Inrikes

En politik för jobb?

I avsnittet ”Sveriges ekonomi” i statsbudgeten skriver regeringen att den totala arbetslösheten nu är 8,7 procent och bör ha fallit till 5,8 procent 2009. I regeringsställning har man alltså övergivit de, ofta rimliga, uppskattningar av den ”verkliga arbetslösheten” som förekom flitigt under valkampanjen. De två pelare som alliansens politik för arbete vilar på är att […]

I avsnittet ”Sveriges ekonomi” i statsbudgeten skriver regeringen att den totala arbetslösheten nu är 8,7 procent och bör ha fallit till 5,8 procent 2009. I regeringsställning har man alltså övergivit de, ofta rimliga, uppskattningar av den ”verkliga arbetslösheten” som förekom flitigt under valkampanjen.

De två pelare som alliansens politik för arbete vilar på är att det ska vara ”lättare att anställa och starta företag” och ”mer lönsamt att arbeta”, formuleringar som med vissa variationer återkommer många gånger i både regeringsförklaringen och budgetpropositionens centrala delar.

I årets budget vill man uppnå det senare målet med jobbavdraget och sänkningen av arbetslöshetsersättningen, medan sänkningen av förmögenhetskatten presenteras som en uppmuntran till företagande. Men skrivningarna pekar också ut riktningen för framtida reformer.

Att arbetslösheten beror på att det är för dyrt eller för svårt att anställa (en formulering som ofta används när den egentliga innebörden är ”för svårt att avskeda”) framstår säkert som mycket rimligt, närmast självklart, för den enskilde företagaren.

Men det bortser från att det alltid produceras för att täcka den efterfrågan som finns. Om en kapitalist av ena eller andra anledningen inte vågar anställa och därmed inte utökar sin produktion, kommer den marknadsandelen att tas av någon annan, lite modigare kapitalist. Om ingen i en viss bransch anställer trots att det finns efterfrågan, kommer priserna på den varan att öka tills det blir så pass lönsamt att någon gör det.

Små- och egenföretag finns redan idag koncentrerade i branscher med låga etableringskostnader och, som följd, överetablering, hård konkurrens, små vinstmarginaler och hög utslagning, exempelvis resturangbranschen, medan storföretagen monopoliserar de lönsammare branscherna. Vartannat nystartat företag finns inte kvar efter tre år. Det är svårt att se hur den nya regeringens olika stimulansåtgärder för nyföretagande ska kunna ändra på detta.

Att minska arbetslösheten genom att göra det lönsammare att arbeta, å andra sidan, tycks bygga på en outtalad förutsättning att det är för få personer som vill arbeta idag. Men Arbetsmarknadsverkets årliga undersökningar visar konsekvent att 80–90 procent av arbetsgivarna ansett sig få tillräckligt många sökande till alla utlysta tjänster. Mycket få företag eller branschorganisationer hävdar idag att de har rekryteringsproblem. Trots de försämringar av arbetsförhållandena som skett under de senaste 15 åren, är det alltså tillräckligt många som vill arbeta för att det med marginal ska täcka de arbetstillfällen som finns. Därmed kan det tyckas betydelselöst om det också finns en mindre grupp – Svenskt näringslivs rapport ”En ny arbetslinje” uppskattar andelen till sex procent – arbetslösa som faktiskt inte är intresserade av arbete.

För att få någon logik i idén, är det nödvändigt att gå via ett mellanliggande steg – lägre löner. Abstrakta formuleringar som ”stelhet på arbetsmarknaden” och ”bristande drivkrafter till arbete” döljer att problemet borgerligheten vill komma åt inte är att för få vill arbeta, utan att konkurrensen om de arbeten som finns är för liten och de arbetssökandes krav är för höga.

Fungerar det då? Går det att växla lägre löner mot fler arbeten? Även om de borgerliga partierna inte öppet velat gå till val på ett sådant program, bör det inte avfärdas utan analys.

Ett enskilt land kan vinna konkurrensfördelar och dra till sig investeringar genom lägre löner, färre regleringar och lägre skatter, som Irland gjort inom EU. Ju fler länder som följer samma strategi, desto mindre blir dock nyttan av den. Den tyske politikern Oscar Lafontaine har jämfört det med en biograf där någon ställer sig upp för att se bättre, vilket tvingar den bakomvarande att göra samma sak. Till slut ser alla lika dåligt som de gjorde till att börja med, och alla står upp i stället för att sitta.

När de lägsta lönerna i samhället sjunker skapas också jobb genom en annan mekanism, nämligen arbeten i produktionen av sådana tjänster (det handlar nästan enbart om tjänster), som det bara finns efterfrågan på om de är billiga.

Det kan handla om att använda fler anställda för att sälja samma varor – redan idag använder tidningen City mänskliga utdelare istället för tidningsställ. Det kan handla om att en människa gör en annans vardagssysslor – putsar hans skor eller skurar hans toalett.

Däremot är det mycket sällan arbeten som producerar någon egentlig ytterligare samhällsnytta. I den kapitalistiska ekonomins bokföring framstår de som ”nya jobb” – ur ett annat perspektiv utgör de snarare slöseri med människors tid.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984