Fredsavtal i Nepal

Efter veckor av förhandlingar kom den nepalesiska regeringen och Nepals kommunistiska parti (maoistiskt) den 9 augusti överens om att bjuda in FN till hjälp för att övervaka vapenvilan, se till att mänskliga rättigheter följs och att det kommande parlamentsvalet går rätt till. Den verkliga tvistefrågan handlar dock om vapenhantering. Regeringen och FN vill att gerillans […]

Efter veckor av förhandlingar kom den nepalesiska regeringen och Nepals kommunistiska parti (maoistiskt) den 9 augusti överens om att bjuda in FN till hjälp för att övervaka vapenvilan, se till att mänskliga rättigheter följs och att det kommande parlamentsvalet går rätt till.

Den verkliga tvistefrågan handlar dock om vapenhantering. Regeringen och FN vill att gerillans vapen ska samlas in, medan maoisterna i så fall vill ställa samma krav på regeringsarmén.

Utöver gerillan finns också en ”folkmilis”, som maoisterna inte vill upplösa utan jämför med en polisstyrka. Den över 100000 man starka milisen ses som ett orosmoment i fredsprocessen, men nämns inte i avtalet.

Publicerad
17 timmar sedan
Det stormar i Liberalerna efter avslöjandet om Sverigdemokraternas trollfabriker
Få tror längre att Liberalernas Johan Pehrson törs stå upp mot Sverigedemokraternas allt aggressivare politik. Foto: Julian Stratenschulte/AP, Jacueline Larma/TT, Anna Tärnhuvud/TT

Liberalernas dystra tid är nu: ”Missnöjet inom partiet växer”

Det stormar i Liberalerna och partiet som lovat att agera vakthund mot högerextremismen tycks allt mer likna en skrämd kattunge. I spåren av avslöjandet om SD:s trollfabrik växer nu både den interna kritiken och förödmjukelsen. Arbetaren har pratat med två profilerade liberala opinionsbildare som knappast är nöjda med utvecklingen.

– Haha, hur Liberalerna mår just nu? Ja, det är vi nog många som frågar oss…

Det säger Lilian Sjölund som är liberal politisk redaktör på de tre Hälsingetidningarna Ljusnan, Söderhamns-Kuriren och Ljusdals-Posten som alla ingår i Bonnierkoncernen.

Lilian Sjölund har varit en av de främsta kritikerna mot partiets samarbete med Sverigedemokraterna och länge varnat för vad det kan leda till. Nu skrattar hon nästan uppgivet och förklarar hur hon ser på utvecklingen.

Utmålas som vänsterextremister

Lilian Sjölund är liberal politisk redaktör på tidningen Ljusnan och en av de som hårdast kritiserat det så kallade Tidösamarbetet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det har ju skett en enorm förskjutning där i stort sett alla vi till vänster om den yttersta högerkanten målas ut som extremister. Och var den där liberala vakthunden som skulle hålla rent mot extremism tagit vägen, det vet jag ärligt talat inte, suckar hon bekymrat.

Det är inte mer än tre veckor kvar till EU-valet och i Sverige domineras debatten av Sverigedemokraternas trollfabriker som genom anonyma konton på nätet spridit omfattande desinformation, hat och aggressiv smutskastning mot så väl invandrare som politiska motståndare. Men också grova påhopp på de tre samarbetspartierna i regeringen som med SD:s goda vilja styr genom det ofta hårt kritiserade Tidöavtalet.

Konspirationer och hot

Kalla Faktas avslöjande slog ned som en bomb och fick säkerhetsexperter runt om i landet att dra paralleller till hur regimerna i Ryssland och andra diktaturer jobbar. Hatet och det ofiltrerade föraktet mot fri och oberoende media. Konspirationsteorier, påhitt och rena hot. 

Den senaste tidens skandaler visar att det är SD och Jimmie Åkesson som alltmer styr regeringen, menar många politiska bedömare. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Regeringen med statsminister Ulf Kristersson i spetsen har fått stenhård kritik för sitt näst intill obefintliga agerande i samband med TV4:s avslöjande. Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna sitt trollande. Något som spätt på förödmjukelsen ytterligare hos Kristdemokraterna, Moderaterna och kanske framförallt de krisande Liberalerna där missnöjet nu växer för varje dag som går.

SD har, enligt många politiska bedömare, visat vilka som i praktiken styr regeringen.

Internt missnöje

Amanda Sokolnicki menar att Liberalerna låter SD förflytta ramarna för den svenska demokratin. Foto: Dagens Nyheter

Amanda Sokolnicki är politisk redaktör på oberoende liberala Dagens Nyheter och suckar, precis som Lilian Sjölund, när hon får frågan hur Liberalerna mår som parti just nu.

– De säger ju själva att de är väldigt missnöjda och det är inte så konstigt. De har tillåtit SD att förflytta ramarna för den svenska demokratin de senaste veckorna. Och jag vågar säga att det inte är en enda liberal som gick med i partiet för att bidra till det här, säger Amanda Sokolnicki.

Hon menar att Liberalerna satt sig i en politisk rävsax. Flera tunga namn har redan lämnat det som en gång var Folkpartiet, Sveriges mest EU-vänliga parti med öppenhet och tolerans som socialliberala ledord.

Den tidigare EU-kommissionären Cecilia Malmström hoppade av redan när Tidösamarbetet blev ett faktum efter valet 2022. Före detta demokratiministern Birgitta Ohlson likaså och den gamle partiledaren och veteranen inom L, Bengt Westerberg, uppmanade redan innan valet liberala väljare att i stället rösta på centern. Just på grund av kursändringen och närmandet till Sverigedemokraterna.

Förnedrande för regeringen

I samband med avslöjandet om trollfabriken krävde också partitopparna Anna Starbrink, Jan Jönsson och Anna-Lena Johansson att Tidösamarbetet skulle pausas. 

Men än så länge har inget hänt och den liberala vakthunden har inte mer än gläfsat, menar kritikerna.

Under tiden gnuggar SD:s kommunikationsavdelning händerna och tonläget har snarare tonats upp. De kaxiga utspelen fortsätter och förnedringen av de tre regeringspartierna i Tidögänget är i det närmaste total.

Därför, menar allt fler inom Liberalerna, står Johan Pehrson och resten av ledningen nu vid ett avgörande vägskäl.

– Inte ens efter Kalla Faktas avslöjande och Jimmie Åkessons efterföljande generalangrepp mot det han kallar ”vänsterliberala etablissemanget” så sätter de ner foten. Om inte det var en gräns som passerades så vet jag ärligt talat inte om det finns någon sådan längre, säger Lilian Sjölund.

Från den rödgröna oppositionen har det inte oväntat också varit hårda tongångar. I en ledartext i socialdemokratiska Värmlands Folkblad kallar Susanne Sjöstedt regeringen ryggradslös och frågar sig ”hur mycket förnedring de är beredda att utstå för att behålla makten”.

”Låter SD ändra spelreglerna”

Amanda Sokolnicki på Dagens Nyheter har själv skrivit flera starkt kritiska texter mot så väl regeringen som Liberalernas hantering av SD.

– Det är väldigt sorgligt. Liberalerna har 16 riksdagsmandat och skulle kunna stoppa den här utvecklingen, men de vågar helt enkelt inte. Samtidigt tror jag att upprördheten inom partiet är genuin. För genom det som skett de senaste dagarna har partiledningen accepterat saker som ändrar demokratins spelregler.

Vad hände med den där liberala vakthunden som Johan Peherson tidigare förklarat att han skulle vara i regeringen?

– Ingenting. Absolut ingenting, säger Amanda Sokolnicki innan hon fortsätter.

– Det är en dyster tid där vi ser hur Liberalerna, men också andra partier i regeringen, inte förstår vad nationalism i praktiken innebär och vilka krafter de lånat ut sig till.

Lilian Sjölund döljer inte heller sin besvikelse. Hon tror att Liberalerna skulle tjäna på att hoppa av regeringssamarbetet. Vilket i sådana fall skulle orsaka en parlamentarisk kris i Sverige.

