Det är ibland med viss bävan jag mejlar arbetsförmedlingen när Arbetaren behöver rekrytera personal. För jag vet hur mejlen kommer att dundra in i hundratal – och att merparten av dem faktiskt är ointressanta, för att de som söker saknar relevant kompetens.
Detta har inte bara att göra med att Arbetaren ställer höga krav, utan också med att arbetslösheten är hög i journalistbranshen och att många, även högutbildade, aldrig haft ett riktigt jobb, utan bara några paktikplatser. För varje månad som går utan att de får jobb minskar deras chanser lite mer, för jobben är få och de går framför allt till dem som redan har en fot inne.
För inte så många år sedan var det till och med svårt för läkare att få jobb. När jag gjorde ett större reportage för Arbetaren om integration intervjuade jag bland annat två invandrade läkare som berättade om hur de sökt hundratals jobb, utan att ens få ett enda svar. De båda drog slutsatsen att jobben i första hand går till svenskarna, och att invandrarna får jobb först när det inte finns någon svensk som söker. Och det var vad som hände dem: Så småningom uppstod läkarbrist, de flyttade genast dit jobben fanns och i dag arbetar båda två, en i Göteborg och en i Jönköping.
Exemplen från journalistbranschen och läkarbranschen belyser samtidigt situationen på arbetsmarknaden i stort.
I de branscher där arbetslösheten är hög spelar det inte så stor roll hur många ansökningar den som inte har den avundsvärda foten inne, eller det ”åtråvärda” svenskklingande namnet skriver. Hon eller han har väldigt små chanser – eftersom jobben ju inte räcker till alla. Vändpunkten kommer först när efterfrågan på arbetskraft i branschen ökar.
Mot den bakgrunden är finansminister Anders Borgs förslag om ett bötesbelopp på 680 kronor per dag för den som inte söker tillräckligt många jobb intressant. Han hävdar att förslaget bygger på kunskap om att hälften av de arbetslösa inte söker jobb – och att ett bötesbelopp, att jämföras med en p-bot, kommer att förändra detta. Han kallar detta för ett ”krafttag” (i Svenska Dagbladet) mot ”fusket” som förmodligen kommer att leda till besparingar på två miljarder kronor.
Men Borg har lika fel när han vill bötfälla som när han vill sänka ersättningsnivåerna i a-kassan. Jobben blir inte fler av hans klasspolitik Däremot ökar pressen på arbetssökande att ta vilket lågavlönat arbete som helst.
Den genomsnittliga månadslönen år 2005 var för arbetare 19 100 kronor och för tjänstemän 27 400 kronor. Tjänstemännens löner var därmed hela 43 procent högre än arbetarnas. I kronor räknat blir skillnaden 8 300 kronor. Lönegapet har dessutom ökat stadigt de senaste 10 åren.
Det förslagen från regeringen syftar till är att öka klyftan ytterligare – genom att till och med bötfälla den som inte vill gå ner allt för mycket i lön. För om förslaget om a-kasseslakt får en arbetare med genomsnittslön som gått arbetslös i 300 dagar sin bruttoinkomst sänkt till 12 415 kronor. Det ökar pressen att ta jobb med riktigt usla löner. I kombination med bötespolitiken kan tvånget bli ett faktum – och låglönemarknaden breder ut sig. Detta leder i sin tur till en negativ lönespiral, för de redan lågavlönade, vilket är precis vad regeringen vill.
Deras politik syftar inte till att bryta något ”utanförskap”, den syftar till att tvinga arbetarklassen på knä – med alla till buds stående medel.
Och den som letar personal i branscher med hög arbetslöshet kommer att drunkna än mer i ansökningar – medan de rika blir rikare.
