Utrikes

En värld utan chefer

Bara en liten plåtdörr utan skylt leder in till tryckeriet Chilavert, men den mäktiga muralmålning med slagorden ”Ockupera – gör motstånd – producera” som täcker fasaden gör klart för besökaren att den hittat rätt. Innanför samsas tryckning, sortering, tillfällig lagring och diverse i byggnadens stora hall. – Tja, det rullar på. Just nu gör vi […]

Bara en liten plåtdörr utan skylt leder in till tryckeriet Chilavert, men den mäktiga muralmålning med slagorden ”Ockupera – gör motstånd – producera” som täcker fasaden gör klart för besökaren att den hittat rätt. Innanför samsas tryckning, sortering, tillfällig lagring och diverse i byggnadens stora hall.

– Tja, det rullar på. Just nu gör vi varken vinst eller förlust, men vi har i alla fall ut-ökat från de åtta vi var när det här började till tolv arbetare och vi får alla ut en lön på 1000 pesos (2500 kronor) plus 100 pesos per två barn för familjeförsörjare. Vi har börjat med binderi och kopiering av plåtar här inne, som vi tidigare lade ut på andra företag. Men vi saknar kapital. Stora kunder vill alltid betala en eller tre månader efter leverans, men vi har inte råd att för egna pengar köpa bläck och papper till ett stort jobb. Vi har för lite pengar för att tjäna stora pengar, säger Fermin, den äldste tryckaren på Chilavert.

Liksom på de flesta, om inte alla, av de återtagna företagen, startade processen inte så mycket med en ”konkurs” som med en systematisk tömningsoperation, där löner och andra fordringar lämnades obetalda samtidigt som alla värden flyttades ut ur företaget. I fallet Chilavert blev arbetarna definitivt övertygade om vad som var på gång när ägarna under 2002 skickade folk för att bära ut tryckpressarna ur byggnaden. Då inledde de ockupationen och den långa vägen mot produktion under arbetarkontroll.

– Vi har ingen chef längre, vi bestämmer allt gemensamt och alla måste kunna det mesta, från bokföring till inköp. Ibland känns det som om kunderna blivit våra nya chefer, men ändå, det är annorlunda att arbeta nu. Förr när jag kom till jobbet var det som att gå in hos Gestapo. Under diktaturen försvann två unga grabbar som jobbade här, som tillhörde Montoneros (vänsterperonistisk motståndsrörelse). Ägaren påstod att de hade slutat med avgångsvederlag, men det tror jag inte på, och ingen såg någonsin till dem igen. Nej, då vågade man aldrig klaga på något. Idag när jag är på arbetet är det som att vara hemma, men samtidigt måste man kämpa.

– En annan sak, på den tiden satt det sju på kontoret över oss åtta arbetare, alla stack utom telefonisten. Vi har klarat oss utan dem.

En sak är uppenbar, de återtagna företagen finns kvar. En stor del av alla böcker, tidningar och broschyrer som har med fenomenet att göra trycks just här på Chilavert, som man kan förvissa sig genom en kort rundvandring genom lokalen. Här hittar man reklambroschyrer och affischer för paneldebatter likaväl som tidningarna Nudos och Ocupar, resistir, producir som är helt ägnade åt ämnet.

Den senaste systematiska studien, Las empresas recuperadas en la Argentina, med siffror från 2004, räknar till 161 återtagna företag runtom landet med sammanlagt 6900 arbetare, eller 9100 medräknat de 2200 arbetarna på sockerbruket La Esperanza i Jujuy, som befinner sig i en process med osäker utgång.

Av undersökningen framgick också att de återtagna företagen betalade ut en genomsnittlig lön på 698 pesos, över den dåvarande medellönen, och att såväl löner som produktionen tenderat att öka med tiden. Samtidigt pekar författarna på att bara få av företagen har nått upp till en personalstyrka större än den var när de gamla ägarna lämnade, att 11 procent fortfarande inte producerade 2004 och att bara en mindre del nått upp i en produktion nära fabrikernas fulla installerade kapacitet. Men mätningen gjordes också huvudsakligen över en tidsperiod när den argentinska ekonomin befann sig i fritt fall. Det verkar inte helt långsökt att dra slutsatsen att de återtagna företagen utvecklats bättre än den argentinska ekonomin som helhet, trots deras svåra utgångsläge.

Den 26–27 september i år intog ett 50-tal återtagna företag Plaza Congreso, framför parlamentsbyggnaden, dels med krav på en ny konkurslagstiftning, dels som ett marknadsföringsevenemang. Deltagarna sträckte sig från bagerier och sjukhuskliniker till skeppsvarvet Astilleros Navales Unidos, med 180 anställda och kapacitet att bygga oceangående transportfartyg.

I trycksakerna på arbetsborden hos Chilavert speglas dock inte enbart rörelsens fortsatt goda hälsa utan även dess splittring. Medan Movimiento Nacional de Empresas Recuperadas, MNER, tidning Ocupar, resistir, producir talar om att ”grunden till massarbetslösheten ligger i kapitalismen som ekonomiskt system”, skriver Nudos, som ges ut av det annars ganska okända nätverket Redes med stöd av bland andra EU, om marknadsföringsmetoder och lyckade affärer.

MNER är den mer politiserade paraplyorganisationen, vars viktigaste ideolog Eduardo Muruoa från metallindustrin Impa (en av de tidigaste arbetarkontrollerade fabrikerna) för Naomi Klein och Avi Lewis förklarade: ”Vi kräver inte i dagens läge expropiering av företag i verksamhet, vilket inte betyder att vi aldrig kommer att göra det”. Det mindre radikala Movimiento de Fabricas Recuperadas por sus Trabajadores, MNFR, lett av advokaten Luis Caro, är dess främsta konkurrent. MNFR har bara begränsade politiska krav på sin agenda (kring konkurslagstiftningen och stöd för kooperativ i första hand) och vill helst att medlemsföretagen inte använder begreppet ”ockupation”.

En av triumferna för Caro blev när den kända textilfabriken Brukman bröt med sin tidigare revolutionära linje och anlitade honom som juridiskt ombud. Vänsterpartier hade utnyttjat fabrikens kamp som politisk banderoll, ansåg en majoritet av sömmerskorna, efter en bitter och uppslitande debatt.

– En del av den solidariska andan har försvunnit, det har blivit mer av att var och en skyddar sin egen häck. Många fabriker är inte ute och kämpar på samma sätt och är inte öppna för samhället lika mycket som tidigare. Splittringen i rörelsen har påverkat oss. Men själva fortsätter vi att delta i demonstrationer och nya ockupationer, – det sker sällan idag men för något halvår sedan återtogs ballongfabriken Global här i närheten – håller öppet för möten och debatter, trycker flygblad gratis åt tunnelbanearbetarna, och så vidare. Jag skulle aldrig kunna sluta, faktiskt kom jag ur ett depressivt tillstånd 2004 genom att gå in och engagera mig i ockupationer. Jag har fått erbjudande om ett annat jobb med högre lön, men det här är min kamp nu, säger Candido, som fungerar som tryckeriets ansikte utåt.