– Ja, det tror jag, för hela partiets existens står just nu på spel.

Tror du att de kommer att göra det då?

– Det tror jag däremot dessvärre inte.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Strejkarna på Medicarrier har samlats vid infarten till arbetsplatsens parkering. Foto: Tuija Roberntz

Strejk på Medi­carrier: ”Vi har fått nog”

Under tisdagsmorgonen drog strejken igång på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Arbetaren var på plats och träffade lagerarbetarna som gått ut i strejk för att teckna kollektivavtal.

När en chef åker in på parkeringen framför MediCarrier, drar arbetarna igång megafonens sirenljud. Det är en skara på runt 15 personer som samlats utanför sjukvårdslagret Medicarrier under strejkens inledande dag.

Yilmaz Uggur, lagerarbetare och medlem i Stockholms LS. Foto: Tuija Roberntz

– Vi strejkar för att vi vill ha rätt, vi har fått nog. Har man jobbat i över 20 år och inte fått någon större löneutveckling så tröttnar man, säger Yilmaz Uggur som arbetat på MediCarrier i 24 år. Han berättar att han gick med i Stockholms LS, tillhörande SAC, för ungefär ett år sedan.

De tre kommande veckorna kommer lagerarbetare i den syndikalistiska driftsektionen, eller fackklubben, på Medicarrier att strejka på tisdagar, onsdagar och torsdagar.

På arbetsplatsen finns redan ett kollektivavtal med Kommunal, men flera av lagerarbetarna upplever att LO-facket har gjort för lite för arbetarnas löneutveckling. Därför har flera anställda på Medicarrier valt att lämna Kommunal för att gå med i Stockholms LS, där de startat en driftsektion.

– Vi märkte att det inte hände så mycket när vi var medlemmar i Kommunal. Det blir en ond cirkel. Man bara betalar en medlemsavgift och de lovar sakar, men det blir ändå samma sak varje vår, säger Yilmaz Uggur.

SAC:s generalsekreterare på plats

Medicarrier ligger i ett industriområde och höga lastbilar som svänger in på parkeringen får en att rygga tillbaka. I en bil med Medicarriers logga höjer chauffören sin näve som för att visa sitt stöd. Personalen på kontoret är sura, men chaufförerna stöttar strejkarna, berättar de strejkande.

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna. Foto: Tuija Roberntz

Klockan är nio på morgonen och det kommer att bli en varm dag. Det diskuteras om man ska ta dit något form av partytält för skydd mot solen, om vikten av att ha tillräckligt med vatten och om hur man ska lägga upp strejken: Kanske ska man ta skift under dagen för att inte behöva stå flera heldagar i gassande sol?

Samtidigt poängteras att är det viktigt att vara där tidigt på morgonen när folk anländer till arbetsplatsen. Lagerarbetarna tycks beslutsamma och vill se en förändring.

– Det är kul att vara på plats, vi är stolta över våra medlemmar. De gör det syndikalister ska göra, är välorganiserade och står upp för sina rättigheter, säger SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn som är på plats för att stötta strejkarna.

Gabriel Kuhn: ”Deras arbete är essentiellt”

Han lyfter att strejken dels har en viktig betydelse för de lagerarbetarnas arbetsvillkor, dels att strejken har en symbolisk betydelse.

Akram Mardan, ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på Medicarrier. Foto: Tuija Roberntz

– De som arbetar här jobbar med logistik, sådant arbete som man under pandemin började kalla för essentiellt arbete, något som politiker och medier hyllade. Men folks vardag har inte förändrats särskilt mycket sedan dess, deras arbetsvilkor och löner är samma. Därför har den här strejken en betydelse som sträcker sig bortom Medicarrier.

Akram Mardan, ordförande i driftsektionen, har just tagit en kopp kaffe.

– Vi väntar på svar från Medicarrier. Vi vet inte hur det blir, vi får ha tålamod och ta hand om varandra, säger han.

Arbetaren har sökt Medicarrier som inte återkommit vid tid för publicering.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Per-Anders Svärd om nationalkonservativa, retoriska trick
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Jan-Åke Eriksson, Christine Olsson / TT

Per-Anders Svärd:
Extremhögerns trick är att ständigt uppfinna nya fantasifiender

”Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan.” Per-Anders Svärd synar den nationalkonservativa agitatorns knep.

Tänk dig en överfull buss på en stekhet sommardag. De hopklämda resenärarena knuffar och skaver mot varandra. En passagerare har svårt att andas och klagar högljutt över situationen: ”Något måste göras!”

En annan passagerare instämmer. Läget är verkligen ohållbart. Men kanske kan passagerarna gå ihop och ställa krav på bussbolaget? Då måste de ju sätta in fler fordon på sträckan!

Mot detta genmäler en tredje resenär ilsket att bekymren inte har något alls med bussbolaget att göra. Problemet är i stället de där utlänningarna som tar upp en massa plats. De borde skickas tillbaka till där de kom ifrån!

Att följa den samtida samhällsdebatten känns väldigt mycket som att kliva på den där bussen.

Den vresige medpassageraren som agitator

Varje försök att samla människor för att åtgärda gemensamma problem undermineras aktivt av den vresige medpassageraren, samtidigt som det undermåliga bussbolaget fortsätter att dra in pengar.

Dessvärre är mönstret långt ifrån nytt. Faktum är att bussexemplet är 75 år gammalt vid det här laget. Metaforen är lånad från Leo Löwenthals och Norbert Gutermans bok Prophets of Deceit från 1949. Arbetet ingick i en serie av studier som gick ut på att kartlägga fördomarna i USA under 1930- och 1940-talen. (Det mest välkända bidraget i samma serie är Theodor Adornos Den auktoritära personligheten, som nyligen delvis översatts till svenska.)

I Prophets of Deceit koncentrerade sig forskarna på de ”amerikanska agitatorerna”, det vill säga de högerradikala skribenter och radioröster som försökte uppvigla allmänheten med fundamentalistiska, pro-fascistiska och antisemitiska budskap.

Med bussexemplet ville Löwenthal och Guterman illustrera en central attitydskillnad mellan å ena sidan samhällets reformistiska och revolutionära krafter och å andra sidan de amerikanska agitatorerna.

Den reformistiska, revolutionära eller auktoritära vägen

I politisk teori görs ofta ett stort nummer av skillnaden mellan revolutionärer och reformister. De skiljer sig främst i bedömningen av möjligheterna att ändra på samhällets strukturer: Kan det göras snabbt eller måste vi nöja oss med gradvisa förändringar? Historiskt sett associeras reformvägen med liberaler och socialdemokrater, medan kommunister och anarkister försökt hålla det revolutionära hoppet levande.

Samtidigt förenas båda sidorna i tron på att samhället faktiskt kan förändras. Båda revolutionärer och reformister tänker sig att det går att ändra på de spelregler som får samhällslivet att gestalta sig som det gör.

Ställda inför verkliga problem – som trängseln på bussen – frågar sig revolutionärer och reformister därför intuitivt vad som krävs för att påverka problemets orsaker. Vilka makthavare kan ställas till svars? Vilka resurser kan omfördelas? Vad kan vi göra tillsammans?

Den argsinta tredje passageraren – den auktoritära agitatorn – börjar dock i en helt annan ände. Här är utgångspunkten aldrig att förändra själva villkoren för situationen. I stället tar agitatorn människors missnöje som en förevändning för att få kasta någon av bussen.

Den auktoritära agitatorn eldar på missnöjet

Agitatorn tar visserligen fasta på konkreta problem i människors vardag (som att det är för varmt och trångt på bussen). Men avsikten är aldrig att åtgärda problemens orsaker. Tvärtom försöker agitatorn fånga upp alla vaga missnöjeskänslor i det moderna samhället med målet att förstärka dem och rikta dem mot en syndabock.

