än kvinnor med hög utbildning och bättre lön.

Vårdnadsbidraget ger heller inte några som helst rättigheter i form av sjukpenning, föräldrapenning och arbetslöshetsersättning. Därmed har vårdnadsbidraget redan påverkat kvinnors självständighet och handlingsfrihet, särskilt i utsatta grupper.

Vad som blir de långsiktiga konsekvenserna av denna konservativa familjepolitik får vi kanske aldrig veta här i Norge. Nuvarande rödgröna regering har skurit ner på vårdnadsbidraget, som nu är på 3303 kronor, och hade som en av de viktigaste punkterna i sin valkampanj att alla som ville ha en plats på dagis skulle få det.

Antagligen går det därmed mot ett avvecklande av bidraget. Det visade sig att en familjepolitik som bygger på cementerade könsroller inte stämde överens med hur vardagen ser ut för de allra flesta småbarnsfamiljer. Hellre låter man barnen kräla omkring mellan pölar och gegga och äta mellanmål under en dyngsur tältduk, i väntan på bättre tider.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984