Återtagandet av en fabrik har sin egen dynamik, konstaterar författaren Esteban Magnani i boken Ockupera, gör motstånd, producera. En ockupation som kanske först bara varit tänkt som ett desperat påtryckningsmedel för att få ut innestående löner, kan bli en omvälvande upplevelse som för alltid ändrar de inblandades syn på sig själva och sin förmåga, på arbete och samarbete, själva samhället. Candido, tryckaren som vid nästan sextio års ålder för första gången fann sig själv med en molotovcocktail i handen framför kravallpolisen, kan stå som illustration till den tesen.

Varje fabrik har sin egen unika historia. Slakteriet Yaguane, i utkanterna av slumförorten La Matanza, skulle kunna sägas vara företaget som återtogs tre gånger.

– Tio år var jag när jag första gången klev in på ett slakteri, för att jobba som hjälpreda åt farsan. Man jobbade på morgonen och gick i skolan på kvällen. Sedan jag var 19 har jag inte gjort något annat. 1988 kom jag hit till Yaguane, sedan gick det bara tre år innan ägarna ville sparka oss allihop, för att återanställa oss med nya kontrakt. Då satte vi upp tält i portarna, det blev repression med tårgas, gummikulor, alltihop, men vi kom tillbaka och till slut fick vi stanna, berättar Rodolfo Gomez

Företaget gick dock dåligt. Efter förhandlingar med facket gick ägarna 1996 med på att överlåta 52 procent av aktierna till arbetarna, organiserade som ett kooperativ, men de gamla skulderna hängde kvar och konkursen gick så småningom inte att undvika. Men arbetarna vägrade acceptera att det var slutet och stannade kvar i fabriken.

– Ja, då åt man allt som fanns, vad vänner och grannar kom med. Så småningom fick vi rätten att driva vidare verksamheten provisoriskt. Vi har gett oss ut och kämpat många gånger. Vi har blockerat motorvägen för att få tillbaka ägarnas exportkvot. Vi ockuperade domstolen för att få skuldavskrivning, polisen samlade sig och meddelade att det skulle bli repression om vi inte avbröt. Då tog vi polisrepresentanten till lastbilen vi kommit med och visade vad vi tagit med oss, ja, där hade vi 200 knivar. Vi är beredda att dö här och nu hellre än att dö av hunger som arbetslösa, sade vi, och det blev aldrig någon repression. Härom veckan kom beslutet från domstolen att de skriver ned skulderna från 18 miljoner till 1,5 miljoner pesos, berättar han.

När kooperativet bildades blev de fackliga ledarna styrelse.

– De var bra fackledare men blev dåliga chefer. De gjorde affärer vid sidan om, skaffade dyra bilar som bara de fick använda, och delade ut förmåner till sina favoriter. Så för två år sedan återtog vi företaget igen. Vi slängde ut dem och tillsatte en ny styrelse. Nu har jag blivit revisor, fast jag bara gått ut grundskolan och aldrig gjort annat än att flå kreatur. Men mina kamrater menar att jag är hederlig, säger han.

Däremot fattar man inte så många beslut på stormöten här, utan det är huvudsakligen styrelsen som bestämmer.

Idag är Yaguane största återtagna företaget i verksamhet med sin 580 arbetare, runt hundra fler än den betydligt mer kända keramikfabriken Zanon i södra Argentina. Produktionsprocessen är ett enda väldigt löpande band, förutom att det här inte är enklare delar som sätts ihop till en komplicerad produkt, utan komplicerade biologiska maskiner som delas upp i sina beståndsdelar.

Efter att ha vägts, kontrollerats och fösts genom en bana där vattenstrålar från olika håll spolar dem rena, slås korna medvetslösa av en tryckluftshammare, hängs upp och ned, får strupen avskuren och förs så framåt i en långsam parad av transportbandet i taket, över en ränna med strömmande blod. Från bottenplanet fortsätter sedan transportbandet upp längs en ramp till tredje våningen, där det går ut i en slinga över en jättelik sal. Längs med kropparnas väg står arbetarna på golvet eller på ramper av olika höjd, med krokar, slaktarknivar, sticksågar och cirkelsågar av olika utföranden, var och en med sina bestämda snitt att göra innan kroppen skickas vidare till nästa station. De sista slamsorna som håller huden på plats skärs av; huvudet sågas loss; buken öppnas och inälvorna rasar ut; alla försvinner de ned i stora trattar till mellanvåningen för tvättning, kok, nedky

lning och packning, medan kropparna sågas itu på mitten, märks och slutligen sänds iväg till kylhuset. Slamret från transportbandet blandas med sågarnas tjut och de explosiva pysandena av tryckluft. Jag grips av en märklig medvetenhet om min egen kropp och dess sårbarhet omgiven av alla dessa verktyg för att skära, spetsa, slita, såga och döda.

– Den är ett monster, inte sant! ropar den avdelningsansvarige och det är uppenbart att han syftar på fabriken i dess helhet. Jag frågar om det inte är lätt att skada sig och han svarar att de som jobbar på de farligaste uppgifterna har ståltrådsförstärkta handskar. Men jag ser flera som saknar dem på vad som, åtminstone för mig, framstår som tämligen riskfyllda stationer, som att dra komagar över en roterande klinga. Någon förändring av produktionsprocessen, som arbetsrotation, har inte heller gjorts, till skillnad från på exempelvis Zanon som stolt redovisat en 80-procentig minskning av arbetsskadorna. Däremot har man moderniserat maskinparken på flera håll och gjort effektiviseringar, som att bygga om varmvattenberedaren till vedeldning och därmed sparat in 80 procent av bränslekostnaderna.

Fabrikens intäkter räcker till en lön på 1200 pesos i månaden, lika för alla, med en extra bonus en gång om året när man säljer av den värdefulla exportkvot som man tillkämpade sig på motorvägen.

På Yaguane bryr man sig inte så mycket om de stora visionerna om de återtagna företagen som början på ett nytt samhälle.

– Vi försvarar våra arbetstillfällen, det är det viktiga. Vi blandar inte in någon politik. Den förra ledningen drog i väg oss på demonstrationer som inte hade med oss att göra, som var till för peronistiska partibossar, sånt vill vi inte ha mer av, säger han.