Ytterst är budskapet att samhällslivet är ett nollsummespel: Ditt enda hopp om att få något i livet är att ta det från någon annan. Och för att lyckas med det måste du underkasta dig den auktoritäre agitatorns ledarskap.

Dagens nationalkonservativa och populistiska agitatorer jobbar på samma sätt. Bakom allt deras raseri mot ”etablissemanget” och den rådande ordningen finns i slutändan bara tomma klyschor om ”den gamla goda tiden”. Och som alla nationalistiska visioner kollapsar den i klichéer, kitsch och cringe i samma ögonblick som någon försöker förverkliga den.

Extremhögern: Experter på att uppfinna nya fantasifiender

Samtidigt är det denna omöjlighet som gör den auktoritära agitationen så kraftfull och farlig. Extremhögerns trick för att hålla sin utopi levande är nämligen att ständigt uppfinna nya fantasifiender som står i vägen för idealsamhällets förverkligande.

Vilka konkreta grupper som pekas ut som ett hinder – judar, muslimer, intellektuella, socialister, feminister eller transpersoner – spelar ingen roll. Det enda viktiga är att stegra känslan av harm och svepa med sig människor i en våg av affekter.

I 1930- och 1940-talets USA piskades känslostormarna upp av rasistiska pamflettister, hatpredikanter och populistiska radiopratare. I dag sköts jobbet av influencers och partikontrollerade trollfabriker. Effekten förblir dock densamma.

Löwenthal och Guterman menade att de auktoritära agitatorernas styrka låg i att de eldade på missnöjeskänslorna i samhället samtidigt som de genom sina avledningsmanövrer blockerade alla rationella lösningar på människors problem.

För en gemensam väg framåt

I stället för att ta itu med de krafter som påverkar människors liv på djupet (som kapitalismen, könsmaktsordningen och den strukturella rasismen) erbjöd agitatorerna allmänheten en ”förtvivlad besatthet vid deras eget lidande”. Genom att låsa möjligheterna på detta sätt kunde extremhögern rikta anhängarnas psykiska energier åt det håll de ville – mot hat och underkastelse.

En tröst i sammanhanget är att de reformistiska och revolutionära attityderna trots allt är mycket vanligare hos befolkningen. De flesta av oss frågar inte vem som ska kastas av bussen. I stället undrar vi hur vi kan få kollektivtrafiken att fungera för alla. Nu behöver vi bara snacka ihop oss om hur vi ska konfrontera bussbolaget – och hur vi ska hantera den där skitstöveln som försöker hindra oss.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Flera attentat som nazister tros ligga bakom har under våren skakat Stockholm. En växande trend bland de högerextrema är de våldsfrämjande så kallade aktivklubbarna. Foto: Mikael Fritzon/TT, Skärmdump, Expo

Därför ökar det högerextrema våldet

Efter vårens våg av misstänkta högerextrema attentat i Stockholm sprids både oro och ilska. Samtidigt växer frågetecknen kring de unga, militanta nazister som formas i spåren av den allt mer splittrade och försvagade Nordiska Motståndsrörelsen. Så fungerar den nya generationens vit makt-rörelse.

– De så kallade aktivklubbarna är en växande trend och en högerextrem organisationsform bland unga män födda runt millennieskiftet som har viss koppling till fotbollshuliganismen. De är inte längre sugna att ta order från någon medelålders gubbe i NMR om att ställa sig på stan och dela flygblad.

Det förklarar Erik Glaad som är reporter på tidningen Expo och som i många år arbetat med att kartlägga den högerextrema rörelsen i Sverige.

Han har följt vårens händelser i Stockholm och ser med oro på utvecklingen. 

– Det finns ju en intern konkurrens inom den högerextrema rörelsen där alla just nu slåss om uppmärksamhet, vilket inte sällan mynnar ut i våld. Men det finns också en känsla av att man har vind i seglen och vädrar morgonluft vilket ofta ingjuter mod.

Attacken i Gubbängen

Några exempel.

Gubbängen strax söder om centrala Stockholm onsdagkväll den 24 april. Vänster- och Miljöpartiets lokalavdelningar i stadsdelen har dukat upp fika i foajén till teater Moment vid det sömniga lilla förortstorget. Föreläsningen om antifascism med bland annat den profilerade skribenten och frilansjournalisten Mathias Wåg ska strax börja och medelåldern bland besökarna är hög när en grupp maskerade unga män plötsligt stormar lokalen.

Händelsen, som samtidigt filmas av de maskerade männen, är över på bara några få minuter och alla deltagare klarar sig lyckligtvis utan allvarliga skador men två äldre personer får föras till sjukhus för att ses över.

Foto: Wikimedia commons

Attacken får stor uppmärksamhet och skapar både ilska och oro. Av personer på plats, bland annat från Expo, pekas nazister ut som gärningsmän och på högerextrema konton sprids också händelsen fort.

Några dagar senare, på lördagen, samlas drygt tusen personer på torget i en protest mot det fascistiska våldet.

NMR rev migrantläger

Bara knappt två veckor tidigare har en annan grupp nazister attackerat och slagit sönder ett migrantläger i norra Stockholm efter att den högerextrema mediaprofilen Christian ”Förtalsombudsmannen” Peterson varit där med sin kamera och lagt ut filmer på sina sociala medier.

Ett mönster som känns igen från tidigare, då han bland annat hängt ut klimataktivister som sedan attackerats av fascistiska grupper.

Natten till den 1 maj, ett tiotal minuter bort från Gubbängen, ligger kaféägaren, författaren och antirasisten Victoria Rixer och sover i en stuga nära Torpet, ett anrikt kulturkafé som hon drivit i två decennier, vackert beläget intill koloniområdet Orhem och Flatens naturreservat. Hon har vid två tillfällen hängts ut av Christian Peterson för sitt vänsterpolitiska engagemang. Nu har hon jobbat i veckor med att få allt i ordning inför kaféets traditionsenliga säsongspremiär, som ska infalla denna soliga onsdag. Ett par hundra veteranmopedister har bokat in sig på räkmackor och kaffe, bulldegen ska sättas om bara några timmar. Förväntningarna inför den hektiska sommarsäsongen är höga. Då vaknar hon av en plötslig smäll och ljudet av en moped som försvinner i natten.

Branden i Orhem utreds som mordbrand

Delar av den nästan hundra år gamla kafébyggnaden förstörs i det som polisen nu utreder som mordbrand, enligt uppgifter till Aftonbladet med högerextremt hatbrottsmotiv.

– Vi misstänker fortfarande att branden är anlagd, säger Stockholmspolisens presstalesperson Robert Sennerdal till Arbetaren knappt två veckor senare.

Delar av det populära sommarkafét totalförstördes av branden. Foto: Johan Apel Röstlund

Victoria Rixer går runt mellan borden på den lummiga uteserveringen där fåglarna kvittrar som om ingenting har hänt. Bakom henne syns de omfattande brandskadorna på fasaden och hålen i taket som brandkåren sågade upp under släckningsarbetet. Det misstänkta brandattentatet sände, precis som attacken i Gubbängen två veckor tidigare, chockvågor över stora delar av söderort. Kafét var en omtyckt och välbesökt oas för många i området och hålls nu, trots skadorna, öppet med hjälp av ideella krafter.

Victoria Rixer. Foto: Anna Ledin Wirén

– De här attackerna är en upptrappning av det våld som drabbat migranter och antifascister under lång tid. Känslan attentatsmännen tycks vilja sprida är att ingen går säker. Nu ger de sig på det fria kulturlivet, folkbildningen, föreningsfriheten. Torpet är ett ställe där den lokala folkhögskolan, Arbetarnas bildningsförbund och Män för jämställdhet har personaldagar, dit barnfamiljer och pensionärer från koloniföreningen kommer för att fika. Det handlar om en ekonomisk, politisk och social attack på hela det fält som bär den svenska demokratin, på folkbildningen och folkrörelserna, säger Victoria Rixer och kisar mot solen.

