Det har gått ett halvår sedan Teherans bussförare gick ut i strejk efter att ett dussintal fackliga ledare gripits. Strejken slogs ner brutalt och hundratals arbetare fängslades, i vissa fall tillsammans med sina familjer. Trots omfattande internationella protester sitter fackföreningsledaren Mansour Ossanlou fortfarande fängslad och drygt hundra arbetare har inte återfått sina anställningar sedan strejken.
När Arbetaren ringer upp en av ledarna för bussförarfacket är de mitt uppe i förhandlingar med företaget. Han vill inte att hans namn ska publiceras.
Tidigare hade han inga problem med det, men nu – under förhandlingarna – är det annorlunda. Aktivisterna har blivit försiktigare berättar han; även familjer har blivit utsatta för regimens repression. Men förhandlingarna har varit framgångsrika – strax innan den första maj fick 65 arbetare tillbaka sina jobb.
Varför har företaget gått med på att återanställa arbetare?
– Regimen var rädd för vad som skulle hända på första maj, de ville inte ha några oroligheter. Med 200 arbetslösa bussförare och vår ledare Mansour Ossanlou i fängelset var de oroliga för kravaller, därför återanställde de en del av oss. Men vi som har varit bland de mest aktiva i facket kommer de inte att återanställa. Jag själv har suttit i fängelse i två omgångar redan i år och varit på flykt under flera veckor innan de grep mig. Vi är svartlistade och kommer att tvingas ta enkla jobb som att sälja grönsaker eller något.
Han säger att de allra flesta av de 18000 anställda bussförarna sympatiserar med facket, men att långt ifrån alla vågar bli riktigt aktiva.
– Men vi representerar alla förare, vi lyssnar på deras svårigheter och framför deras önskemål. Vi är den första officiella fackföreningen i Iran sedan revolutionen – även om vi inte är erkända av regimen.
Vad kan fackföreningar åstadkomma i Iran i dag?
– Jag tror att facken kan minska klassklyftorna i Iran genom att sätta förmännen och företagen under press. Det är ett faktum att arbetare organiserar sig i Iran i dag. Men att bilda en fackförening i Iran går inte över en natt, det tar tid och vi kommer att offra mycket på vägen, till exempel genom att sitta i fängelse.
Kändes det som ett nederlag att strejken inte gick som ni hade velat och att ni blev så starkt tillbakapressade av regimen?
– Det har absolut inte varit ett nederlag. Vi är inte alls förkrossade eller nedslagna. Vi kan gå vidare utifrån detta! Vi hade länge försökt förhandla och hade faktiskt kommit en bit på vägen, men arbetsledningen höll inte sina löften. Strejk är det sista steget i facklig kamp.
– Jämför med kärnkraftsfrågan! Hela det internationella samfundet är emot Irans kärnvapenprogram, men det finns många steg inom kärnkraften: man kan utvinna energi och mycket annat, bara i sista steget kan man tillverka en bomb. Samma sak är det med facken i Iran. Hela regimen är emot oss. Men det finns mycket att göra inom en fackförening, inte bara strejk och arbetsplatskonflikter, våra syften är också kulturella, sociala och utbildande. Vi har anordnat kurser i arbetsrätt, vi hjälper till att stärka familjebanden och hittar på olika aktiviteter för barn och ungdomar.
Hur känns det att er kamp blivit så internationellt uppmärksammad?
– Vi hade aldrig trott att så många skulle ställa sig bakom oss. I mer än sjuttio länder anordnades aktioner och demonstrationer till stöd för oss den 15 februari! Regimen har blivit tvungen att tänka om – att de har släppt alla utom Mansour Ossanlou är främst tack vare den internationella fackföreningsrörelsens reaktion. Genom internet har vi kunnat hålla oss uppdaterade om stödet, och vi har fått kontakter och byggt relationer som vi aldrig kommer att släppa.
Hur påverkas arbetarkampen i Iran av USA:s och Israels krigshets?
– Vi beblandar oss inte med politik, vi bedriver facklig kamp. Men jag som iranier känner att om det blir ett anfall kommer jag att stå emot fienden. Hoten har pågått i 27 år, för oss är det inget nytt. På samma sätt som kärnkraft är vår rättighet är även fackföreningar vår rättighet.
Den arbetsplats i Teheran som har visat mest stöd för bussförarna har varit Iran Khodro, Mellanösterns största bilfabrik med över 35000 anställda som själva befinner sig i konflikt med sin arbetsgivare. Iran Khodro är själva har de senaste åren expanderat som aldrig förr och exporterat massvis av bilar till Ryssland, Östeuropa, övriga Mellanöstern och Nordafrika. Det har funnits en tradition på fabriken att dela ut bonus till arbetarna inför det persiska nyåret, men i år fick arbetarna veta att bonusen skulle vara lägre än förra året, trots tillverkningsrekord. Två veckor innan nyåret – den åttonde mars – stannade det löpande bandet i många av fabrikens salar och tumult utbröt när säkerhetsstyrkor stormade genom monteringshallarna och filmade arbetarna.
Genom strejken lyckades arbetarna få ett löfte från ledningen att bonusen inte skulle vara lägre än förra årets. Dess-utom fick de igenom en löneförhöjning på tio procent för det kommande året.
Men drygt en månad senare fick 50 arbetare veta att de avskedats på grund av strejken. Än en gång började de övriga arbetarna på fabriken att skriva protestbrev till bland annat ILO, Internationella arbetarorganisationen, och begärde att organisationen ska utesluta Iran, ett krav som även bussförarna ställt.
Bussförarnas protester har även påverkat den den statligt kontrollerade fackföreningen Arbetarnas hus som sällan rapporterat om strejker eller verkliga arbetsplatskonflikter. Efter bussförarstrejken och en inre kris har Arbetarnas hus bytt stratergi och anammat en mer radikal retorik.
I den oberoende tidningen Rooz kritiserade nyligen en av ledarna för Arbetarnas hus president Ahmadinejad för att han inte ens erkänner och respekterar den statliga fackföreningen. Men på frågan om oberoende fackföreningar svarade Ahmadinejad:
– Jag erkänner inte Ossanlou som representant för arbetarna. (…) Det existerar inga syndikat enligt lagen och därför är de olagliga. När de blir lagliga kommer jag att vara den första att byta namn från (islamiska) råd till syndikat. Jag tror på fackföreningskamp, men inte den rörelse som just nu kallar sig så, de har rötter i shahens regim. De tillhör Tudeh-partiet (kommunistiska partiet) och nu även Fria fackföreningsinternationalen.