Samtidigt ångrar han inte att arbetarna stödde återtagandet av andra fabriker, och nyligen skänkte de hundratals knivar och andra verktyg till slakteriet Bragado.

Är det inte konstigt att hjälpa en konkurrent?

– Äh, vi vill inte se andra kooperativ som konkurrenter. Det är inte samma sak heller att köpa eller sälja till ett återtaget företag, vi sitter inte och räknar på samma sätt då. Det är affärer men samtidigt är man kamrater.

Bara två kvarter från den argentinska parlamentsbyggnaden, Congreso, reser sig den imponerande byggnad som allt mer framträder som centrum för de radikalare sektorerna av återtagna företag, liksom en viktig samlingspunkt för fackföreningar och andra folkrörelser i Buenos Aires överhuvudtaget. Som om det inte räckte med placeringen är Hotel Bauens historia dessutom nästan överlastad med symbolik.

– Det här hotellet byggdes inför fotbolls-VM 1978 med lån från militärjuntan, som ägarna, familjen Yurkovich, aldrig behövde betala tillbaka. Som med så mycket annat av pengar som lånades upp utomlands och bara skänktes bort till privata företag. Senare under 1990-talet var hotellet mötesplats för topparna inom menemismen (en högerströmning inom peronismen, efter förre presidenten Carlos Menem), säger Jorge Suarez, som jobbar till hälften som elektriker och till hälften som presstalesman.

I Hotel Bauens lobby tar personalen emot i svart kostym, det ligger linnedukar på borden i restaurangen och vinställen bakom bardisken är välsorterade. Samtidigt hänger texten till ”De återtagna företagens hymn” på en vägg och en annan är täckt av kakelplattor från Zanon med ingraverade dikter av den revolutionära poeten Juan Gelman. Elitfotbollslaget Chacarita checkar in medan vi väntar på intervjun.

Med början 1997 inledde ägarna en snårig manöver för att skriva över egendomen på ett chilenskt företag, enligt Jorge Suarez med målet att anställa personalen på nytt med ingångslöner. Men någonstans låste sig affärerna och 2002 stängde hotellet.

2003 gick 14 av arbetarna, tillsammans med ett hundratal sympatisörer, in genom en underjordisk tunnel. Sedan dess har Bauen fått stå värd för allt från fackliga konferenser till barnteater och rockkonserter, evenemang som aldrig tidigare skådats i den prestigefyllda 14-våningsbyggnaden. Idag är 90 procent av rummen i användbart skick och, efter vad det verkar på trafiken ut och in i lobbyn och antalet nycklar i nyckelskåpet, en hel del av dem är också uthyrda. Från de 30 som arbetade här när hotellet först slog upp portarna igen har antalet ökat till 157.

Bauen är, tillsammans med Zanon, det återtagna företag som utan jämförelse fortsatt ta mest aktiv del i den sociala kampen. Här har fackföreningar, piqueteros, indiangrupper och människorättsorganisationer gratis fått lokaler till ett otal konferenser, möten och paneldebatter. En politisk bokhandel har ett förmånligt hyreskontrakt på bottenvåningen. Där man i de flesta hotellobbyer skulle hitta återförsäljare för exklusiva parfymer eller smycken hittar man här andra kooperativ.

Jorge Suarez tillhör själv inte de ursprungliga Bauen-arbetarna. Han kom i kontakt med ockupationen via frivilligarbete i de sociala verksamheterna i sin kyrka, började delta i solidaritetsaktioner och togs för två år sedan in i kooperativet som elektriker. Idag är han djupt övertygad.

– Det här går inte att jämföra med ett arbete i ett traditionellt företag. Här har jag frihet att säga min åsikt, här kan jag sätta mig ner en stund och dricka kaffe utan att någon säger åt mig. Ingen utnyttjar mig. Vi har en styrelse och ansvariga för olika verksamhetsområden, men det är inte så noga. Behöver det fattas ett beslut så gör man det oftast utan att behöva springa och fråga den ansvarige. Den här formen av organisation borde absolut införas i andra delar av ekonomin. Det är framtiden som jag ser det. De arbetarkontrollerade företagen flyr inte från landet och skickar inte iväg vinsterna. Under den här modellen borde vi återta alla företag som privatiserats, utvinningen av våra naturresurser, med mera.

Hur skulle det gå till?

– Vi måste fortsätta vara öppna mot samhället, bygga allianser med dem som kämpar och sprida kunskapen om detta. Även till andra länder, arbetarnas kamp känner inga gränser.

Men alla återtagna företag verkar inte dela den synen?

– Det beror främst på de nya ledare som försöker ta över, som Louis Caro, och påverka arbetarna att stänga dörrarna till företagen. Men i grunden är de flesta solidariska.

Publicerad
4 timmar sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

Inrikes #39/2023

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

– Just nu känns det lugnt, men det kommer bli nervöst när det närmar sig, säger Chilo Martinez som precis fått veta att rättegången mot städbolaget som städade hos Magdalena Andersson, skjuts upp. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot städbolaget som anställde Chilo, som städade hemma hos tidigare statsminister Magdalena Andersson, skjuts upp till den 15 juni. Målet, som kallas unikt, kan komma att bli avgörande för andra papperslösa som arbetar i Sverige.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo Martinez, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

En helikopter och tre polisbilar anlände till platsen och Chilo Martinez fördes till förvaret i Märsta, där hon stannade i 73 dagar innan hon utvisades till Nicaragua, som hon flytt från av politiska skäl.

Lönen? 100 kronor i timmen, svart. 

Magdalena Andersson har förnekat att hon känt till att städfirman anställt papperslösa.

Chilo går med i facket

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS av Sac Syndikalisterna. Hans Ahlholm, vd:n för städbolaget, åtalades av facket för brott mot utlänningslagen men friades av tingsrätten i oktober 2022. 

John Nordmark. Foto: Vendela Engström

En förutsättning för fällande dom var att Chilo skulle varit anställd av bolaget. Städbolagets vd menade däremot att hon varit inhyrd från ett bemanningsföretag. Men sms-trafik som Arbetaren tidigare tagit del av mellan vd:n och Chilo visar på att vd:n agerat arbetsledare. 

Våren 2022 stämde Stockholms LS av SAC arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

– Att vi använder oss av den här lagen är en av anledningarna till att den här rättegången är unik. Den andra anledningen är att hon städat hos just statsministern, säger SAC:s jurist John Nordmark, som företräder Chilo.

SAC använder sig av ”papperslösalagen”

Den 24 maj skulle fallet tas upp i Nacka tingsrätt och Chilo är på plats i Sverige igen för att vittna mot sin tidigare arbetsköpare. Dagen innan rättegången meddelade tingsrätten att den skjuts fram till den 15 juni, eftersom att motparten behöver mer tid att förbereda sig. 