Runt henne sitter Torpets stammisar, många av dem barnfamiljer, och fikar.

– Att de börjat attackera sådana här ställen kräver en genomgripande analys. Hur ska civilsamhället hantera och stå upp mot det här hotet, i en tid då analysen som ligger till grund för attackerna – utpekandet av syndabockar, att människor som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, att de som drabbas har sig själva att skylla – har stöd hela vägen upp till högsta politiska nivå? Det kräver någonting extraordinärt av gräsrotsrörelserna, av alla goda krafter som mobiliserar nu, mot alla odds.

Foto: Johan Apel Röstlund

Ingen person har ännu gripits för attackerna mot vare sig migrantlägret, föreläsningen i Gubbängen eller sommarkafét i Orhem, men på högerextrema konton hyllas dåden i oräkneliga texter och kommentarsfält.

Bara timmar efter att brandröken lagt sig i Orhem dök Christian Peterson upp med sin kamera och började filma folk på plats som försökte hjälpa till att servera veteranmopedisterna kaffe i en provisoriskt uppbyggd servering utanför polisens blå avspärrningsband. Enligt det mönster han regelmässigt följer lades ett ”reportage” sedan upp på hans hemsida, med namn och personuppgifter på Victoria Rixer, personer som varit på plats vid hennes kafé under dagen, och till journalistkollegor hon delar frilanskontor med under vinterhalvåret.

”Hoppas det brinner igen” kommenterar anonyma konton på Facebook när ett av det högerextrema partiet Alternativ för Sveriges toppnamn delar Petersons ”reportage” om Torpet.

”Bränn det till grunden, rök ut dem bara” fortsatte andra att fylla på.

Uthängningar av antirasister

Erik Glaad på Expo förklarar att uthängningar av antirasistiska aktivister är en nygammal metod inom den högerextrema rörelsen och ett ”förtäckt sätt att uppmana till våld och skapa rädsla”.

Något som kan få katastrofala följder.

– All form av demonisering av andra människor skapar grogrund för våldsaktioner. Och efter attacken i Gubbängen finns det risk att någon vill ta det ännu längre, för den här typen av aktioner uppstår aldrig i ett politiskt vakuum.

Nu har det hänt en hel del bara under den senaste tiden här i Stockholm. Finns det risk för ännu mer upptrappning?

– Så är det absolut och det har vi på Expo varnat för i flera år. Våldet som kampmetod har alltid spelat en central roll för extremhögern så därför måste alla rättsvårdande myndigheter och regeringen ta de här hoten på största allvar. För det är en våldsam politisk miljö som skördat flera människoliv i den svenska nutidshistorien.

White Boys: nazism och våldsträning

Tidningen Dagens ETC kunde bara dagar efter attacken i Gubbängen avslöja att en av de nya och mest aktiva nazistgrupperna inom den så kallade aktiv-scenen, där unga män tränar kampsport och skolas i fascistisk ideologi, hyrt in sig i en kommunal gymnastiksal för sina övningar.

Nazistgruppen kallar sig själva White Boys och har av flera personer med god insyn i den högerextrema miljön pekats ut som gärningsmännen bakom attentatet i Gubbängen.

White Boys kombinerar kampsport och nazistisk ideologi. Foto: Skärmdump Telegram

 – White Boys är en av de bärande så kallade aktivklubbarna som vuxit fram i Sverige de senaste åren med inspiration från liknande rörelser i USA. De ägnar sig åt våldsträning och kampförberedande aktiviteter. De här killarna är inte så intresserade av att dela ut flygblad utan de vill hellre ut och slåss, säger Erik Glaad.

Polis och åklagare utreder nu den senaste tidens händelser men än så länge har ingen misstänkt person frihetsberövas. Samtidigt fortsätter hetsen på sociala medier och många ur den antirasistiska miljön oroas för att attackerna är startskottet för en ny och våldsam högerextrem våg likt den som skakade Sverige på 1990-talet med morden på bland annat fackföreningsmannen Björn Söderberg och den asylsökande 18-årige Gerard Gbeyo i skånska Klippan.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Frida Sandström om Nakba.
Frida Sandström är konstkritiker och doktorand i modern kultur vid Köpenhamns universitet.  Foto: Abdel Kareem Hana/TT, Privat

Det gemensamma minnet av Nakba i palestinsk kultur

I dag är det Nakbadagen, en minnesdag för fördrivningen av över 700 000 palestinier när staten Israel grundandes. Frida Sandström skriver om den palestinska minneskulturen och dess motståndskraft.

I dag är det 74 år sedan den israeliska staten bildades på palestinsk mark, den 15 maj 1948. Det arabiska begreppet Nakba betyder katastrof och syftar till den etniska rensning som inleddes då brittiska bosättare överlät delar av sin koloni till vad som kom att bli staten Israel. Sedan dess har katastrofen fortsatt och vi bevittnar nu ett pågående folkmord. I skrivande stund invaderas Rafah medan västerländska förhandlingsprocesser tycks utgöra en ridå mellan liv och död. 

Minnet av den 15 april 1948 har genom åren fått två betydelser. Å ena sidan är det Israels självständighetsdag och å andra sidan är det minnesdagen för katastrofen. Minneskultur är aldrig något ensidigt, och frågan om hur minnen delas och sprids är politisk.

I ljuset av detta visar den palestinska minneskulturen på en enorm motståndskraft som resonerar starkare för varje år. Till minne av Nakba 1948 och i solidaritet med den katastrof som fortgår i dag, vill jag vända mig till de konstnärer, poeter och tänkare som arbetar för att minnen ska förbli gemensamma. Hur minns floderna och haven, djur och människor bortom katastrofens öga? I de exempel som jag vill ta upp här har barnet en central kapacitet för att transformera ett minne till en annan nutid. De barn som inte längre är med oss och de barn som blir kvar efter oss.  

En konstnär för vilken barndom och minneskultur är centrala är den palestinska konstnären Jumana Emil Abboud, som lever och är verksam i den palestinska delen av Jerusalem. Efter år i exil med sin familj i Canada, återvände hon till Palestina, där hon konfronterades med avsaknaden av minnen. Inte bara det faktum att platser är försvunna som konsekvens av att israeliskt territorium växer, utan även på grund av att källor utraderas av bosättare. Stigar glöms bort då kartor suddas ut. Som konstnären själv beskriver har hon därför sökt sig till den muntliga berättelsen, folksagan och sången, för att återvända till förlorade historier, erfarenheter och platser. Det var tjugo år sedan. Sedan dess har Emil Abboud tecknat och skrivit, gjort essäfilmer och konstperformance. Och inte minst, workshops med barn som tecknar, skriver och talar om minnen genom bilder av fantasiväsen. 

Kulturarv eller folkminne?

Emil Abboud experimentella text Where did the mountains go från 2020 är en sci-fi-saga som utspelar sig i den palestinska byn Ein Qiniya som ligger nära Ramallah på Västbanken. Berättelsen befolkas av barn och övermänskliga eller magiska karaktärer. De talar om det ökända Osloavtalet från 1993, då en stor del av palestinskt land gick förlorat. Berättarrösten frågar varför inte djuren och naturen, vattnet i källorna, fick vara med på mötena i Oslo. Med andra ord är det genom det övermänskliga som Emil Abboud talar om det mänskliga. De som har närmast relation till detta är barnen, vars fantasi alltid inkluderar det övermänskliga.

Barnets fantasi kan vända på perspektivet av det våldsamma omänskliggörande som vi ser i dag, och peka på fantasiväsendet som en frigörelse från detta förtryck. Med barnets fantasi kan andra världar uppstå. Minnen skriver om nutiden då de artikuleras i en surrealistisk bild av samtiden. Konstens historia är full av exempel om vi lyfter blicken bort från en västerländsk kanon. 

