Sverige vakna! Sverigedemokraterna har fått över 230 mandat i 100 kommuner och i tre landsting. Hur kan det komma sig, undrar politiker och statsvetare, historiker och journalister. Man kan undra om alla sovit fram tills valet 2006. Under hela 1990-talet fram till nu har rasistiska partier i hela Europa skördat framgångar. Sverige har dessutom varit hårt drabbade av rent nazistiska grupperingar som utfört en hel räcka våldsdåd. I den andan är Sverigedemokraterna bara ett symtom på något som redan är allvarligt sjukt.
Partiet har fått ett ökat stöd under samma tidsperiod som flyktingströmmen till Sverige har minskat samtidigt som det rasistiska våldet har ökat. I Stockholms city är 6 procent av alla våldsdåd hatbrottsrelaterade, visar en kartläggningen som Polisen gjort.
Men det är inte integrationspolitiken som har lett Sverigedemokraterna till framgångar. Det är inte heller arbetslöshet och utanförskap.
Tycker man att regeringens integrationspolitik har misslyckats med att ge invandrare jobb, är ju knappast Sverigedemokraterna rätt parti att rösta på. Deras politik går ut på att minska andelen invandrare som kommer till Sverige, i syfte att bevara den svenska kulturen.
De som röstar på Sverigedemokraterna bryr sig inte om integrationspolitiken alls eftersom de vill se ett Sverige utan invandrare.
Det mest anmärkningsvärda med Sverigedemokraternas valframgång är hur de lyckas, trots alla interna problem som effektivt hämmat lokalföreningarnas arbete med uteblivna affischeringar och torgmöten. I flera kommuner där partiet fått mandat saknas exempelvis lokalföreningar och företrädare till fullmäktige.
De interna problemen beror bland annat på partiledningens bryska behandling av medlemmar och aktivister.
”Om inte dåren avsäger sig sina uppdrag genast så får vi ju öppna ett uteslutningsärende mot honom snarast möjlig”, skriver en styrelseledamot om en medlem som ska uteslutas på grund av tidigare nazistiskt engagemang.
Utrensningar av före detta nazister har orsakat stora protester mot partiledningen från Skånedistriktet eftersom flera av de utrensade varit viktiga organisatörer. Gräsrötterna i Skåne hotade med valstrejk om inte uteslutningen av en nazist drogs tillbaka.
”Vi har ett trovärdighetsproblem gentemot nazismen och alla kopplingar dit skadar oss. Politik är ett tufft spel och ska man lyckas måste man koppla bort känslomässiga faktorer och försöka se till organisationens bästa”, skriver ungdomsförbundets ordförande.
De interna problemen har medfört att partiledningen och dess högkvarter i Stockholm distanserat sig från medlemmarna på gräsrotsnivå, i framförallt Skåne.
Det finns skäl att tro att Sverigedemokraternas valframgångar beror mycket på själva namnet, som i grund och botten är värt mer än själva partiet. Man röstar på Sverigedemokraterna på grund av vad de verkligen är – rasister.
I Sverige är rasismen utbredd. Den finns och frodas på alla nivåer i samhället. Den borgliga regeringens krav på språktest är ett exempel på detta. Allt tyder på att när landets ledande signalerar hårdare tag – då frodas rasismen. Inte tvärtom. När etablerade politiker ställer krav på minskad invandring stärks rasisterna. Sverigedemokraternas egen politik ”sätter svenskarna i Sverige främst” och det är det som genomsyrar hela deras politik, även om de har rensat ut nazister och byggt en fin fasad.
Denna fasad krackelerar dock om man granskar lokalavdelningarnas hemsidor. I Timrå skriver en kommunledamot att han är emot homosexualitet, fri abort, utländsk adoption, invandring och mångkultur. I Kristinehamn och Skurup vill partiet stoppa kommunens bidrag för elevers resor till Auschwitz, bland annat för att ledamoten där helt enkelt förnekade att Förintelsen skett.
Sverigedemokraterna lyckades inte med särskilt mycket under sin förra mandatperiod, och det kommer de förmodligen inte göra denna gång heller. De som inte är sprungna ur den demokratiska traditionen kommer att malas ned i demokratins kvarnar. Hittills har de inte ens personer nog att fylla upp sina mandat. Senaste mandatperioden hoppade 40 invalda av redan i förtid. Partiet använde då kommunalpolitiken endast som en arena för sin egen propaganda. De skrev motioner som de etablerade partierna lätt kunde strunta i.
Nu har Sverigedemokraterna vuxit så pass mycket att de kommer att hamna i de kommunala facknämnderna, där det reella kommunala arbetet utförs. De etablerade partierna kan inte längre på samma sätt strunta i partiets existens. För även om Sverigedemokraterna inte lyckas genomföra några större förändringar under denna mandatperiod, måste samhället se upp med den tendens de rider på.