Efter massivt gräsrotsarbete, två kvinnokonferenser per år under kongressperioden 1994–1998 och en ökad medvetenhet skrevs feminismen in i SAC:s principförklaring. Samtidigt valdes Hannele Peltonen till SAC:s första kvinnliga generalsekreterare, Anna-Klara Bratt till Arbetarens chefredaktör och Lena Barrow till förhandlingssekreterare. Att välja in kvinnor till de centrala posterna inom SAC var ett tydligt trendbrott.
Annica Holmberg jobbar på Forum Syd och sitter med i styrelsen för föreningsanställdas syndikat i Stockholm. Hon gick med i SAC i mitten av 1990-talet, efter att länge ha sympatiserat med organisationen.
– Jag upplevde att SAC utmärkte sig i kontrast till andra fack som en fackförening där det gick att diskutera makt utifrån genus. När jag till slut blev medlem fanns det en väldigt uttalad feministisk identitet i organisationen. Då kändes det som att man hade kommit rätt.
För Annica Holmberg är det viktigt att ifrågasätta de maktrelationer som finns på arbetsmarknaden och tänka efter hur SAC ska bedriva den kampen i Sverige idag.
Jona Elings Knutsson var aktiv inom Suf innan hon blev medlem i SAC kongressåret 1998. Hon är lokförare och student och feminismen, tycker hon, är väldigt viktig för SAC.
– Majoriteten av arbetarklassen är kvinnor och kvinnor utför fler arbetstimmar än män. En klasskamp utan kvinnor är ingen klasskamp helt enkelt, och då behövs feminismen för att ge kvinnor det utrymmet. Jag tror inte kvinnor bara behöver få plats i klasskampen – jag tror även att kvinnor behöver leda den.
Lena Barrow arbetade tidigare som förtroendevald förhandlingssekreterare och är idag vikarierande ombudsman på SAC. För henne är jämlikhet mellan könen en grundsten i organisationen.
– Jag tycker att det är självklart att i den syndikalistiska principen – om inte annat så i den anarkosyndikalistiska som jag anser mig tillhöra – ingår att alla medlemmar är jämlika. Det blir helt absurt om man inte bekräftar och jobbar för jämlikhet i en syndikalistisk fackförening.
Innan hon blev vald på kongressen 1998 hade hon inte funderat över feminismen i centralorganisationen, eftersom hon enbart hade varit aktiv på lokal nivå.
– Hannele var mer medveten än jag när det gällde att systematiskt se till att det blev en jämnare könsfördelning, så att den kvinnliga kompetensen kom fram. Hon gjorde det så självklart, var bra på att dra med alla och se till att vi fick igång ett teamarbete. Vi hade helt enkelt så mycket självförtroende att vi blev immuna mot sexism. Vi var också så säkra på våra uppdrag att det inte fanns utrymme att behandla oss på ett nedvärderande sätt utifrån kön, säger Lena Barrow.
Liv Marend sitter i arbetsutskottet, högsta verkställande organ i SAC, är aktiv i Malmö LS och arbetar som kallskänka. Hon ser ett tydligt samband mellan andelen kvinnliga medlemmar i SAC och de strider organisationen väljer att driva.
– Den senaste tiden har vi i södra distriktet, som sträcker sig från Göteborgs LS till Malmö LS, valt att lägga fokus på att synliggöra kvinnor och de strider de är delaktiga i. I Malmö har vi även fört statistik över våra medlemmar och ser idag att vi har 47 procent kvinnliga medlemmar jämfört med SAC nationellt som har ungefär 40 procent kvinnor.
Alla fem som arbetaren talat med menar att feminismen och aktiva kvinnor idag inte får samma utrymme som den fick under förra kongressperioden. Annika Hjelm blev medlem redan 1982 och var internationell sekreterare för SAC mellan 1987 och 1992. Idag är hon kommunal tjänsteman och lämnade nyligen organisationen.
– SAC har ju det arbetarrörelsearvet som även andra delar av arbetarrörelsen har. Att det är manligt, det är rediga karlar som säger ifrån. Jag tror att man tycker så, agiterar så, menar så och agerar så utåt. Men SAC är ju – hur ogärna vi än vill – en del av samhället och det är inte särskilt feministiskt. Det är inte SAC heller. Det finns en tendens att man lyssnar mer på män och att män som är storväxta och uttrycker sig väl och högljutt får större utrymme än andra. Och den platsen tycker jag både kvinnorna och männen ger dem. Vi har halkat tillbaka sedan förra kongressen, säger hon.
Annika Hjelm tycker att det var bra att feminismen skrevs in i principförklaringen och att det då det öppnade upp för att fler kvinnliga funktionärer valdes.
Även Jona Elings Knutsson – som under den här kongressperioden var med om att återuppliva SAC:s kvinnokommitté – tycker att kvinnor ofta inte varit eller är välkomna i kampen.
– SAC, och hela arbetarrörelsen egentligen, är en så jävla patriarkal institution. Jag höll på med massa boxning och thai-boxning förut och till och med den delen av samhället tycker jag är patriarkat-light jämfört med SAC, säger hon.
Hon menar också att feminismen är ett alldeles för vitt begrepp och det att borde vara mer precist uttryckt för att det ska få genomslagskraft.
– Nu kan det användas till vad som helst. Det ska absolut stå någonting om det, men bara att skriva att vi är feminister är inte så bra. Vi i kvinnokommittén har försökt att underlätta för kvinnor som vill vara aktiva genom att anordna kurser och ta fram förslag till ett fackligt handlingsprogram. Det är ett försök att precisera vad vi menar med feminism och vad för slags strider vi vill prioritera och driva.
I dag sitter långt fler män på de centrala posterna än under förra kongressperioden. Lena Barrow menar att män alltid föreslår namn på andra män till att göra saker.
– Jag tycker att det har blivit jättetydligt under den här kongressperioden – när det åter-igen var män på de flesta poster – att det helt plötsligt bara är ett kön i alla sammanhang. Traditionellt har det bara varit män, att det i princip bara är män som är ombudsmän är exempelvis en typisk kvarleva. Fram tills nyligen har det också varit samma män som suttit kvar. Det har inte varit någon rotation på ombudsmannaposterna, säger hon.
Enligt Liv Marend motarbetar de män Lena Barrow talar om aktiva kvinnor.
– Generellt har det funnits en grupp män som motarbetat de kvinnliga aktivisterna. De männen har upplevt oss aktiva kvinnor som ett hot. När jag började mitt arbete i AU var det uppenbart att det varken fanns utrymme för kvinnor eller unga. Stora delar av organisationen har vetat om de problem vi har haft med sexismen på central nivå, och ändå har ingen valt att stötta oss kvinnor. Vi ska agera som kollektiv, men man har lämnar oss ensamma, säger Liv Marend.
Men alla Arbetaren talar med är också optimistiska inför framtiden.
– Om man hotar hela organisationen genom att ifrågasätta vissa saker, då är frågan om vilket feministiskt utrymme det finns överhuvudtaget. Men nu måste vi våga ifrågasätta en del av våra egna grundvalar, hur vi behandlar varandra på möten, vilka frågor vi lägger tyngd vid. Det handlar inte om att riva upp allting, utan om att våga se på oss själva som återskapare av förtryckande strukturer, säger Annica Holmberg.
Lena Barrows recept på förbättring går på samma linje:
– Ska det bli en förbättring i verksamheten, beror det helt enkelt på att medvetenheten ökar hos gemene man, gemene medlem. Vi får se till att vi har en kompass som tydligt pekar ut åt vilket håll vi vill komma. Ska vi organisera alla yrken men bara ett kön eller inte? Det är ett ständigt jobb, säger hon.
Annika Hjelm menar att man återigen måste se till att det är hälften kvinnor och hälften män i SAC, men också att organisationen måste rannsaka sig själv. Dock ser hon ett stort hinder:
– Det är svårare när vi per definition är feminister allihop. Då är självrannsakan och utveckling svårare. Syndikalister har feminismen som en del av identiteten och då är det svårare att se att vi i praktiken agerar som de allra flesta organisationer.
En nyckelfråga för Liv Marend är att man får in fler kvinnor i förhandlingsarbetet och att medlemmarnas insyn i organisationen blir större.
– Genom att öka självverksamheten på basplan, utan en struktur av avlönade professionella, kommer kvinnor att få mer utrymme. Det har vi i Malmö LS sett i den fackliga reorganiseringen underifrån – just att kvinnor får och tar mer plats. Det är också en massa patriarker som har lämnat oss centralt och det är bra. De var solospelare och inga lagspelare om det inte handlade om deras egna intressen, säger hon.
Även Jona Elings Knutsson tror på ett minskat centralstyre till fördel för en ökad lokal aktivitet för att kvinnor ska kunna ha en mer aktiv roll i den fackliga kampen.
– Feminismen stannade vid principer och anställningar i den här organisationen. Men det är så långt ifrån där kampen egentligen förs, nämligen på arbetsplatserna, säger hon.
Det återstår att se i vilken utsträckning SAC kommer att ta vara på sina aktiva kvinnliga aktivister och anställda och vilket utrymme kvinnokampen får i framtiden efter kongressen den 20–24 oktober.
Fakta SAC och kvinnorna:
Medlemmar: Av SAC:s medlemmar är 37,5 procent kvinnor.
CK: När centralkommittén valdes 2002 var 4 ledamöter kvinnor. Idag är endast 1 av de 15 ledamöter kvinna, inklusive suppleanter.
AU: Under denna kongressperiod har 5 kvinnor valts till arbetsutskottet. I dag är 1 av 3 ledamöter kvinna.
Funktionärer: Av de 8 funktionärer som valdes och har valts sedan kongressen 2002 är 3 kvinnor.
Ombudsmän: Av 3 anställda ombudsmän är 1 kvinna idag.
SAC äger fyra bolag (Arbetaren tidnings AB, Federativ tryckeri AB, Federativs förlagshus AB och Federativs förlag AB). I samtliga styrelser, som har 5–6 ledamöter, finns 1 kvinna.