Demonstranter I Ramallah, Västbanken, bär namnen på de palestinier som dödats efter den 7 oktober 2023. Foto: Nasser Nasser/TT

Frågan om minne i relation till det palestinska landskapet står även i fokus för flera samtida konstprojekt. Ett sådant är den palestinska konstnären Sandi Hilals och den italienske arkitekten Allesandro Pettis samarbete DAAR och konstprojektet Stateless Heritage från 2021. Det visades mångfaldigt på konstgallerier innan det pågående folkmordet och belönades rikligt vid arkitekturbiennalen i Venedig 2023.

I Stateless Heritage har Hilal och Petti dokumenterat förlorade, halvt utraderade historiska palestinska byar och de flyktingläger som fram till den 7 oktober växte som städer i det ockuperade Palestina. Syftet med projektet är att lyfta kulturarvsbegreppet bortom nationalstatens gränser och intressen.

Relevansen i den historia som projektet skriver med att dokumentera är given, inte minst i dag – då fotografierna är bokstavliga arv sedan byggnaderna nu har utraderats. Samtidigt framstår tilltron till FN och världsarvsfonden i dag som något mer komplicerat. Om människor och hela kulturer inte betraktas som värda att rädda, hur skulle då byggnaderna som de bebor kunna beskyddas. Möjligtvis vill Hilal och Petti peka på just denna paradox: en skyddad byggnad kan inte bombas. Huruvida Israel och resten av västvärlden skulle bry sig är mindre troligt. 

Palestinska drömmar och spöken

Ett konstnärligt projekt som vänder sig till fantasi och magi, liksom Jumana Emil Abbouds, framstår däremot som fritt från lagen, ja rentav från den död som nu räknas i alltför många siffror. I dagsläget närmar vi oss 40 000 dokumenterat mördade palestinier och sannolikt många fler i ruinerna. De utraderade minnen, platser och personer som bosättarstatens våld utgör ackumuleras i sånger muntliga berättelser, som liksom den interna och globala migrationen inom och utanför Palestina vandrar mellan generationer. I exil såväl som på plats, i det folkmordshärjade Gaza och i det av IDF hårt utsatta Västbanken.

Trots detta tryck på att jämna palestinsk erfarenhet med marken tillsammans med byggnader och kroppar, framstår Palestina alltmer som ett drömmarnas land. Det är genom dessa drömmar som den palestinske kulturteoretikern Sanabel Rahman menar att vi kan nå en annan framtid. I texten “Approaches to Palestinian Liberation: Magical Realism as Resistance Literature” från maj förra året, skriver Rahman hur de flesta protagonisterna i Palestinsk magisk realism är spöken. Exempel på detta är gestalterna i Emil Abbouds berättelse. Rahman skriver: 

”Liksom magiska träd är några av de främsta befriande huvudpersonerna inom den palestinska magiska realismen spöken. Spöken förekommer upprepade gånger i palestinsk samtida litteratur, inte som passiva biprodukter av Israels bosättarkolonialism utan som aktiva agenter för sin egen och sitt folks befrielse. Ofta dyker dessa spöken upp från de palestinska martyrernas kroppar och fyller rollen att ständigt påminna palestinierna om vad som hände i händerna på den israeliska staten. Genom att påminna palestinierna om det pågående tillämpandet av Nakba, håller dessa spöken revolutionen och den brådskande strävan efter befrielse vid liv i levande palestiniers sinnen och själar.”

Då hon beskriver spökets roll som protagonist i den palestinska folktron visar Rahman hur bosättarkolonialismens kärna är den död som i palestinsk kultur vänds till ett motstånd. Och ur motståndet föds internationell solidaritet. Rahman pekar på likheten mellan palestinsk och latinamerikansk litteratur, där litteraturens spöken också bär det gemensamma minnet och förenar splittrade grupper och erfarenheter. Med andra ord är det spökena som för berättelserna vidare, vilket i Rahmans ord gestaltas med förståelsen av martyren som en kamrat i kampen om minnet – och för frigörelse. 

Draken är berättelsen som måste leva vidare

Claude McKay, 1920. Foto: Wikimedia Commons

De senaste månaderna har den palestinske poeten Refaat Alareers dikt ”If I must die” cirkulerat världen över. Det är en parafras av en 100 år tidigare dikt av den Jamaikanske poeten Claude McKay från 1919 med titeln ”If We must die”. Medan McKay talar om kamp som fortsätter till graven, talar Alareer om den kamp för frigörelse som fortsätter efter döden.

Alareer dödades av den israeliska styrkan den 6 december och i hans ord är kampen en fråga om att minnas och att sprida hopp. I få rader uppmanar han sin dotter att göra en drake och flyga den så att andra barn ser hans egen ängel i formen av denna drake. Att det är barnet som flyger draken är viktigt. Med andra ord är det hon som berättar berättelsen vidare. Det är denna kraft hos barnet som förmedlare, som även Jumana Emil Abboud synliggör, då hon själv återvänder till sig själv som barn. Bland de många publikationsprojekt som uppkommer i ljuset av det pågående folkmordet utkommer snart boken ”A Million Kites” – testimonies from the children of Gaza” I denna boks titel är draken och berättelsen synonym. Barnens lek och minnet, hoppet, är detsamma. 

”Barnens lek och minnet, hoppet, är detsamma.” Foto: Matias Delacroix/TT

Liksom Rahman skriver är relationen mellan palestinska och sydamerikanska urfolksberättelser påtaglig, vilket även kan ses i det stora andel exilpalestinenser i Chile. Därför vill jag dra en parallell till ett äldre exempel. 1971 tecknade och skrev den urugayanske politiske fången Mauricio Gatti serieboken I Djungeln är det mycket att göra (En la selva hay mucho por hacer) då han satt fängslad i Montevidio. I brev som smugglades ut till hans dotter gestaltade Gatti en följetong av bildrutor där en möjlig flykt från fångenskapen tog form genom sagans värld. Berättelsen gestaltar hur en skogsfågel upptäcker en grupp djur i fångenskap och gör allt för att befria dem. Fågel gestaltar Gattis dotter och påminner om den roll som Alareer ger sin dotter i ”If I must die”.

Båda exemplen är skivan under fångenskap och till det barn vars fantasi ännu inte har spärrats in. Drömmar som blir sanna genom barnets läsning. I leken är minnet och nuet tätt sammanflätade, för att inte säga oskiljaktiga. 

Mer än en allegori

Liknelsen mellan människa och djur i Gattis berättelse är här liksom i Jumana Emil Abbouds text en frigörande metafor, snarare än det omvända. Det vill säga, motsatt det våld som det innebär att kalla människor för djur, som i fallet med bosättarkolonin Israels anspråk på Palestina som ett land utan människor.

Liksom Rahman skriver om spöken är det övermänskliga hos djur och natur en befriande motbild under den pågående katastrofen som palestinier i dag genomgår. Genom att peka på hur flockar och vattendrag kan vika undan och leda andra vägar påminner Emil Abboud om att människor kan göra detsamma. Således möts chilenska och palestinska erfarenheter i minneskulturens i grunden internationalistiska liv. 

De bilder som Emil Abboud har gestaltat med utgångspunkt i de folksagor och sånger som hon arbetar med som konstnär, är faktiskt inte helt olika Gattis illustrationer. Inte minst i den filmatisering som gjordes av kamrater till Gatti, ett animationskollektiv i Motevidio. Liksom den chilenske skribenten och konstcuratorn Maria Berrios skriver i en essä om filmen producerades den i hemlighet. Kollektivet lyckades visa den innan de själva arresterades under diktaturen som inleddes 1973, varefter kopior av filmen smugglades ut ur landet.

I Djungeln är det mycket att göra har sedan dess cirkulerat i Latinamerika i syfte att sprida solidaritet och kamp. Den visades vid Berlinbiennalen 2020, för första gången på engelska. Gattis teckningar trycktes på nytt i svartvitt, så att nya unga läsare kan färglägga dem i 2000-talets mörka dagsljus. Berrios kallar Gattis berättelse för en anarkistisk saga genom vilka barn kan förstå politisk fångenskap på sina egna premisser: 

”Den underminerade inte små barns skarpsinne när det kommer till att hantera komplexiteten i politiskt våld. Genom att sammanväva teckning och rim talar den till ett barns värld genom att tillämpa de anarkistiska pedagogiska principerna att lära av sin omgivning, från varandra och särskilt genom handling.”