”Papperslösalagen” instiftades 2013 och gäller när en arbetsköpare inte vidtagit tillräckliga kontrollåtgärder för att se till att den anställda har rätt att vistas i Sverige. Vid en tvist mellan en papperslös anställd och en arbetsköpare säger lagen att den anställde har rätt till lön i linje med kollektivavtalsvillkoren inom yrket – och då förutsätts att den anställde utfört tre månaders heltidsarbete.

Lagen har bara prövats i tingsrätt två gånger tidigare och ingen av dem har överklagats till Arbetsdomstolen. John Nordmark hoppas på att det här ärendet kommer få ett avgörande i Arbetsdomstolen, som sedan kan användas som prejudikat för andra liknande fall.

Vad är det som står på spel?

– Att lagen ska kunna användas som den är tänkt, att en papperslös som arbetat i Sverige ska ha rätt till tre månaders lön i enlighet med kollektivavtalsvillkor om arbetsköparen inte vidtagit kontrollåtgärder , säger John Nordmark.

Yasra Delpisheh. Foto: Vendela Engström

– I det här fallet säger arbetsköparen även att hon var bemanningsanställd, men här är frågan hur mycket arbetsköparen behöver göra för att visa att det handlar om en bemanningsanställning. Här finns inte heller så mycket praxis, säger juristen Yasra Delpisheh som bisitter John Nordmarks i det här fallet. 

Både John Nordmark och Yasra Delpisheh är säkra på att domstolen kommer döma till Chilos fördel. I höstas, när arbetsköparen friades för brott mot utlänningslagen i tingsrätten, behövde han däremot betala en sanktionsavgift för att inte ha kontrollerat att hon hade rätt att vistas i Sverige.

– Kärnfrågan i det här ärendet och i papperslösalagen handlar om just det, men i det fallet dömdes han inte för något brott för att det inte fanns tillräcklig bevisning. Om de ska betala de här tre månadslönerna måste man göra gällande att företaget inte gjort några kontrollåtgärder. Att tingsrätten redan bedömt att han inte gjort det talar till vår fördel, säger Yasra Delpisheh.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

TV #39/2023

Det nya lönegolvet: ”Riskerar att rasera allt”

Se videoreportaget där anställda från Georgien, Pakistan och El Salvador berättar om hur beslutet påverkar deras framtid.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Signerat #39/2023

Domstolen ska avgöra om en spade får kallas för en spade

Christian Peterson driver den så kallade Förtalsombudsmannen och ägnar sig att samtidigt åt uthängning av klimat- och vänsteraktivister. Foto: Johan Apel Röstlund, Axel Green

Får en nazist kallas för nazist? Det var frågan som ställdes i Stockholms tingsrätt under förmiddagen. Johan Apel Röstlund gick på förhandling i ett av det högerextrema projektet Förtalsombudsmannens första mål.

Det är lite av en fars, eller åtminstone en dråplig dramakomedi, som utspelar sig längst in till vänster om den välbevakade entrén i Stockholms tingsrätts luftkonditionerade sal den här tisdagsmorgonen i slutet av maj. Ändå ser många ut att svettas. Intensiteten bland de högerradikala uthängningssaktivisterna på plats är stor och med stirriga blickar mot allt och alla som rör sig i korridorerna följer de i minsta detalj det som händer innan rättegångsdörrarna slås upp.

Sladdar och ordningsvakter och kameror med långa objektiv. Sociala medier och uppkopplingar och telefoner med inställt videoläge. Dyr utrusning, det har satsats rejält.

För förväntningarna är minst sagt höga. Mathias Wåg, prisad journalist som bland annat tilldelats den prestigefyllda guldspaden för sin och research-nätverket Researchgruppens kartläggning av den högerextrema rörelsen i Sverige, står åtalad i ett så kallat ”småmål” för förtal.

Han har på Twitter vårvintern 2018 kallat en spade för en spade och själva spaden har nu med hjälp av ett hopkok personer inom den högerradikala så kallade alternativa mediesfären gått till domstol. Kort och gott: Wåg har som journalist och researcher på sociala medier påpekat att en man som under pseudonymen Dan Malmqvist skriver för den högerextrema nättidningen Nya Tider är samma man som egentligen heter Dan Lindberg, tidigare Dan Berner, tidigare mycket aktiv i nazistiska sammanhang, och även i dag är verksam inom, ja vad ska vi kalla det, ytterst tveksamma organisationer och publikationer. Det är helt enkelt en sjujävla soppa av namn och etnonationalistiska sammanslutningar och högerextrema uthängningssajter.

Spaden, Dan Lindberg alltså, sitter med på videolänk i slips och mörkblå klanderfri kavaj och försvaras, också det via länk, av en man som även han har mångårig koppling till vad vi lite förenklat skulle kunna kalla svensk nyfascism.

Det är dock svårt att se allt som utspelar sig de där första tio, femton tumultartade minuterna innan rättegången börjar som något annat än en teater. Det är nämligen inte målet här som är det intressanta, utan tecknet i tiden. Rörelsen bakom de senaste månadernas liknande förtalsanmälningar. Den fascistiska frenesin och dramaturgiska hierarkin.

Syftet är att ”masstämma vänsterfolk”

För högst upp och med trådarna lindade runt varje finger sitter Christian Peterson. 21-åringen och den svenska extremhögerns nya fixstjärna som också kallar sig ”Förtalsombudsmannen” och som via flera konton och sunkiga sajter som alla tycks sluta på något med 24 hänger ut klimataktivister och antirasister och som uppmanar sina följare att orosanmäla politiskt engagerade småbarnsföräldrar till vänster om Sverigedemokraterna. En skickligt spelad clown i vita kläder som ironiskt nog också står åtalad för just förtal.

Den högerextrema uthängningsaktivisten Christian Peterson och hans kamerateam hade en intensiv förmiddag i Stockholms tingsrätt. Foto: Johan Apel Röstlund

Hur som helst. Christian Peterson har uppgett att syftet med twitter-kontot Förtalsombudsmannen är att ”masstämma vänsterfolk”. Där är vi nu i ett virrvarr av kamerasladdar, journalister och rasister.

Utanför tingsrätten på västra Kungsholmen i centrala Stockholm skiner morgonsolen het och det är möjligtvis den värmen som fått Christian att svettas, trots den behagliga svalkan i de stenbelagda lokalerna från början av förra seklet. Eller så är det allt spring. 

Ivrigt tar han nämligen hela tiden små snabba steg med mikrofonen, beordrar med myndig stämma sitt gäng av lydiga kameramän fram och tillbaka i korridoren. Mathias Wåg släntrar in och Christian blir så till sig att en vakt en kort stund får gå emellan och mota bort den ettriga samlingen högerextremister förklädda till journalister. Tillkallad polis håller sig i bakgrunden och ser till att allt är hyfsat under kontroll.

