Utrikes

En stank av desperation

För ett år sedan firade trädgårdarna runt de välskötta medelklasshemmen i denna del av Gaza City sensommaren med doftande blommar av gardenia, mognande citrus och palmer. Småbarn lekte på innergårdarna under mödrars vakande ögon medan de större pojkarna jagade efter fotbollar på gatorna, tävlande om blickarna från grupperna av flickor sittande på trapporna. Optimismen gick […]

För ett år sedan firade trädgårdarna runt de välskötta medelklasshemmen i denna del av Gaza City sensommaren med doftande blommar av gardenia, mognande citrus och palmer. Småbarn lekte på innergårdarna under mödrars vakande ögon medan de större pojkarna jagade efter fotbollar på gatorna, tävlande om blickarna från grupperna av flickor sittande på trapporna.

Optimismen gick högt i september, för Israels soldater, orsaken till 38 år av förtryck och misär, åkte sin väg, och tog med sig en överallt närvarande fruktan som bara kan förstås av dem vars liv alltid övervakas av andra och aldrig helt och hållet tillhör dem själva. För första gången på 38 år bredde Gazas invånare ut sig på stränder som en gång var reserverade åt judiska bosättare. För första gången kände man hopp om framtiden, hopp om normalitet, hopp om värdighet…

Så snabbt hopp bleknar bort. Ett år senare är Gaza återigen ockuperat och underkastat Israels nycker. På samma gata står nu åtskilliga palestinska polismän sedan sju timmar tillbaka, med trasor för näsan.
Några meter bort ligger det ruttnande kadavret av en ko, delvis sönderslitet av lösspringande hundar och fyllt med maskar och flugor. Över den en gång välmående gatan vilar en tung gulaktig rök, resultatet av invånarnas fruktlösa försök att elda upp flera veckors ackumulerade sopor.
I stället för den behagliga doften av brinnande löv som hösten brukar föra med sig fylls luften av stanken från ruttnande mat blandad med brinnande plast.

Gazas förfall illustrerar fenomenet ”blowback”, en oavsedd bieffekt av de internationella sanktionerna som införts mot en befolkning för att de utnyttjat sin rätt att rösta enligt sina egna önskningar. Sophämtning, vattenrening och avloppstömning, uppgifter som normalt utförs av kommunalanställda, står stilla under sommarsolen.
Djurkadaver ligger kvar på gatorna, containrar svämmar över och soporna tornar upp sig över huvudhöjd, och Gaza blir allt mer hälsofarligt att leva i.
Under första veckan i september demonstrerade arbetare runt om i staden, med banderoller och sopbilarna täckta av affischer.

I Gaza City och Rafah uppmuntrade Fatahledare strejken, under förevändningen att den skulle kunna hjälpa den palestinska myndigheten genom att understryka den katastrofala situationen. Nästan alla offentliganställda i Palestina är inne på en sjätte månad med lite eller ingen lön utbetald. Det råder brist på mat och andra basvaror och de säljs till oöverkomliga priser.
– Här i Deir al Balah har vi utstående skulder på 2,5 miljoner dollar till olika företag, som ett direkt resultat av Israels konfiskering av redan insamlade skatteintäkter och blockeringen av våra möjligheter att ta in nya skatter.
En del av dem fortsätter att leverera ändå. Vi kan inte betala någonting. Vi är tacksamma för att EU nu i alla fall kommer att donera generatorer och Norge skicka bränsle för att driva dem i de närmaste sex månaderna, säger Ahmed al Kurd, Deir al Balahs borgmästare.

Talal Hamdan, talesman för Rafah kommun, förklarar:
– Den här strejken är en uppmaning till regeringen att göra någonting och betala ut de innestående lönerna. Alla utom arbetarna på vattenreningen, som är livsnödvändig, befinner sig i strejken.
Efter ett ögonblicks paus kryper en cynisk frustration in i hans röst.
– Olyckligtvis har en strejk som varit avsedd att hävda arbetarnas krav av vissa förvandlats till en politisk strejk, och därför har vi inte fått våra rättigheter.

Resultatet av den politiska inblandningen har blivit en politisering av strejken som ett ställningstagande för eller emot den sittande Hamasregeringen. Premiärminister Hanyeh deltog med egna händer i rensandet av gatorna i Gaza City; en helt unik uppvisning för en regeringschef. Han kallade då strejken för ett ”sabotageförsök mot den valda regeringen”.

30-årige Said al Jamal, renhållningsarbetare i Rafah och far till sex barn, brottas med sitt beslut att strejka.
– Det känns fruktansvärt att se mitt land stinkande och fullt med skräp. Men hur ska jag kunna köpa nya kläder, tvål för att tvätta mig och mat till min familj? säger han allvarligt.
Att strejka för att få uppmärksamhet för ens behov fungerar som en sista utväg, om än drastisk.
Finns det något hopp? En ny enhetskoalition är på väg att formas och Fatah och Hamas kommer allt närmare en heltäckande överenskommelse, vilket öppnar vägen för formandet av en stabil regering under de följande dagarna, och därmed en upplösning av den politiska konflikt som spelat in i strejken. Men även formandet av en ny regering kanske inte levererar de löner som behövs för att al Jamal ska kunna köpa kläder, tvål och mat till sin familj.

Översättning: Jon Weman

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984