Liksom Berrios skriver är relationen mellan erfarenhet och handling oskiljaktig. Med drömmen som gemensam nämnare begränsas den inte av landsgränser. Låt oss minnas Nakba i samma anda. Vi ses på gatan.  

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Ulf Kristersson kommer få fullt upp med krishanteringen efter avslöjandet om SD:s trollfabrik. Foto: Pontus Lundahl/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Kristersson bär ansvaret för SD:s trollfabrik

Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft, efter Kalla Faktas avslöjande om SD:s trollfabrik, skriver Johan Apel Röstlund och menar att det snarare är Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan.

Det blir nästan skrattretande pinsamt med den spelade förvåningen och påhittade upprördheten från de tre regeringspartiernas nickedockor när han som håller i deras trådar än en gång blir påkommen med fingrarna i syltburken.

Eller påkommen och påkommen. Att SD och Jimmie Åkesson driver en trollfabrik med anställda som sprider desinformation har ju för de flesta varit en vedertagen sanning sedan tidningen ETC:s föredömliga avslöjande sensommaren 2022. Att partiet gång på gång haft företrädare som flirtat med så väl Hitlertyskland, Kreml som Ungerns allt mer auktoritära despot Viktor Orbán har heller knappast varit någon hemlighet och lär heller inte ha undgått någon ens utanför den yttre rymden.

Informationen har hela tiden funnits och varningsklockorna har ringt oftare är SD:s twittertroll klickat på sina ”avsändar-knappar”. 

Men tro inte att trollen spricker bara för att vårsolen nu plötsligt skiner upp dem. För den här armén av fanatiskt verklighetsfrånvända foliehattar lär ett avslöjande i ”mainstreammedia” varken göra från eller till. Möjligtvis stärks de av de egna redan frälsta, men förmodligen händer just ingenting. 

Status quo i trollskogen och så in i fabriken igen. Hårdare jobb, fler konton och svansar och fejkade videos och drev och ett ursinnigt ärligt utspel från Åkesson på partiets egna YouTube-kanal. 

För de andra tre i det allt mindre glada Tidögänget kan Kalla Faktas avslöjande däremot bli en vändpunkt. Nu kommer de pressas att ta ställning och vågar de stå pall? Tveksamt va?

Blir utfallen mot Åkesson för hårda är regeringen körd snabbare än den moderata riksdagsledamoten Lars Beckan hinner retweeta en klimatförnekande rasist. Håller de inne med kritiken kan framförallt Liberalerna hälsa hem och då är både det stundande EU-valet och riksdagsplatserna 2026 borta med vinden.

För en gångs skull har skiten träffat fläkten. Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft. Det är snarare Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan. Det är han som tagit Sverigedemokraterna i båten och gjort dem till en av de viktigaste pusselbitarna i det svenska politiska etablissemanget. Så lycka till med krishanteringen Ulf, det är ingen avundsvärd uppgift men du har dig själv och ditt allt mer högerradikaliserade parti att skylla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Akram Mardan är med i den syndikalistiska fackklubben på sjukvårdslagret MediCarrier i Stockholm. Foto: Priva, Janerik Henriksson/TT Kollage: Arbetaren

Varsel om strejk på sjukvårds­lagret MediCarrier

Stockholms LS medlemmar på sjukvårdslagret MediCarrier tycker att de får sämre lön och blir sämre behandlade än andra anställda. Företaget har sagt nej till att teckna kollektivavtal med dem. Nu varslar lagerarbetarna om strejk.

På Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier har anställda länge varit missnöjda med sin lön. Flera av lagerarbetarna är medlemmar i Stockholms LS och för två år sedan startades en driftsektion på lagret, som nu varslar om strejk för att företaget ska teckna kollektivavtal med dem.

– På tisdag börjar strejken, det känns jättebra. Men folk känner olika, några är rädda, säger Akram Mardan som är ordförande för driftsektionen.

Stridsåtgärderna träder i kraft klockan 06 den 21 maj och lagerarbetarna kommer att strejka tre arbetsdagar i veckan, under tre veckor. Sektionen varslar även om en övertids- och nyanställningsblockad mellan 21 maj och 9 juni.

Akram Mardan tycker att det redan börjar märkas att cheferna planerar för strejken.

– Jag tror vi kan påverka, för på den avdelning som kallas för ”hjärtat av företaget” – pallplock – är nästan alla syndikalister.

Strejk inleds den 21 maj

Strejken omfattar ett tjugotal arbetare som är medlemmar i driftsektionen. De som inte deltar i konflikten kommer att informeras om att det är strejkbryteri att utföra det arbete som de strejkande annars utför.

MediCarrier, ägs av Region Stockholm och är ett central- och beredskapslager som levererar sjukvårdsprodukter och förbrukningsprodukter till akutsjukhus och mindre vårdinrättningar i regionen. På arbetsplatsen finns ett kollektivavtal med Kommunal.

Flera av lagerarbetarna anser att deras löner ökat alldeles för lite. Först försökte de driva lönefrågan genom Kommunal, där de upplevde att de inte fick gehör. I stället valde flera av dem att bli medlemmar i Stockholms LS, där de bildade en driftsektion.

Agnes Lansrot. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi som har arbetat här länge lär upp nya som sedan får högre lön än oss, berättar Akram Mardan som har arbetat på MediCarrier i 18 år.

I kollektivavtalet med Kommunal beskrivs ett lönesystem som Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS, menar ser rättvist ut på pappret, men som inte följs.

Enligt henne har företaget egna kriterier och struntar i Kommunals lönesättningsregler. Anledningen till att driftsektionen vill att företaget ska teckna ett kollektivavtal med dem är för att säkra att någon gör det fackliga arbetet.  

– De vill ha ett kollektivavtal med samma innehåll för att kunna se till att någon följer det, säger Agnes Lansrot.

Lämnat Kommunal för SAC

Akram Mardan är en av driftsektionens medlemmar som valde att lämna Kommunal för Stockholms LS. Enligt honom så är det de som visat missnöje mot arbetsköparen som fått sämre lön.

Han visar upp en lönelista från förra året där han markerat vilka som är medlemmar i Stockholms LS och vilka som är anslutna till Kommunal. Listan visar att de som är med i Stockholms LS har löner mellan 26 150 och 29 600 medan de som är anslutna till Kommunal har löner mellan 27 445 och 33 000.

Akram Mardan. Foto: Privat

När de Stockholms LS medlemmar undrade varför de fått en lägre löneökning hänvisade cheferna till att de har fått fler tillsägningar, eller mer ”återkoppling” som det kallas på MediCarrier.

När driftsektionen begärde att få ta del av dessa uppgifter berättar Akram Mardan att det bland annat handlade om att han kommit försent en gång och att han haft på sig sin privata jacka vid ett tillfälle.

”Känns som Big Brother”

Akram Mardan berättar även att det blivit allt mer övervakning på lagret. Han upplever att både kameror och arbetsledare håller ett vakande ögon på arbetarna.

– Det finns pengar till sådana grejer, men inte till oss. Det känns som om vi är med i Big Brother.

Akram Mardan upplever även en diskriminering baserad på etnicitet.

– Svenskarna får göra vad de vill, men när vi gör något misstag blir det mycket press.

HR-chefen på MediCarrier svarar

I ett mejl till Arbetaren svarar HR-chefen Kristina Söderlind att det inte stämmer att Stockholms LS medlemmar skulle få sämre behandling och lägre lön än övriga på lagret.

Varför kan ni inte godkänna driftsektionen som en kollektivavtalspart?

– Vi har ett välfungerande kollektivavtal inom Kommunals avtalsområde och ett respektfullt samarbete med Kommunals företrädare för områdets alla medarbetare, svarar Kristina Söderlind via mejl.