Så öppnas dörrarna till salen och de tre bänkraderna för åhörare strax bakom säkerhetsglaset fylls snabbt till bredden. Christian Peterson och hans fotografer, en av dem stönar och stånkar ljudligt när han klämmer sig ned i stolen, fixar och trixar med datorerna. Christian halsar häftigt ur en flaska mineralvatten och öppnar så snart den är slut en light-läsk. Springer in och ut ur rättegångssalen minst ett par tre gånger och tycks inte överdrivet intresserad av vad som sägs i de pågående förhandlingarna mellan spaden och Mathias Wåg.

En dryg timme går och åklagaren påkallar 20 minuters paus. Gänget med den stönande och stånkande kameramannen vaknar snabbt till. Fort ut i korridorerna igen. Fota, filma, fråga. Påträngande och till och med de luttrade ordningsvakterna ser förvånat på varandra. Vad fan är det som pågår.

Höll tal på Salemmarschen

Kvart i elva och dags för slutplädering från bägge sidor. Wåg försvarar sig själv och berättar sakligt om sitt grävande och varför en spade borde kallas spade. Spaden har i en relativt nyinspelad poddintervju för ett annat högerextremt mediaprojekt pratat om så kallade ”trippelparanteser” vilket i nazistisk översättning betyder ”Judisk maktaktivister”. Det är något om bengaler och radikaliserade svartklädda nationalister under en antivaccin-demonstration i Göteborg också, där spaden deltog och var drivande.

Spadens försvarare, han som en gång i tiden höll tal på den nazistiska Salemmarschen utanför Stockholm, menar att hans klient känt obehag av att få sitt namn ”avslöjat” på sociala medier och att Mathias Wåg därför ska betala 20 000 kronor i skadestånd plus ränta.

Rättegången är över men the show goes on. Redan samma eftermiddag väntar nästa stämning av en komiker som också kallat en spade för spade och allt är väldigt uppenbart iscensatt. Dom mot Mathias Wåg väntas fredagen den 9 juni och kan om den blir fällande få stora konsekvenser för hur rasister och nazister kommer att benämnas i medier framöver.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Inrikes #39/2023

Minderårig klimat­aktivist frikänns av hovrätten

Klimatorganisationen Extinction Rebellions sittprotest i augusti förra året. Foto: Christine Olsson/TT, privat

Svea hovrätt frikänner den minderåriga klimataktivisten som av tingsrätten dömdes till ungdomstjänst för sabotage. Advokat Linus Gardell hoppas på att domen blir en vändpunkt.

Det var i mitten av augusti förra året som klimatorganisationen Extinction Rebellion genomförde ett flertal koordinerade demonstrationer i centrala Stockholm.

På den så kallade Guldbron, som förbinder Gamla stan med Slussen, genomförde en grupp aktivister en fredlig sittprotest i en av vägfilerna under knappt 30 minuter. Något som orsakade störningar i trafiken, men både bilar och cyklister kunde passera och inget utryckningsfordon larmade om om svårigheter att ta sig fram.

Trots detta grep polisen ett flertal aktivister, varav den minderåriga av tingsrätten dömdes till 30 timmars ungdomstjänst för sabotage, för att ha suttit på vägbanan under fem till tio minuter. Hade hon varit över 21 år hade tingsrätten dömt till fängelse.

– Det som tidigare kunde resultera i ett avlägsnande från polisen kan nu ge fängelse. Det här kan skapa hämmande effekter och skrämma folk från att utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Fortsätter det så här har vi snart politiska fångar i Sverige, sade advokat Linus Gardell som företräder den minderåriga klimataktivisten till Arbetaren i samband med tingsrättens dom.

Svea hovrätt frikänner klimataktivisten

Svea hovrätt, som den 22 maj omprövade domen, menar att en fällande dom för sabotage kräver att brottet leder till en allvarlig störning.

Svea hovrätt menar att begreppet handlar om att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskippning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller – med visst undantag – genom annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar användiningen av sådan egendom.”

Hovrätten bedömer att sittprotesten inte ledde till något sådant och frikänner därför den minderåriga för brottet sabotage.

–  Jag är glad att domen ändras, jag tycker det är rätt men att det är fel att hon misstänktes över huvud taget. Jag har argumenterat starkt för frågan om demonstrationsfrihet, men det var inget som hovrätten uttryckligen tog in i sina domskäl, men de sa att det hon gjort inte kan anses vara en allvarlig störning, säger Linus Gardell.

Advokaten hoppas att domen är en vändpunkt

Hovrätten upphäver även tingsrättens beslut om att hon ska betala en avgift till brottsofferfonden. Hennes advokatkostnader ersätts av staten.

Hennes advokat Linus Gardell hoppas på att den här domen blir en vändpunkt.

– Det är första gången som någon blir frikänd från sabotage på den här grunden, att det inte var en allvarlig störning bara för att trafik hindrades under en demonstration. Jag hoppas att det blir en ändring framöver på hur misstankarna byggs upp. Men vi får se, nu har åklagaren fyra veckor på sig att överklaga.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #39/2023

Därför är jag inte förvånad över att Seko blåste av strejken

Foto: Bertil Ericson/ TT, Henrik Montgomery/TT, privat

”Sekos styrelse må ha handlat förkastligt då de kastade lokförarna under bussen, men de handlade helt i enlighet med den svenska modellen.” Lokföraren Viktor Boström om besvikelsen i järnvägssverige efter att Seko blåst av strejkvarslet och tecknat ett ”skitavtal” med Almega.

Det var många järnvägsarbetare som fick upp sina förhoppningar när LO-facket Seko, strax efter den vilda strejken i Stockholms pendeltrafik, varslade om strejk inom avtalsområdet spårtrafik. Nu skulle det stridas för anständiga scheman, bättre återhämtning, reglerade villkor för städpersonalen och inte minst bevarandet av tågvärdar i säkerhetstjänst på persontågen – precis samma fråga som förarna i Stockholm hade strejkat vilt för någon vecka tidigare.

Klubbarna laddade upp, medlemmar värvades och en kämparglöd man inte sett på länge började anas. 

Själv var jag milt skeptisk – märkt av tidigare varslade konflikter där LO-fack varit inblandade- men ville förstås inte vara den negativa surgubbe man lätt blir som hyfsat historieintresserad syndikalist. Vi lever ju ändå i en tid när våra grannar i väst, genom ett LO-fack tillkämpade sig reallöneökningar genom att använda sig av just strejkvapnet.

