Ett av de billigaste, mest febrilt saluförda argumenten mot ett stöd till Hizbollah i konflikten med Israel är: Iran! Gör inte samma misstag igen! Låt inte islamisterna locka er till slaktbänken som 1979!
Azadeh Shokohi buntar ihop libanesiska och iranska Hizbollah till en och samma onda kraft (se Arbetaren 34/2006); rakt igenom sitt inlägg talar hon om ”Hizbollah” som en entitet. Hizbollah i Libanon ska bedömas inte utifrån iranska Hizbollahs register, utan ifrån sitt eget. När Shokohi vet med säkerhet att om vänstern ger stöd till Hizbollahs motstånd mot Israel ”kommer vi att hjälpa dem till makten så att de sedan kan slakta oss” läser hon in de brott som begicks i Iran – och bortser helt från bevisen.
För vad hände när Hizbollah besegrade Israel förra gången, våren 2000? Tortyrfängelset i Khiam övertogs inte, som Evin i Teheran, eller Abu Ghraib i Bagdad. Det gjordes till ett museum över den israeliska ockupationen. Inga ansatser till att införa slöjtvång i de områden som Hizbollah kontrollerade kunde rapporteras. Lika lite försökte Hizbollah underminera Libanons demokratiska institutioner, tvärtom: Hizbollah krävde länge en övergång från det föråldrade systemet med konfessionell representation i statsapparaten till ren medborgarrepresentation på den allmänna rösträttens grundval, men avstod ifrån att driva kravet av respekt för de kristna, sunnitiska och drusiska minoriteternas önskan om fortsatt överrepresentation. Kristna inkluderades på Hizbollahs parlamentslistor.
Visionen om en Islamisk republik flyttades upp som en dammig vimpel längst upp i bokhyllan, utan någon som helst praktisk betydelse för Hizbollahs politik. Allt detta är fakta, lätta att inhämta från världspressen, men helt osynliga i svensk media under sommarens konflikt.
Inom de större ramarna – dagens Mellanöstern – är det kanske än mer uppenbart vilken progressiv roll Hizbollah nu faktiskt spelar: rörelsen griper in i regionens sociala formation så att den skakar. De reaktionära diktatorerna, från Riyadh till Amman, är livrädda för den elektriska underifrånimpuls som det libanesiska motståndet sänder ut. I Egypten har solidariteten med Hizbollah blivit ny samlingspunkt för Kefaya, den sekulära demokratiseringsrörelse som västvärlden nyss hyste så varma känslor för. Hizbollahs exempel – folkligt motstånd är inte bara möjligt, utan också effektivt – lever nu sitt eget liv i vardagsrummen, runt torgen, på gatorna i regionen.
Azadeh Shokohi har, liksom somliga andra iranska vänsteraktivister i exilen, svårt att se gränsen för den iranska erfarenheten. Iran är inte hela världen; att förespråka slöjförbud i väst, som de iranska arbetarkommunisterna, eller att utropa Hizbollah till fiender som ”kidnappar” solidariteten med det libanesiska folket – hur nu det kan vara möjligt när Hizbollah till stor del är detta folk – är att lägga den iranska kartan över andra länder och gå vilse.
Låt mig slutligen bemöta ett annat argument mot stödet till Hizbollahs motståndskamp, som torgförts allt mer intensivt på senare tid, inte minst i den Afa-miljö i Stockholm som tagit Arbetarens position till intäkt för en förnyad kampanj mot tidningen. Argumentet är detta: libaneserna har visserligen inget annat val än att stödja Hizbollah, men det har vi.
Hans Jonsson uttrycker det i en insändare i förra veckans Arbetaren. ”Ok, om man står i södra Libanon (…) när kulorna viner åt båda hållen då gör man nog bäst i att ta skydd bakom någon av parterna. Men om man har privilegiet att sitta i Sverige och se det hela på avstånd bör man dra maximal nytta av det.” Jag kan inte se att det är något annat än ett medvetet frosseri i den lyx som erbjuds på ovansidan av den imperialistiska världsordningen.
Med samma logik skulle Afa, Hans Jonsson och andra likasinnade kunna nå en mängd intressanta positioner: vänstern i Sverige kan, till skillnad från den i Libanon, välja att anse att kamp mot uppvärmningen eller kamp för gratis preventivmedel eller kamp för att befria alla husdjur är den viktigaste frågan i dagens Libanon – för den friheten har vi ju – och alltså bör vi driva detta. Det här sättet att argumentera uttrycker inte bara största möjliga politiska förvirring, utan också en absolut frapperande omedvetenhet om vilken materiell position ett land som Sverige intar i förhållande till ett land som Libanon, och vad den positionen förpliktigar svensk vänster till. Det är inte att spotta på Libanons vänster med våra privilegier.
Allra mest blinda, eller snarare aktivt likgiltiga, inför Mellanösterns realiteter är förstås debattörer som Rasmus Fleischer och Jan Selling, som i olika forum fortsätter att hävda att retorisk judefientlighet i ett teveprogram eller ett uttalande eller en symbol hos Hizbollah är ”mer motbjudande” (Selling i Yelah) än summan av pulveriseringen av en nations infrastruktur, fördrivningen av en miljon människor, förstörelsen av södra Libanon… Överprogrammerade som de är av erfarenheten från europeiskt 1930-tal, leder det dem till slutsatsen att enstaka ord från Hizbollah är värre än orkaner av faktiska handlingar, nämligen gränslös ödeläggelse av liv, från Israel. Den typen av lyxglasögon kan man också bära på behörigt avstånd, i Europa.
För Mellanösterns massor – och för libaneserna och palestinierna i synnerhet – är däremot resultatet av kriget uppenbart. Hizbollahs seger över Israel är en gudagåva.
