Jag minns Europeiska rådets möte i Göteborg 2001 som en emotionell kakafoni där jag främst tillbringade tiden på Fritt forum förandes intressanta samtal. Ibland med en öl i handen bredvid vänner, ibland i hetsig debatt med nyfunna bekantskaper, men allt som oftast med Ananta vid min sida. Hela tiden inbegripna i samtal trots att den […]
Jag minns Europeiska rådets möte i Göteborg 2001 som en emotionell kakafoni där jag främst tillbringade tiden på Fritt forum förandes intressanta samtal. Ibland med en öl i handen bredvid vänner, ibland i hetsig debatt med nyfunna bekantskaper, men allt som oftast med Ananta vid min sida. Hela tiden inbegripna i samtal trots att den babelska, filosofiska och kontextuella ramen egentligen snudd på omöjliggjorde ett vettigt meningsutbyte. Men jag ska ta det från början.
I maj 2001 fick jag ett samtal från en nära vän som försökte starta en Attac-avdelning på Lärarhögskolan i Stockholm. Av något skäl, fortfarande oklart för mig, hade de en föreläsning av den indiska rörelseforskaren Ananta Kumar Giri från Madras (Chennai) Institute for development studies. Han ville efter föreläsningen intervjua några centrala aktörer från den nystartade Attac-rörelsen om deras syn på politik, revolution och revolt. Vi hamnade på Kloster pub vid Fridhemsplan och senare hemma hos Andreas vid St Eriksplan. Ananta ställde hundratals frågor och skrev oerhört flitigt ner svaren.
Några dagar senare skulle jag och många andra med mig ta Attac-bussen till Göteborg för att vara med på samtal, mooning och demonstrationer. Vi övertalade Ananta att han måste ta sig dit för att där skaffa sig en egen bild av vad som var på gång här i norra Europa. Efter ett par dagar av komplicerad logistik träffades jag och Ananta i Göteborg och vårt samtal tog vid där det hade slutat förra gången. Demonstrationer kom och gick, möten hölls och musik spelades. Turbulens uppstod och människor skadades. En del må ha hämtat sig från de fysiska åkommorna men både nära vänner, rörelser och det politiska klimatet i Göteborg är för evigt förändrat. Sällan till det bättre. Mitt i den röran ställer Ananta en fråga som har förföljt mig sedan dess.
– Olav, varför bygger den svenska rörelsen tält? Vilken är den symboliska, filosofiska eller religiösa betydelsen?
Mitt omedelbara svar var svenskt, så svenskt.
– Ananta, det beror på vädret. I dag har det regnat och i går var det blåst och solsken. Tältet skyddar mot väderleken, vilken den än är.
Men jag visste redan att Anantas fråga handlade om någonting annat och att mitt svar inte var tillräckligt, vare sig för Ananta eller mig. Jag tänker ta detta tillfälle i akt och svara lite mer utförligt.
En viktig person i Fritt forums organisation var Roger Andersson. Han är delägare i Generator produktion som tillhandahåller tält för uthyrning. Diskussionerna innan handlade om mobilitet, tillgänglighet och arrangörens vana från andra festivaler. Det är den praktiska förklaringen till varför Fritt forum var en tältstad byggd på Rosenlundskajen under några dagar i juni 2001.
Men det finns ett annat svar som är mer intressant och handlar om samtida politisk filosofi. Exemplet finns i en mängd olika versioner men ser ut ungefär som följer:
Det modernistiska tänkandet inom vetenskap och filosofi syftade till att bygga en katedral som strävade mot himlen. Där kunde all kunskap inrymmas och sanningen gick att finna genom ett metodiskt byggande sten för sten. Som motsats till katedralens prakt och fulländning brukar man ställa nomadens tält. Tältet är flyttbart, men står ändå på fast grund. Man kan leva sitt liv där men flyttar från plats till plats beroende på hur saker och ting utvecklas. Grunden till vetenskap och filosofi är mobil – men kräver nomadens hantverkskunnande och känsla för terrängen. Genom att röra sig tvärs igenom moderniteten undviker man att bli bofast eller infångad.*
Jag gissar att det var detta som Anantas fråga handlade om. Mitt svar, efter ha bevistat ett antal World social forum, tre European social forum och de flesta regionala svenska socialistiska och sociala forum, är utan tvekan: Ja, tältet är symbolen för vår rörelse. Vi bygger tillfällig kunskap, knyter nya allianser och omskapar politiken. Att det är så svårt att förstå för utomstående betraktare får också genom detta sitt svar. Om man är van att mäta rörelse och kunskap utifrån katedralens måttstock ter sig forumets tält fjuttigt, slarvigt och irrelevant. Men tältet gör att vi är mobila, snabbrörliga och tillfälliga. Tyvärr vårdar vi inte vår muntliga tradition som vi ska och kunskapen om hur man bygger tält och vilken terräng som passar bäst är föga känd.
Men vem har sagt att det är lätt? Är inte bara idén om att uppfinna politiken på nytt ganska så galen? Det som sker är ett försök att skapa politik på ett nytt sätt. Bortom storheterna nationalstat, representation och parti. För mig är denna resa ett experiment som är större, mer komplext och oändligt mycket mer intressant än den vänstervåg som många hävdar dog i Göteborg. Bara att hävda att det var en vänstervåg vars succé kunde mätas i parlamentariska framgångar inom en nationalstat är just en del av det tänkande och den förståelse av politik som jag vänder mig emot.
Efter dagarna i Göteborg följde midsommar. Så nödvändig och efterlängtad. Tyvärr blev det ytterligare en prövning för många av oss. Vi var tvungna att förklara, diskutera och komplicera allt på nytt. För vänner, familj och alla andra. Inte många lyssnade och vi fick agera mobila traumaenheter för varandra.
Ananta och jag har hållit kontakten och träffats i olika globala rörelsesammanhang. Vi har samtalat och demonstrerat med varandra för det vi tror på. Det tänker vi fortsätta med. Oavsett om vi kallas global rättviserörelse, vänstervåg eller vad fan som helst.