Medlemsomröstning vid strejk i norska LO

En skillnad mellan Norge och Sverige är dock att norska LO använder sig av medlemsomröstningar för att besluta om strejk, något som i Sverige används av SAC och Hamnarbetarförbundet – fackföreningar som LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kallar extremister.

Här gällde det inte ens högre löner, utan reallönesänkning genom tillämpning av märket var en självklarhet. Det gällde i stället möjligheten att ha ett lite mindre oöverskådligt arbetsliv, rätten till lite mer återhämtning från den ofta väldigt slitsamma skiftgången och det gällde att ta strid för personalens och passagerarnas säkerhet. 

Sekos tidiga nedtonande av kravet på dubbelbemanning på persontågen, samt deras minst sagt styvmoderliga behandling av de vilt strejkande lokförarna, sänkte förväntningarna hos mig och många andra.

Seko vägrar rättshjälp

När man till och med, för första gången i svensk fackföreningshistoria, nekade dessa rättshjälp började jag tänka att man redan var på väg att lägga sig, att man svalt Almegas och Stockholms politikerbroilrars verklighetsbeskrivning med hull och hår.

Sen sköts varslet upp, två erfarna förhandlare ersattes med en politruk utan järnvägskunskaper och mycket riktigt skrev man måndagen den 15 maj på ett kollektivavtal med de vanliga gummiskrivningarna som inte binder till något annat än att ge arbetarna lite komptid vid sena schemaändringar. I frågan om tågstädet blev resultatet noll.

Besvikelsen i järnvägssverige lät inte vänta på sig.

I tidningar, på radio och internetforum breder missnöjet ut sig. Många är rentav chockerade. ”Hur kunde detta ske?!” frågade sig några. ”Så kan de väl inte göra?!” frågade sig andra. Problemet är bara att det är precis det de kan. Förbundsstyrelsen har handlat helt enligt den svenska modellens grundpremisser.

Ett centralstyrt LO

1938 slöts det legendariska huvudavtalet – Saltsjöbadsavtalet, som i modern historieskrivning fått ett mytiskt skimmer över sig som en framgångssaga för alla. När det hela utspelade sig var det dock många inom LO som motsatte sig ingående i avtalet eftersom det skulle avväpna arbetarrörelsen.

En förutsättning för saltsjöbadsavtalet var nämligen att införa centralstyre i LO och detta cementerades på LO-kongressen 1941. Sedan dess måste varje anslutet förbund ha toppstyre inskrivet i sina stadgar. I Sekos stadgar står mycket riktigt att läsa ”förbundsstyrelsen avgör slutgiltigt frågor som angår uppsägning av kollektivavtal, antagande eller förkastande av förslag till sådant avtal samt vidtagande av stridsåtgärder”.

Seko stängde av två ombudsmän

Sekos styrelse må alltså ha handlat förkastligt då de först kastade lokförarna under bussen, därefter stängde av två stridbara förhandlare och slutligen accepterade ett rent skitavtal. Men de handlade helt i enlighet med den svenska modellen och förbundsstyrelsens ledamöter kan räkna med att njuta av ett fortsatt gott arbetsliv i fack, parti och näringsliv. 

Nu har det åter börjat lyftas att starta ett eget järnvägsarbetarfack. En del vill ha ett yrkesfack endast för lokförare. Själv tror jag förstås syndikalistisk organisering med lokala självstyrande driftsektioner och nationella branschfederationer är det bästa alternativet. Oavsett vad järnvägsarbetarna landar i förtjänar de bättre än LO:s och TCO:s ”demokratiska centralism” och deras verklighetsfrånvända pampstyre. 

Vi går onekligen intressanta tider till mötes. 

Viktor Boström arbetar som lokförare och radioloksoperatör och är medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #39/2023

Majoriteten av de som utsätts för människo­exploatering är kvinnor

– Trenden att män och kvinnor exploateras på olika arenor är genomgående och pekar på vikten av att arbetet mot människohandel måste ske i flera olika miljöer i samhället, säger Paulina Bolton, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, i ett pressmeddelande. Foto: Jessica Gow / TT

Majoriteten av de som utsätts för människoexploatering och människohandel i Sverige är kvinnor. Men antalet män ökar, där de flesta exploateras i arbete. Det visar Jämställdhetsmyndighetens senaste statistik på området.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel, placerad under Jämnstäldhetsmyndigheten, publicerar varje år statistik över misstänkta fall av människohandel och människoexploatering. Årets statistik visar att män och kvinnor exploateras för olika ändamål. 

Under förra året fattades misstanke om människohandel eller människoexploatering i 375 fall. Av dessa var 223 kvinnor och 139 män. 72 procent kvinnorna utsattes för sexuell exploatering, medan 68 procent av männen utnyttjades som arbetskraft. 

Allt fler män exploateras

Enligt statistiken identifieras allt fler vuxna män som utsatta, sedan människoexploatering infördes i svensk lag 2018, skriver myndigheten i ett pressmeddelande. 

– Trenden att män och kvinnor exploateras på olika arenor är genomgående och pekar på vikten av att arbetet mot människohandel måste ske i flera olika miljöer i samhället, säger Paulina Bolton, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, i ett pressmeddelande. 

Stort mörkertal

Nytt för årets rapport är branschstatistik över misstanke om exploatering i arbete. Enligt statistiken för 2022 är de tre vanligaste branscherna grön näring, bygg och hotell- och restaurang. 

– Det är viktigt att ha med sig att denna typ av brottsutsatthet identifieras där arbete och resurser finns. Mörkertalet är stort och personer utsatta för människohandel är inte själva benägna att rapportera det. Myndigheter måste aktivt leta för att hitta dessa individer, säger Paulina Bolton i pressmeddelandet. 

De fem vanligaste länderna som de identifierade kommit från är Rumänien, Ukraina, Thailand, Bulgarien och Nigeria – samma som tidigare år. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Analys #39/2023

Spanien: 30 års fängelse för fackliga blockader

Sex spanska syndikalister har blivit dömda till sammanlagt 30 års fängelse och 150 428 euro i böter. Konflikten började 2017 och innehåller en arbetsköpare med kontakter inom polisen, falska affischer och kändisadvokater. Men också kvinnor som vägrat backa. 

Brottet? Att facket krävde att existerande kollektivavtal skulle följas. Albert Herranz beskriver de senaste årens hårda repression mot fackligt och politiskt aktiva.

Vad har en kypare, en butiksanställd, en sångare, en taxichaufför, en undersjuksköterska och en lärare – en man och fem kvinnor – i spanska Asturien gemensamt? Jo, de har alla blivit dömda till 3 år och 6 månaders fängelse för att ha deltagit i lagliga fackliga demonstrationer och möten. 