De menar att ni sagt att SAC-anslutna har fler fall av ”återkoppling”. I ett fall handlar det om att en person kommit försent någon gång eller haft på sig fel jacka. Är detta grund till lägre lön? 

– Alla medarbetare behöver följa våra riktlinjer och rutiner för en god och säker arbetsmiljö, effektiv produktion samt för gott medarbetarskap Att till exempel inte ha på sig arbetskläder eller tala i mobil när man kör truck innebär en säkerhetsrisk. Facklig tillhörighet är inget lönekriterium. Det är alltid individens prestation som påverkar lönen.

Hon skriver även att de är en mångkulturell arbetsplats som förebygger all form av diskriminering, att de följer lagstiftning och Region Stockholms styrande dokument och säkerställer att bolagets medarbetare behandlas likvärdigt.

Hon tillägger att den tekniska bevakningen av MediCarriers lokaler och byggnader syftar till säkerhet och trygghet, samt att de har informerat om befintliga kameror och har tillstånd för dessa.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ship to Gaza anländer till Malmö.
Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände till Malmö den 8 maj. Foto: Volodya Vagner

Ship to Gaza: ”Vi har rätten på vår sida”

Mitt under Eurovisionveckan anlände Ship to Gaza till Malmö. Hundratals demonstranter var på plats för att välkomna fiskebåten M/S Handala, som under sommaren ska sätta kurs mot Gazaremsan.
– Det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza, säger John Soos som ska åka med under delar av sträckan.

Inför årets Eurovision har tiotusentals musikentusiaster från hela Europa rest till Malmö för att festa under arrangemangets motto ”United by Music”. Men det enorma polispådraget med syfte att säkra festen har samtidigt skapat en påtagligt spänd stämning.

I festområdet ”Eurovision Village”, i stadsdelen Möllevången, patrullerar mängder med tungt beväpnade poliser. Även bland dem finns internationella gäster – i form av förstärkning från Danmark och Norge. Husfasader har försetts med tillfälliga övervakningskameror, på hustaken har prickskyttar tagit ställning över staden hörs polishelikopterns surrande.

Sedan början på Gazakriget i oktober, har det anordnats regelbundna demonstrationer i Malmö mot Israels krigsföring. Att landet nu tillåts delta i Eurovision, trots det pågående kriget mot Gaza som krävt tiotusentals civila palestiniers liv, upplevs av många som en provokation. Överallt i staden, men speciellt på Möllevången, har Malmöbor hängt palestinska flaggor från fönster och balkonger i solidaritet med Gazas befolkning. 

Vid Ångbåtsbron, strax norr om centralstationen, väntade i onsdags ett hav med palestinska flaggor när Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände. Hundratals Malmöbor och tillresta hade samlats för att möta båten och visa sitt stöd för projektet som syftar till att bryta Israels blockad mot Gazaremsan och leverera förnödenheter till befolkningen i Gaza.

Ship to Gaza anländer till Malmö

Arne Heli är kapten på Ship to Gaza-fartyget M/S Handala under delar av färden mot Gaza. Foto: Volodya Vagner

Medan den norskflaggade före detta fiskebåten närmade sig kajkanten var jublet stort. Men under talen som hölls en stund efter att båten lagt till kämpade flera av talarna mot tårarna när de kom in på läget i Gaza.

– Den här båten är 20 meter lång och ska utmana hela den israeliska flottan, sa kaptenen Arne Heli, under sitt tal.

– Men vilket Gaza vi kommer att möta om vi kommer fram är det ingen här som vet i dag.

Fartyget  M/S Handala är del av det internationella projektet Freedom Flotilla, som vill uppmärksamma den humanitära katastrofen i Gaza och stötta befolkningen där. Mottot för Handalas resa är ”För barnen i Gaza” och planen är att båten ska nå Gazas hamn i augusti. 

Vill bryta Israels blockad mot Gaza

Malmöbesöket är ett av flera stopp på Handalas rutt mot Gaza. I den aktuella besättningen finns människor från ett flertal olika länder. En av dem är kanadensaren John Soos.

– Just nu är vi 17 personer ombord, och det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza. Det här är ett medborgarprojekt, säger han. 

Kanadensarna John Soos och Stephanie Crawford är två besättningsmedlemmar på M/S Handala. Foto: Volodya Vagner

För honom är en av anledningarna till engagemanget för människorna i Gaza hans yrkesroll som psykolog.

– Bara tänk på barnen som växer upp i detta, de kommer att lida av trauman under resten av sina liv. Psykvårdsklinikerna är förstörda. Mina kollegor i Gaza är tvungna att jobba i tält. Deras familjemedlemmar har dödats i bombningarna. Det är så jävla hemskt, det är helvetet på jorden, säger John Soos.

Eftersom besättningen roterar, är det inte klart vilka som kommer att befinna sig ombord när Handala ska sätta kurs mot Gazas kust. Tanken med rotationen är enligt organisatörerna bland annat att låta så många som möjligt delta i projektet, samt att hitta ett så bra manskap som möjligt för resans sista, mest känsliga delsträcka.

Arne Helis andra resa med Ship to Gaza

Det råder i alla fall ingen brist på volontärer. Det märks även i ett telefonsamtal som kaptenen Arne Heli tar emot i styrhytten, en stund senare: ”Vi har ytterligare fyra stycken med hyfsat sjövana, som vill haka på”, säger rösten i andra ändan.

– Okej, det kan bli lite trångt, svarar Arne Heli med ett leende.

Som kapten har han inte bara ansvaret för själva båten utan även för frågor rörande besättningen. För att få till ett fungerande treskiftssystem vill de gärna ha minst sju personer ombord: En kapten, och tre tvåmannalag bestående av en styrman och en som kan assistera.

Foto: Volodya Vagner

Fram till pensionen jobbade Arne Heli många år som maskinist på olika fraktfartyg. Under sitt yrkesliv var han fackligt aktiv inom det norska Sjömansförbundet, och var ombud på flera fartyg. I dag är han styrelsemedlem i Ship to Gaza Norge, och kapten för Handala.

– Fartyget byggdes 1968 och har under många år varit fiskebåt i norr. Sedan ägdes hon av en förening som sysslar med att bevara sjöhistoria, innan vi köpte henne för knappt två år sedan då vi hämtade henne från Lofoten, berättar han.

Men han kommer inte att vara med hela vägen till Gaza.

– Sista delsträckan är ju väldigt speciell, säger han.

Stormad av israelisk militär

Han talar av egen erfarenhet. Under Ship to Gazas senaste försök att nå Gaza, 2018, hade han ansvar i maskinrummet på fartyget Al-Awda när det blev stormat av den israeliska militären utanför Egypten.

– Maskerade soldater kom ombord med vapen och sparkade och slog och använde elchockvapen. Jag blev slagen själv, berättar han.

Ship to Gaza-fartyget Handala anländer till Malmö. Foto: Volodya Vagner

Enligt honom blev besättningen även bestulen på samtliga ägodelar. Efter häktningen i Israel deporterades han i inget annat än de shorts och den t-shirt han hade på sig i maskinrummet när fartyget blev stormat.

– Det visade sig att ”världens mest moraliska militär” inte agerade så moraliskt. De är vana vid att få göra precis som de vill, säger han.  

Enligt Jonatan Michaneck, styrelseledamot i svenska Ship to Gaza åkt med Handala från Lysekil, finns det ett enkelt ord för vad den israeliska militären gjorde sig skyldig till när den stormade de tidigare Ship to Gaza-båtarna på internationellt vatten: Sjöröveri.

– Men vi gör ett nytt försök, och alltid med hoppet att komma fram. Sedan vet vi inte exakt vad som kommer att hända. Men det här är en fredlig aktion och vi har rätten på vår sida, säger han.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Martin Engman redogör för hur svenska pensionspengar investeras via Heimstaden i bostäder i Berlin. Foto: Martina Engman, Julia Lindblom

Varför investeras svenska pensions­pengar i hus som förfaller?

