Okategoriserade

En kofot för klimatet

Ganska pirrigt kändes det att äntligen lägga handen mot kallt stål där i kylig vårnatt, ta spjärn och bryta upp den gamla trädörren. Det gick förvånansvärt lätt. På mindre än en minut hade vi fått upp dörren, smugit oss in i huset, tänt några stearinljus och inlett ockupationen av en utrymd kåk i Häggvik – […]

Ganska pirrigt kändes det att äntligen lägga handen mot kallt stål där i kylig vårnatt, ta spjärn och bryta upp den gamla trädörren. Det gick förvånansvärt lätt. På mindre än en minut hade vi fått upp dörren, smugit oss in i huset, tänt några stearinljus och inlett ockupationen av en utrymd kåk i Häggvik – som en del i motståndet mot Dennispaketets vägsatsningar i Stockholmsregionen.

Det var natten till den 12 april 1994, vilket jag minns tydligt för väl inne i huset fick jag en viskande födelsedagsuppvaktning, eftersom jag fyllde 23 år.

Vår grupp bröt oss in i huset, satte upp banderoller och organiserade möten och vaktlistor. Andra satt vid datorer och faxar och spred denna nyhet och – wow! – vilket genomslag! I stort sett varenda media, från Brand till Dagens Nyheter till de olika tevenyheterna hade snart hittat ut till oss.

Vi fick många att ta ställning för miljön och mot vägutbyggnaderna. Inte bara genom hur vi nådde ut i media, utan också genom alla de samtal med intresserade som letade sig ut till Häggvik för att prata om vad vi höll på med. Öga mot öga var det ganska lätt att få folk med sig. För vem kan egentligen argumentera mot denna enkla logik: Miljön tål inte hur mycket avgaser som helst. Vägtrafikens utsläpp av till exempel koldioxid är helt ohållbar med tanke på växt-huseffekten.

Vi höll huset hela den våren. Vi stoppade inte alla Dennispaketets vägar, men vi bjöd på ett välorganiserat motstånd och vi nådde ut med vår kunskap om växthuseffekt, skogsdöd och övergödning.

Sedan dess har den kunskapen blivit mer av allmängods. Nu avlöser internationella konferenser om klimathotet varandra och frågan är uppe på regerinsnivå liksom på FN:s bord. Idag saknas inte kunskapen om det enorma hot som klimatförändringarna innebär, idag saknas – ännu mer – handling.

Desto märkligare blir det att läsa den tillträdande regeringens beslut att satsa på ytterligare nya vägar i Stockholmsregionen. Det miljön vinner på trängselavgifter förlorar den när pengarna försvinner från miljövänliga projekt till – nya bilvägar.

Arbetaren har granskat vad som är på gång och vad det får för konsekvenser (se sidan 4–5 och 15) och antagligen är det fler än jag som hisnar över den bakåtsträvande logiken.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984