SAC:s utveckling de senaste åren har gett goda resultat, precis som Lillemor Norling, före detta ledamot i SAC:s AU, skriver i Arbetaren 39/2006. Sektioner, syndikat och LS sköter den egna fackliga verksamheten, vilket både har gett förutsättning för att banta centralorganisationen och inneburit minskade kostnader, vilket i sin tur har skapat utrymme för att sänka medlemsavgifter både lokalt och centralt.
En viktig följd av denna utveckling är även att den fackliga kampen nu sköts kollektivt och lokalt, till skillnad från tidigare då den dominerades av att anställda ombudsmän förhandlade för enskilda medlemmar. Med denna lokala och kollektiva kamp har verksamheten inte bara växt genom ett växande antal aktiva medlemmar, metoder som direkt aktion har åter börjat användas, vilket ytterligare har stärkt vår maktposition gentemot arbetsköparna.
SAC intar en särställning inom vänstern. SAC har en konkret uppgift; att ta tillvara våra medlemmars, arbetarnas, intressen. SAC påverkar och förändrar hela tiden samhället genom vår verksamhet. Vi står i frontlinjen för klasskampen, inte bara med våra ord och åsikter, utan genom våra handlingar. Det gör oss unika. Det finns ingen organisation som vår inom vänstern.
Norling sätter detta i motsatsställning till hur organisationen såg ut tidigare, en organisation som låg miljöpartiet nära. I detta har Norling både rätt, och fel.
Norling påstår att det saknas intresse för icke-fackliga frågor. Det är inte sant. Vad gäller till exempel arbetslöshet finns det ett antal arbetslöshetskommittéer runt om i landets LS som verkar i just sådana frågor. Däremot är det helt klart att de fackliga frågorna dominerar. Vi är ju trots allt en fackförening. Men ingen medlem förhindras från att pyssla med andra frågor i organisationen. Att de således inte drivs i så stort omfång som Norling anser att det borde, torde således bero på bristande intresse.
Norling påstår att SAC saknar en klassanalys. Vad Norling menar är att det inte skrivits en avhandling som kan antas som SAC:s. Detta är dock helt akademiskt. En sådan text skulle inte heller ha en reell betydelse för SAC:s verksamhet.
Men att SAC skulle sakna en klassanalys är helt fel. SAC har en klassanalys, och den är formulerad i verksamheten, i handlingen. Varje strid ger erfarenheter, som leder till ökad kunskap, som vi sedan använder oss av i den vidare verksamheten. Detta är klassanalys enligt syndikalismen. Praktik i handling vilken utformar strategierna och teorierna. Ett tillägg är givetvis att välja sina strider. Det finns ingen anledning att ödsla tid på en fråga vi ändå inte kan göra något åt, när det finns andra som vi kan påverka.
Norling vänder sig emot vad hon kallar en rådande ”facklig dogmatism” och vill istället se SAC som en social rörelse. Enligt Norling är det endast på det sättet vi kan gå i bräschen för samhällsomvandlingen. För det behöver vi enligt Norling samarbeta med andra organisationer. Men samarbetar med andra organisationer gör vi. Framför allt samarbetar vi med arbetare som är medlemmar i andra fackliga organisationer på våra arbetsplatser.
Vi försöker till och med, då behov uppstår, att samarbeta med LO-förbund, vilket tyvärr alltför många gånger har bemötts med kalla handen. Vi har även en hel del problem med alla avtal som LO-fack har slutit, vilket endast är en utförsäljning av deras medlemmar, och tyvärr även drabbar våra medlemmar och lägger hinder i vägen för vår fackliga kamp.
Norling hävdar att vi som drivit igenom de senaste årens fackliga reorganisering av SAC saknar verklighetsförankring. Det är dock ett påstående som faller på sin egen orimlighet. Istället är det ju så att det just är Norling, och andra som sysslar med ”klassanalys” och annat teoretiskt, icke-konkret och icke-handlingar, som saknar verklighetsförankring.
Norling avslutar med förolämpningar om att den nuvarande organisationen öppnar upp för att folkpartister och nazister skulle kunna ingå i verksamheten. Detta är ett smaklöst påhopp för en organisation vars medlemmar dagligen bekämpar både borgare och nazister på arbetsplatserna.
I sin slutmening rör Norling ihop det då hon helt felaktigt anklagar den nuvarande organisationen för att stå för facklig service, ett frångående om idén att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, och en lillebrorsattityd till LO.
Dessa tre saker var nämligen just vad den tidigare organisationen stod för. Just den organisation Norling vurmar för.
Dagens organisation står för det rakt motsatta.
