xx

Förbrukningsvara med kort datum

jag sökte jobb över sommaren i hemtjänsten. Jag hade arbetat där förut, kände till rutinerna och kunde jobba hela sommaren. Inne på det kommunpistagegröna arbetsrummet är hemtjänstchefen märkbart nöjd.– Det blir samma lön som du hade förut, säger hon, rullar iväg på kontorsstolen och bläddrar i en grön jopapärm.– Det var 82 kronor i timmen […]

jag sökte jobb över sommaren i hemtjänsten. Jag hade arbetat där förut, kände till rutinerna och kunde jobba hela sommaren.
Inne på det kommunpistagegröna arbetsrummet är hemtjänstchefen märkbart nöjd.
– Det blir samma lön som du hade förut, säger hon, rullar iväg på kontorsstolen och bläddrar i en grön jopapärm.
– Det var 82 kronor i timmen för två år sedan, men jag vill ha högre, säger jag som förberett siffrorna.
– Jag kan bara diskutera någon krona. Jag har ju min budget som inte får överskridas.
Hon fortsätter att bläddra.
Vad svarar man? Jag kan ju inte ta ansvar för hennes budget. Så jag säger att det inte är ett argument. Att om inte budgeten överskrids förstår inte kommunen att de måste skjuta till mer pengar. Och att lönerna gör att de har personalbrist som sliter ut både fasta och vikarier.

– Jag förstår dig och privat kan jag tycka att lönerna är lite låga, säger hon förtroligt.
Jag står på mig. Mitt enda krav för att ta jobbet är att få minst 84,50 kronor i timmen. Det var vad min yngre bror fick när han jobbade på samma ställe för två år sedan. Han har mindre vårderfarenhet än jag. Men chefens motstånd är kompakt.
– Jag kan ju inte ta ansvar för det beslut min företrädare tog, så det är inte jämförbart, säger hon och förnekar att min brors lön skulle ha något att göra med att han är man.
– Då kan jag inte arbeta här hur gärna jag än vill.
När jag lämnar det instängda kommunalrummet gnager hopplöshetskänslan. En vecka senare ringer chefen för att kolla om jag har ändrat mig. Jag håller fast vid mitt krav på två och en halv kronas lönehöjning. Det blir inget jobb.

I valrörelsen älskades Kommunals kvinnor som vanligt av alla, men blev även denna gång enbart slagträn i debatten. De är en förbrukningsvara med kort bäst-före-datum. Den feministiska agendan äntrades av alliansens hemhjälps- och vårdnadsbidrag. Inte många gånger har de fått frågan ”men vem ska städa hemma hos dem som städar?”.
Nu är valet över och de borgerliga vann. Så vad är alliansens recept för att göra det bättre för de lågavlönade kvinnorna som alla ömmar för? Huvudingredienserna är att lön är bättre än bidrag (arbetslösa ska tvingas jobba till vilket pris som helst), och att man ska betala mindre i skatt. Men inte ett ord om hur lönen ska öka och stressen minska. För lägre skatt gör ju inte lönen högre.

Jag minns hur jag stod där inne på hemtjänstchefens kontor och inte lyckades komma någonstans. En utsiktslös strid om kronor och ören. Fick höra chefen förklara att killar är hårdare på att löneförhandla. Jag krävde samma lön som lillbrorsan. Då valde hon hellre att inte anställa, trots att det under flera somrar saknats folk under semestrarna.
Det kommer inte att bli lättare med allianspolitik. Hoppet står till kompromisslösa fackförbund, och feminism.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984