Al-Jazeera, världens kanske mest omtalade tevekanal, är Mellanösterns motsvarighet till CNN. Med 50 miljoner tittare – varav nästan hälften kvinnor, och en majoritet låginkomsttagare – är Al-Jazeera de arabiska vardagsrummens öga mot omvärlden. Inte mindre än 40 procent av kanalens anställda är numera kvinnor. Av nyhetsankarna är knappt hälften kvinnor, men mest kända blir de […]
Al-Jazeera, världens kanske mest omtalade tevekanal, är Mellanösterns motsvarighet till CNN. Med 50 miljoner tittare – varav nästan hälften kvinnor, och en majoritet låginkomsttagare – är Al-Jazeera de arabiska vardagsrummens öga mot omvärlden. Inte mindre än 40 procent av kanalens anställda är numera kvinnor. Av nyhetsankarna är knappt hälften kvinnor, men mest kända blir de kvinnor som är ute på fältet och rapporterar direkt från striderna i Irak, Palestina, Libanon: det är de som förmedlar bilden av Mellanösterns våldsamma vardag. Många av dem blir folkkära hjältar, för det mesta obeslöjade kvinnor från rutan, som alla känner till. Beryktade för sin kunniga rapportering och sitt mod.
Yrket är allt utom ofarligt. Många journalister från Al-Jazeera och dess arabiska konkurrentkanaler har fått sätta livet till. Den 22 juli i år rapporterade Committee to Protect Journalists att reportrar från tre arabiska tevekanaler attackerats av israeliskt stridsflyg i Libanon. Dagen därpå dödades en kvinnlig fotograf från en libanesisk tidning, 23-åriga Layal Nejib, i sin bil av israeliskt granatsplitter.
Samtidigt, på andra sidan gränsen i staden Haifa, rapporterade palestinska Jivarah Al-Budairi för Al-Jazeera. När Arbetaren ringer till kontoret i Ramallah och söker henne meddelar Omar i receptionen att hon precis ska gå i sändning och ber oss återkomma. När vi till slut får tag på henne berättar hon om sina erfarenheter som kvinna och krigsreporter i Israel och på de ockuperade områdena. Som 14-åring satt hon hemma hos föräldrarna på Västbanken och tittade på nyhetsrapporteringen från Gulfkriget.
– På kvällen när USA attackerade Irak hade vi i Palestina bara tillgång till amerikansk och israelisk media. De gav en väldigt ensidig nyhetsrapportering. Jag kände så starkt att jag ville veta mer, ha en mer rättvisande bild, men amerikansk teve visade bara kliniska bilder från luften. Jag saknade människorna, byarna, de som drabbades. Jordaniens teve, som stödde Irak, menade att den irakiska armén var oövervinnelig och skulle segra. De vanliga människorna fick helt enkelt inte träda fram, säger Jivarah Al-Budairi.
Hon bestämde sig för att studera till journalist och drömde om en arabisk kanal som kunde sända objektiva nyheter från hela världen. Tio år senare fick hon jobb på Al-Jazeera, som en av kanalens yngsta reportrar. Till en början visste hon inte hur hon skulle bli bemött som kvinnlig journalist.
– Det palestinska och arabiska samhället är i många avseenden mycket traditionellt. Jag var orolig för att bli anklagad för att jag jobbade så mycket hemifrån, levde ett kringflackande liv och var borta långa perioder från min familj.
När Israel återinvaderade Västbankens städer i april 2002 bodde Jivarah Al-Budairi i Betlehem för att rapportera och var hemifrån 45 dagar i sträck. I likhet med henne var det många andra kvinnliga reportrar som under långa perioder åt och sov på redaktionen.
– Men jag kände att vi fick respekt för vårt arbete, och man värderade vår insats högt som kvinnliga reportrar. Vi kände oss mer jämlika när man faktiskt erkände de risker vi tog och hur mycket vi offrade.
En del av framgången för kvinnor som krigsreportrar ligger, enligt Jivarah Al-Budairi, i vad kvinnor har med sig i sitt sätt att vara och agera:
– Kvinnor har lättare att anpassa sig till olika miljöer, och till olika samhällen.
Bushra Abdel Samad var Al-Jazeeras första reporter på plats i södra Libanon.
– De första som skickades ut på fältet var jag och min fotograf. Det fanns inte ens på kartan att det skulle spela någon roll att jag var kvinna.