Heimstaden investerar svenska pensionspengar i Berlin, missköter fastigheterna och lyckas samtidigt trycka upp hyrorna. Hur kommer det sig? Martina Engman om hur svenska pensionspengar används för vinstmaximering på den tyska bostadsmarknaden.

För varje hundralapp du tjänar betalar du strax över 17 kronor till pensionen. Det blir Joakim von anka-stora summor som svenska folket jobbar ihop varje år för att finansiera livet efter arbetslivet.

Men det duger inte att pensionspengarna ligger i en pengabinge. Precis som du så ska pengar “ut och jobba”, alltså investeras så de kan växa till sig.

Problemet är att en pengabinge är mycket pengar och kan inte investeras i kafét på hörnet eller ens någon halvstor fabrik. Verksamheten ska gärna vara större. Då passar bostäder bra: mycket pengar behövs för att köpa ett hyreshus. Men då måste affären löna sig. Rejält.

Det förklarar varför Heimstaden skickat ut olagligt höga hyreshöjningar och letar andra sätt att få upp hyror i Berlin. Men det förklarar inte varför Heimstadens hus förfaller. 

I Berlin såg Arbetaren spruckna fasader, hyresgäster vittnade om återkommande vattenläckor och en kaosartad kundtjänst. Några av de jag träffade spekulerade i att Heimstaden hade en uttänkt plan för att vinstmaximera.

Kalkylerat beteende eller inkompetens

Men handlar det hela om noga kalkylerat beteende? Organisationen som ska ta hand om husen verkar inte fungera fullt ut. Eller ens svara i sin egen app för felanmälan.

Det hela påminner om en parafras på science fiction-författaren Robert A. Heinleins berömda citat “Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”. Inte är Heimstaden några dumskallar men deras kaos i Berlin kan handla om inkompetens. Eller att hyresgästerna inte är Heimstadens riktiga kunder. 

Det är investerarna och långivarna som är Heimstadens fokus. Tillsammans med storstädernas bostadsbrist kan hyresgäster hållas gisslan: betala mer eller rota upp hela livet för att flytta någon annanstans. Eller i värsta fall: bli hemlös. Om hyresgästen inte vill betala gör det inget, tack vare bostadsbristen finns det alltid nya hyresgäster på kö.

Jackpott för Heimstaden

Heimstaden har varit vinnare i en ekonomin där lånepengar varit gratis när räntan varit låg och bostadsmarknaden lika spekulativ som kryptovaluta. Jackpott för Heimstaden som shoppat med pensionsspararnas pengar.

Bostadsmarknaden har slutat vara just en marknad eftersom värdet ökat oavsett hur hus har förvaltats. I stället har lägenheterna förvandlats till en sedelpress där vem som helst med pengar kunnat tjäna ännu mer pengar utan stor ansträngning. Tills räntehöjningarna kom. I Heimstadens bokföring tornar nu ett skuldberg upp sig och risken är att svenska pensionssparare får skjuta till ytterligare pengar.

I slutändan ställer pensionsbolagens agerande och spekulationen på bostadsmarknaden frågan om pensionssystemet och bostadsmarknaden kan hantera den uppgift de fått.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Axel Green, Karl Gabor/TT

Shabane Barot:
Paulina Neudings anti-genusretorik skapar farliga pojkar

Paulina Neuding testar i en ledartext i Svenska Dagbladet att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. För att förstå vidden av kopplingarna mellan antigenus och nationalism och vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse tar Shabane Barot hjälp av Judith Butlers nya bok.

Vad har militanta genusteoretiker, blödiga liberaler och antisociala invandrarkillar gemensamt? Inte helt lätt att svara på, men de möts i alla fall i Paulina Neudings tänkande (Svenska Dagbladet, 28/4), likt de tre häxorna i Shakespeares Macbeth med den svenska manlighetsnormen kokande i grytan. I texten “Rädda män skapar farliga pojkar” kontrasterar Neuding bilden av en uppbygglig, trygg, svensk manlighet med det hotfulla, aggressiva och okontrollerade beteende som uppvisas av gängkriminella. 

De svenska männen är ”stadiga och schyssta” snubbar som ”pratar med små bokstäver”. Bland dem är “den kollektiva acceptansen för att vara ett svin mot barn och kvinnor” noll. Neuding presenterar till och med en definition av den sunda manligheten, nämligen “att producera mer än man konsumerar och på så vis skapa ett överskott för sin omgivning”. Vad är kvinnans eller den icke könskonformas roll i denna ekonomi, frågar sig den nyfikna. Att leva av överskottet?

Bland de gängkriminella råder förstås en annan manlighetsnorm, importerad från “föräldrarnas hemländer” och kryddad med amerikansk “gettokultur”. Invandrarkillarna pratar med STORA BOKSTÄVER och ser sig om med en “stirrig blick”.

Den globala antigenusrörelsen finns även här

Var kommer då genusvetarna in? De presenteras vid flera tillfällen i texten som forskare i ett laboratorium. Klädda i “labbrock och genusglasögon” sägs de dominera samhällsdebatten med sin “feministisk[a] dekonstruktion av manligheten”. Detta verkar enligt Neuding fungera som en slags rökridå bakom vilken de kriminella invandrarnas attack på det svenska samhället kan fortgå ostörd. 

Det går att avfärda allt detta som trams, men Neudings resonemang är uppkopplade mot något större: den globala anti-genusrörelsen. Hennes text illustrerar på ett tydligt sätt den ideologiska figur som analyseras av filosofen Judith Butler i den nytugivna boken Who’s afraid of gender? (2024).

Det föreställda hotet från den så kallade “genusideologin” mobiliserar konservativa rörelser världen över. Genusideologins destruktiva potential har av Vatikanen likställts med den förintande kraften hos ett kärnvapen. Den sägs utmana Guds skapelse och hota traditionella familjevärderingar, nationens framtid, you name it. 

Butler visar hur anti-genusrörelsen i länder som Frankrike, Uganda, Brasilien, USA och Turkiet mobiliserat miljontals människor mot reproduktiva rättigheter, som rätten till abort och preventivmedel, mot sexualundervisning i skolan och mot hbtqia+personers rättigheter. De katolska och evangelikanska kyrkorna har varit drivande i detta tillsammans med gammel- och nyhögern. I Butlers analys fungerar föreställningen om en genusideologi som hotar samhällets fundament som en slags känslomässig samlingspunkt för kollektiva rädslor och problem. I genushatet kan de rädslorna flöda in, få utrymme och tilldelas en riktning. 

Anti-genusideologin går hand i hand med nationalismen

Anti-genusideologin är också kopplad till nationalismen. Idén om den traditionella kärnfamiljen som nationalstatens bärande element är central inom den nationalistiska och konservativa världsåskådningen. Nationens homogenitet och etniska renhet är beroende av kärnfamiljens fortlevnad.

Judith Butler analyserar ett tal av Ungerns president Viktor Orbán, där han presenterar genusideologin som en konspiration, som genom att förvrida huvudet på barn och unga syftar till att undergräva traditionella könsroller och avskaffa kärnfamiljen. Detta skulle i sin tur leda till minskade födelsetal, öka risken för “rasblandning” och göra Ungern sårbart för migranternas “invasion”.

En liknande tankefigur går att återfinna hos Sverigedemokraterna som på sin hemsida förklarar att många barn i dag får lära sig “att de inte ens har ett kön”. Man vill “avbryta alla satsningar på genus” och i riksdagsmotionen “Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning” (2019) framlagd av Tobias Andersson kan man läsa att genusteorins syfte är att indoktrinera oss. 

Paulina Neuding testar i sin text att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. Den svenska högerns opinionsbildare kommer säkerligen att plocka upp och fortsätta sprida föreställningar om att det finns en destruktiv allians mellan genusteoretiker, invandrare och det politiska etablissemanget.

Judith Butlers bok är ovärderlig för att förstå vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse här. 

Publicerad