Albert Herranz är författare, dokumentärfilmare, översättare och medlem i spanska CNT. Foto: Per Lindblom

För att försöka förstå varför måste vi backa till år 2017.

Ett kollektivavtal som inte följs

I början av 2017 söker en anställd på konditoriet La Suiza i Gijón upp syndikalistiska CNT:s lokala samorganisation, LS, i staden. Hon har då redan frågat runt bland andra fackföreningar, som hade avrått henne från att kämpa för sina rättigheter. 

För LS:et är det en intressant tid, facket växer i restaurangbranschen och ska komma att ha upp till 30 konflikter samtidigt. 

Vad kvinnan till en början berättar för facket är inte något ovanligt i en bransch där de anställda är mycket utsatta och ofta rättslösa. Hon radar upp problemen: hon är underbetald enligt kollektivavtalet, hon jobbar fler timmar än tillåtet och får inget betalt för de timmar hon jobbar över. 

Men med tiden kommer också en annan bild fram. Kvinnans chef antastar henne och kommer med kommentarer om hennes underkläder. Och när hon meddelar sin chef att hon är gravid får hon bära tunga mjölsäckar, vilket framkallar en blödning och nästan ett missfall. När hon börjar blöda tillåter inte chefen henne att lämna jobbet förrän hennes pass är slut. Då åker hon till sjukhuset tillsammans med sin sambo.

När hon meddelar sin chef att hon är gravid får hon bära tunga mjölsäckar, vilket framkallar en blödning och nästan ett missfall.

Stödgrupp och blockader

När facket får veta allt det här beslutar de att ta reda på mer om konditoriet: vilka är förhållandena, är chefens översittarstrategi något återkommande? Detta görs genom att prata med före detta anställda, med grannar till konditoriet och med kvinnans psykolog, för att fastslå om det utöver de ekonomiska aspekterna handlar om trakasserier och sexuellt ofredande. Facket bildar också en stödgrupp med kvinnor för den anställda. 

Sedan försöker de kontakta arbetsköparen – förgäves. Facket beslutar att genomföra två blockader. Man samlas utanför konditoriet, delar ut flygblad och pratar med folk. 

Efter det går arbetsköparen med på att ha ett möte, men det slutar utan att någon överenskommelse görs. LS fortsätter därför med blockaderna och lämnar dessutom in två stämningar: den ena till Arbetsdomstolen, för brott mot kollektivavtalet, och den andra för sexuellt ofredande och trakasserier. 

I september 2021 stängs konditoriet, som hade varit i salu sedan ett år tillbaka. Samtidigt täcks staden av affischer signerade av CNT, där facket skryter om att de har stängt konditoriet. Det är falska affischer – ett steg i den smutsiga kampen som ska följa. CNT anmäler affischerna.

Arbetsköparens anmälningar

Som svar på CNT:s stämningar anmäler arbetsköparen 30 personer, till stor del syndikalister men även några grannar till konditoriet, för förolämpning och förtal – arbetsköparen hade blivit kallad slavdrivare, översittare och antastare. 

Detta fall, ärende 721/2017, upptog 14 000 sidor och tog två år att utreda. 

Arbetsköparen gjorde tre anmälningar till, som blev till tre skilda rättegångar: i den första anklagades tre syndikalister för att försöka försvåra rättvisans arbete genom påtryckningar och hot. Dessa tre kvinnor anhölls, men släpptes sedan ur häktet. 

Detta fall upptog 14 000 sidor och tog två år att utreda.

Den andra anmälan handlade om att CNT skulle bedriva en olaglig verksamhet genom att med maffialiknande metoder driva in pengar från Gijóns arbetsköpare. Den tredje anmälan var mot Gijóns LS dåvarande generalsekreterare Héctor González, för att försöka försvåra rättvisans arbete.

Arbestköparen fick inte rätt i något av fallen, vilket också fastslogs av Oviedos provinsiella domstol (Audiencia Provincial de Oviedo).

En mardrömslik vändning 

När facket blir måltavla för en så stor rättslig offensiv är den första tanken att arbetsköparen har tappat greppet helt. Men när arbetsköparens son, som tagit en aktiv roll i repressionen mot CNT, skryter om att ha nära kontakter både inom Partido Popular (PP, det högerkonservativa partiet i Spanien) och i nationalpolisens högsta ledning tar det hela en mardrömslik vändning. 

Många av de anmälningar som görs från arbetsköparens håll sker enligt samma mönster: sonen känner igen en syndikalist eller någon deltagare i blockaderna mot La Suiza – Gijón är en liten stad – han ringer polisen, de kommer och identifierar personen i fråga, som ibland omhändertas och anmäls på polisstationen. 

Arbetsköparen har visat en stor fallenhet för att anmäla folk. Han anmälde även PP:s Gabino de Lorenzo, som var Asturiens landshövding (Delegado de Gobierno), för att inte göra sin plikt eftersom han enligt arbetsköparen borde förbjuda CNT:s demonstrationer. 

Det blev sex rättegångar till, mot sex syndikalister, anklagade för hypotetiska mordhot mot arbetsköparen och hans son. Bara en blev dömd, men inte för mordhot, utan för att ha sagt till sonen ¿Pa dónde vas, pincelín? (Vart är du på väg så där uppklädd?) vilket ansågs vara kränkande. 

Under processerna har arbetsköparen och hans son anlitat 14 olika advokater. Tre av dem är särskilt värda att nämna: Rafael Felgueroso (som mellan 2011 och 2015 hade befälet över kommunens polis), Teresa Bueyes som är känd som ”kändisarnas advokat”, och Javier Gómez Bermúdez, som jobbar för en advokatfirma som bland sina kunder har familjen Botín (ägarna till banken Banco de Santander). Hur kan en person som påstår att han är ruinerad av CNT ha pengar för att betala deras arvoden? 

Partiska poliser och munkavlelagen

Det har dessutom skett en hel drös oegentligheter som visar på att polisen hade order att tysta ner facket. Till exempel: CNT fick böter för att en festlig parad-demonstration, pasacalles, enligt polisen gick för sakta. En person fick böter utan att hans identitet var fastställd, som lagen föreskriver. Tre kvinnliga syndikalister blev anhålla vid sina hem utan att det fanns något underlag som rättfärdigade det. Och 28 personer har fått vänta på rättegång för att ha varit med i lagliga blockader. 

Allt detta kanske kan få en svensk läsare att höja på ögonbrynen. Men tyvärr är det i Spanien ganska vanligt att polis och domstolar används för att tysta oppositionen. Det är ett vanligt drag att anmäla motståndaren och är man konservativt lagd finns det stora chanser att vinna, hur absurda anmälningarna än kan te sig. 

