Inom SAC har de två senaste åren flera nya kampformer prövats gentemot arbetsgivarna. Aktiva blockader har i flera fall varit framgångsrika. Den kollektiva prägeln på dessa aktioner har peppat medlemmar att bli aktiva som inte lockats av ”vanliga” MBL-förhandlingar. De har också nått massmedia på ett annat sätt än vad vardagligt fackligt arbete gör.
En annan ny strategi som prövats är ingående granskningar av arbetsgivare vi har en allvarlig motsättning till, för att kartlägga deras beroende av kunder, leverantörer, uppdragsgivare, skatteförhållanden med mera, för att hitta möjliga svagheter där de kan angripas med framgång. I många fall där en arbetsrättslig process varit möjlig, har den lokala syndikalistorganisationen i stället valt direkt aktion med blockader, strejk, demonstrationer eller skandalisering som vapen mot arbetsgivaren man är i konflikt med.
Även det ”vanliga” förhandlandet har fått en större spridning. De anställda ombudsmännen har i ökande omfattning fått funktionen av rådgivare per telefon och e-post till lokala ideella förhandlare. En viss utbyggnad av de syndikalistiska bransch- och arbetsplats- organisationerna – syndikat och driftsektioner – har också skett. I konsekvens med detta har de anställda ombudsmännen också blivit färre. Detta är en bra utveckling. Sedan SAC:s kongress 2002 har det också varit en beslutad strävan, under namnet facklig reorganisering. Begreppet myntades några år tidigare i samband med ett flertal fackliga konferenser som SAC höll.
Inför SAC:s kongress nu i oktober i år försöker dock en del tongivande grupper inom SAC slå mynt av och lägga beslag på äran av denna utveckling. Man lanserar en motsättning mellan förespråkarna för ”kampens väg” och ”legalisterna”, och mellan ”aktivister” och anställda ”flaskhalsar”. Detta är en populistisk förenkling som om den får förankring hotar en saklig analys och också skapar en fartblindhet.
Att det inledningsvis går bra med en del nya kampmetoder är ingen garant för att det kommer att fortsätta. Inom kort kommer arbetsgivarna att hitta motstrategier, såväl ”legalistiska” som ”utomparlamentariska”. Med en alltför förenklad analys kommer våra ”nya” kampformer att utveckla en stereotypi som redan är skönjbar, vilket gör det enklare för motsidan att förutsäga vårt beteende och hitta motstrategier. Att lyfta denna påstådda förändring av organisationen till skyarna bäddar för att man inte kan hantera bakslag. Detta riskerar att resultera i arbetsplatser avfolkade från syndikalister för lång framtid, syndikat som inte får ihop till styrelser, tappade sugar och aktivister som går in i väggen. Det är dessutom historielöst.
Dagens nya kampmetoder är inget påfund av några extra modiga, intelligenta och uppfinningsrika basaktivister, utan ett led i en utveckling som pågått i över 15 år, och som kanske tog en början genom bildandet av bland annat Social- och Vårdarbetarsyndikatet i Stockholm i slutet av 1980-talet. Då började barfotaförhandlare dyka upp i allt högre utsträckning. Under min egen tid som aktiv i Postsyndikatet i Stockholm 1989-1999 skrev vi cirka sextio strejk- och blockadvarsel och genomförde över hundra förhandlingar. Anställda ombudsmän var inblandade i kanske fem av dessa.
Den fackliga reorganiseringen har alltså påbörjats långt innan den namngavs och är en logisk följd av den inriktning organisationen haft under en längre tid och som också är en väsentlig del av själva syndikalismens ideologi.
Tyvärr sträcker sig de tongivande kretsarnas ambitioner längre än till att ta åt sig äran. De är ute efter att ta makten i SAC och förändra organisationen i grunden. Motioner till kongressen lagda av SAC:s centralkommitté (CK) och till exempel Göteborgs och Malmö LS, talar sitt tydliga språk:
• Man vill förkorta SAC:s principförklaring. Från den vill man ta bort SAC:s nuvarande avståndstagande från auktoritär socialism. Malmö LS vill även ta bort själva termen frihetlig socialism för det som SAC står för. Alla beskrivningar av ”vår” socialisms innehåll: självförvaltning, med mera, föreslås också tas bort. Den nuvarande skrivningen om att SAC ser våldet som ovärdigt människan föreslås tas bort, hela antivåldsideologin minimeras eller tas bort i förslagen.
• Man föreslår en centralisering av centralorganisationen. CK:s ledamöter ska inte längre väljas genom omröstning direkt av medlemmarna distriktsvis, utan utses av ombuden på kongress, ett helt onödigt steg från direkt demokrati till representativ, med den enda motiveringen att valen ska kunna genomföras lite snabbare. Man förutsätter dessutom att den stadgeändring som detta innebär ska träda i kraft redan på kongressen nu i oktober och den nya centralkommittén ska väljas direkt på kongressen enligt de nya stadgarna! Att direkt demokrati ska kunna avskaffas så lättvindigt är inte acceptabelt!
• Man föreslår en avdemokratisering. Ombudsmännen ska i fortsättningen inte väljas direkt av medlemmarna utan genom anställningsbeslut av CK:s arbetsutskott.
Sammantaget innebär dessa förändringar, om de går igenom, att SAC tar ett rejält kliv bort från sitt faktiska syndikalistiska och frihetliga innehåll, och ett rejält kliv närmare den auktoritära socialism som man i dag distanserar sig från i principförklaringen. För oss som hoppades att den auktoritära socialismen skulle tyna bort efter östblockets upplösning, är det en grym besvikelse att se den auktoritära socialismen nu ta form på svensk mark, och även göra sitt intåg i den syndikalistiska organisationen. Detta kan kanske ännu motas i grind!
Inför kongressen vill jag därför uppmana alla medlemmar, och deras ombud på kongressen:
Försvara SAC:s nuvarande principförklaring!
Försvara alla direktdemokratiska inslag i SAC:s stadgar!
Utveckla den fackliga reorganiseringen genom basorganisering, inte genom centralisering av SAC!