Men också Bushra Abdel Samad har problem med att vara borta från familjen, främst sin dotter.
– I andra yrken kan du fortsätta med ditt vanliga liv, men om du ska rapportera från ett krig måste du vara närvarande hela tiden. Och det blir på bekostnad av andra saker. Det är ett krävande yrke.
Satte Hizbollah någon gång käppar i hjulet för dig under arbetet i Libanon?
– Jag må ha personliga åsikter om Hizbollah som organisation, men när det kom till rapporteringen och mitt arbete var det absolut ingen som lade sig i. Det fungerade mer som ett samarbete – vi kunde utbyta viss information med varandra, säger Bushra Abdel Samad.
Större hinder stötte Jivarah Al-Budairi på när hon rapporterade inifrån Israel. Hon berättar att journalisterna konstant hade ögonen på sig från israeliska myndigheter.
– Ibland bestämde de vilka platser vi fick besöka. Vi bad om tillstånd att vara på en viss plats och de sade ja, men när vi sedan kom dit hände det att vi ändå inte fick rapportera därifrån.
Paradoxalt nog hoppades journalisterna på Al-Jazeera hela tiden på att få jobba i Libanon.
På den israeliska sidan var man rädd för att inte få tillräckligt med nyheter, då man bland annat riskerade att bli bortjagade av den israeliska militärcensuren.
Om det är svårt att rapportera i Israel är det ofta förenat med livsfara att rapportera från ockuperat område. För några veckor sedan blev en kvinnlig reporter rammad av en jeep och hennes fotograf skjuten i Nablus på Västbanken. När Israel tillfrågades om incidenten av International Federation of Journalists svarade israeliska journalistförbundet med att säga upp sitt medlemskap i organisationen. Riktade attacker mot journalister, med dödlig utgång, har gång på gång uppmärksammats och kritiserats.
Jivarah Al-Budairi beskriver hur folk tänker att detta riskabla yrke är för hemskt för kvinnor, att de ”stackars kvinnorna måste vara så rädda”. Hon förstår att det är av en slags medkänsla, men betackar sig och säger att man inte kan låta rädslan styra om man ska kunna göra ett bra jobb. Tidigare drömde hon mycket mardrömmar, men har ändå valt att utsätta sig för riskerna för att kunna utföra det hon ser som ett uppdrag med stor betydelse.
En annan kvinnlig Al-Jazeera-profil, Katia Nasser som rapporterat från Libanon har flera gånger uttryckt att det är ett normalt tillstånd att vara rädd i dessa situationer: ”Mod är egentligen bara att kunna kontrollera rädslan och inte låta den synas framför kameran”.
Att arbeta som kvinnlig reporter ställer självklart många krav, men Jivarah Al-Budairiär hoppfull.
– När vi talar om kvinnors rättigheter finns det en tydlig väg framåt: att vi kvinnor, gemensamt och var och en för sig, visar på vår kompetens och styrka. Vi är bundna till starka sociala konventioner, men vi måste framhäva vår kapacitet. Som tevejournalister i krigszoner har vi ett gyllene tillfälle.
Rema Hammami är palestinsk professor på Women’s Study Center på Bir Zeits universitetet utanför Ramallah på Västbanken och framstående feminist. Hon menar att arabisk media på många sätt har genomgått en revolution sedan 1990-talet genom etablerandet av de nya arabiska satellit-kanalerna. De tidigare statliga arabiska kanalerna var starkt begränsade, både på innehåll och vad gällde kvinnors deltagande.
– De statliga arabiska kanalerna hade bara manliga korrespondenter. Det fanns däremot en lång tradition av kvinnor som nyhetetsuppläsare. Kvinnans roll i tv-kanalerna var att se vackert docklik ut, och hennes frisyr och sminkning var föremål för kommentarer och diskussioner, berättar Rema Hammami.
Att media öppnades upp och i många avseenden demokratiserades, gick hand i hand med kvinnors ökade deltagande. Det var aktiva beslut från redaktionerna, man började anställa kvinnor för att göra intervjuer och arbeta som korrespondenter. Det var ostajlade kvinnor i seriösa roller. Och de blev lokala celebriteter, respekterade utan att genustillhörigheten var det allt överskuggande.
– Förr ville unga kvinnor bli nyhetsuppläsare, som man ville bli filmstjärna. Nu vill unga kvinnor bli korrespondenter, professionella och respekterade.