En demonstration med fest och musik, en pasacalles, i stadsdelen Cimavilla i den asturiska staden. Polisen bötfällde CNT för att demonstrationen rört sig för sakta. Foto: Daniela Coen

I Spanien sitter en rapartist fängslad för att ha hyllat den baskiska separatistgruppen ETA samt för ”förtal och förolämpningar mot kungahuset”. Bland annat sade han att kung Juan Carlos I var ett fyllo och en tyrann. Ett annan artist är i exil i Belgien för att undgå fängelsestraff. Anledningen är att han i en låt har framfört att en lokal politiker för Vox (högerextremt parti) borde få en atombomb uppkörd i röven. 

Om något, så har repressionen ökat det senaste decenniet. Nyare statistik är svår att finna, men exempelvis 2014 hölls rättegångar mot cirka 200 fackmedlemmar för att ha deltagit i lagliga strejker och demonstrationer. Ungefär samtidigt infördes den så kallade munkavlelagen (la ley de la mordaza). 

Den nuvarande vänsterregeringen har lovat att avskaffa den hårt kritiserade lagen. Men än så länge gör lagen det praktiskt taget omöjligt att fälla en polis för våld eller hot.

Den nuvarande vänsterregeringen har lovat att avskaffa den hårt kritiserade lagen. Men än så länge gör lagen det praktiskt taget omöjligt att fälla en polis för våld eller hot, och polisen vet att de kan agera nästan hur som helst utan riskera straff. 

Domare och åklagare går inte heller fria från misstankar om partiskhet. Det blev tydligt under den så kallade katalanska processen – före, under och efter folkomröstningen i Katalonien 2017.

Och nyligen har Alberto Núñez Feijóo, PP:s kandidat i presidentvalet, haft ett möte inför valkampanjen med de konservativa domarna i Författningsdomstolen – det allra heligaste, och i teorin opartiska, som ska garantera de demokratiska rättigheterna för alla. 

Fackfientlig domare dömer till fängelse

Tillbaka till konditoriet La Suiza. Vad polisen och arbetsköparens son söker är en vänligt sinnad domare. Slutligen händer det: i juni 2021, i slutet av utredningen av ärende 721/2017, beslutar domstolen att utvidga anklagelserna med ”försök att försvåra rättvisans arbete, påtryckningar och hot”. Detta trots att det inte finns nya bevis eller omständigheter, och trots att en högre domstol redan beslutat att det inte fanns något brottsligt i CNT:s agerande. 

Av de från början 30 anklagade åtalas slutligen bara åtta, efter att blivit hörda. Trots att åklagarsidan under rättegången erkänner att det inte finns några bevis för att ett brott har begåtts, beslutar domaren Lino Rubio Mayo att döma sex av dem till fängelse. Två går fria. (Av dem hade den ena delat en video om fallet i sina sociala medier, och den andra läst ett manifest under en blockad.) 

Den här domaren är känd för att vara fientlig mot facket. År 2007 dömde han två framträdande fackföreningsmedlemmar till fängelse för att ha bränt upp en säkerhetskamera under en demonstration, trots att de lade fram bevis för att de, då detta hände, var i en annan del av demonstrationen. 

Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister, skröt i mitten av maj i parlamentet om att Spanien nästan inte har några sociala konflikter. 

Detta påminner om domen mot två medlemmar i syndikalistiska CGT i Barcelona 2015. De anklagades för att ha satt eld på Barcelonas börshus. Trots vittnesmål, och trots att målsägande tog tillbaka sin anmälan, yrkade åklagaren på två och ett halvt år fängelse och 40 000 euro i böter. Det hela slutade dock med en överenskommelse och de två syndikalisterna slapp fängelse. 

Pedro Sánchez, Spaniens premiärminister, skröt i mitten av maj i parlamentet om att Spanien nästan inte har några sociala konflikter. Och han har rätt. Trots ekonomiska, ekologiska och samhälleliga kriser kvävs konflikterna just med böter och hot om fängelse. 

Färgstarka protester utanför konditoriet. Foto: CNT Xixón

”Trots att vi är rädda så backar vi inte”

Hur blev det då med CNT:s ursprungliga anmälningar mot arbetsköparen? När det gäller anmälan till Arbetsdomstolen, så har denna anmärkningsvärt nog bestämt att man inte kommer behandla ärendet förrän rättegången mot CNT:s medlemmar är klar. Trots att det alltså handlar om två skilda instanser, arbetsdomstol och brottmålsdomstol, och det ena inte borde påverka det andra.

CNT andra ärende, om ofredande och sexuella trakasserier, beslöt domstolen att inte pröva. Arbetsköparen friades, och anmälde då arbetaren för falska anklagelser. Detta avslogs dock.

CNT har fått stöd inte bara från de andra facken i staden, som tolkar det som har hänt som en allvarlig attack mot det fackliga arbetet och arbetarnas rättigheter. De har också fått stöd från olika föreningar; politiska, oberoende och kulturella. Det har dessutom varit stor uppslutning inom CNT på nationell nivå och solidaritetsyttringar från olika föreningar runtom i Spanien.

En aspekt i den här kampen, som har gjort att den har varit omtalat i Asturien, är att det inte handlar om garvade gruvarbetare eller sjömän ”som vanligt” utan att den har drivits av kvinnor. Och att de flesta som drabbats av repressionen är kvinnor. Från allra första början har det därför varit en både syndikalistisk och feministisk kamp. 

En av de dömda syndikalisterna sammanfattar det hela i tidningen El Salto med att: ”De dömer oss för att vara kvinnor som hjälper kvinnor, för att vi är stöd, för att vi inte förblir tysta, de dömer oss för att vi inte anpassar oss, för att varken våra kroppar eller vår värdighet är till salu, de dömer oss för att trots att vi är rädda så backar vi inte.”

Hopp om att slippa fängelse

Just nu är fallet hos Högsta domstolen – Tribunal Supremo – som bedömer om de ska behandla det. Om domstolen beslutar att ta upp fallet finns det en möjlighet för de dömda att slippa fängelse, om inte åklagarsidan kräver att domen verkställs. 

De säger att de gjorde det enda rätta och att de skulle göra det igen.

CNT och andra sociala rörelser jobbar nu med att sprida information och skapa ett tillräckligt opinionstryck, som skulle kunna omöjliggöra domens verkställande. Det är solidaritetens tur att prata, nu när domstolar och advokater har tystnat. 

När jag pratar med Sergio, från Gijóns LS, så berättar han att de sex personerna som väntar på att få sitt fall omprövat eller bli intagna i fängelse inte vill ställa upp på några intervjuer, de vill bara medverka i konkreta aktioner med CNT. Just nu är de skakade, sorgsna och oroade, i den ovisshet som de lever i. Men de säger att de gjorde det enda rätta och att de skulle göra det igen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag