Tuula Rantala tänder en cigarett under pausen från sitt arbete som läkarsekreterare på röntgenavdelningen på en privat vårdinrättning i Skärholmen i Stockholm. Hon tvekar inte över att lönen är en av de viktigaste faktorerna när det gäller arbetet.
– Lönen är alltid viktig när man är ensamstående mamma, säger hon.
Tuula Rantala tycker inte att hon och hennes arbetskamrater har någon större möjlighet att förändra sina löner, eftersom de bestäms centralt och potten delas ganska jämt, även om arbetsgivaren har individuella löner. Å andra sidan pratar hon och hennes arbetskamrater sällan om vad de har i lön.
Vissa löneskillnader tycker hon är acceptabla, eftersom hon menar att den som utbildar sig och satsar på sitt arbete bör belönas. Men de strukturella löneskillnader som finns mellan män och kvinnor upprör henne.
– De suger, som mitt barn skulle säga, säger hon och skrattar.
Att facket skulle kunna göra något åt obalansen hyser hon inget större hopp om. Själv har hon gått ur SKTF.
– Facket ser ju till att det finns vissa regler, men det var inte värt att betala en så hög månadsavgift när jag inte tyckte att de gjorde så mycket för mig. De bryr sig ännu mindre om oss som är privatanställda.
Tuula Rantala säger att lönen blev bättre sedan hon började arbeta privat.
– Nu har jag långt till jobbet. Men arbetstiden här är kortare och lönen högre, så det är värt timmarna på bussen.
Bland ställningarna i en av de stora klädaffärerna är det lugnt. Det är fortfarande morgon och få kunder har hunnit till köpcentret. En av de anställda har ingenting emot att prata om löner, men vill varken uppge sitt namn eller vara med på bild eftersom det kan ge problem.
Hon säger att hon inte är missnöjd med lönen med tanke på att yrket inte kräver någon utbildning. Hade hon studerat och haft studielån hade det varit en annan sak. Men med dagens arbetsmarknad är det fler och fler kollegor som har längre utbildningar bakom sig, men inte hittar jobb i sin bransch, konstaterar hon.
– Handels löner är ganska lika. Man har en minimilön på runt 96 kronor i timmen som nyanställda går på i sex månader. Efter tre år har man sin slutlön. Sedan har vi ett pottsystem. Men senast var den ökningen på ett par kronor i timmen, så det är inga höga löner direkt.
På arbetsplatsen finns det i princip ingen som arbetar heltid utom cheferna.
Men att gå upp i tid skulle också vara svårt för många, menar kvinnan.
– Det är i regel småbarnsmammor som jobbar här och barnen måste ju hämtas på dagis. För att kunna gå upp till heltid skulle man behöva ändra på hela samhället, konstaterar hon.
Och i ett läge där de anställda pressas av nedskärningshot är löneförhöjningar ingenting som känns nära.
– Vi ska hinna med lika mycket, även om vi är färre. Det handlar ju om vinster, eftersom vi är börsnoterade nu. Aktieägarna ska få sitt. Och vi sliter, säger hon, men tillägger att hennes arbetsgivare ändå hör till dem som betalar bäst i branschen.
Själv har hon arbetat för företaget i över tjugo år och har inga planer på att söka sig någon annanstans, då skulle hon få gå ned för mycket i lön.
Carola Gustavsson arbetar på klädaffären Indiska sedan tre år tillbaka.
– Det är klart att man skulle vilja ha bättre lön, lönen är något av det absolut viktigaste. Men man måste trivas också. Jag jobbade på ett annat ställe förut, där lönen var högre, men jag stannade bara en vecka, för jag trivdes inte.
Även hon talar om problemen med ofrivillig deltid.
– För att klara sig får man ju jobba extra vare sig man vill eller inte, och helst på helgerna så att man får mer ob-tillägg, säger hon och knappar in priset på några tröjor åt en kund.
Carola Gustavsson har ingen större tro på att fackföreningsrörelsen ska kunna lyfta upp lönerna på kvinnodominerade branscher och få dem att närma sig de mansdominerade.
– I det här samhället tror jag tyvärr inte att det är möjligt.
En som är nöjd med sin lön är Johan Virtanen. Han arbetar heltid med klottersanering, fönsterputsning och städning på tunnelbanan.
– Jo, jag är faktiskt nöjd. Men det beror förstås på vad man har för mål, säger han och sätter sig ned på en parkbänk utanför ingången till Skärholmens tunnelbanestation.
– Jag har jobbat som entreprenör förut och jämfört med det ligger lönen här ganska bra. De som klagar mest är de som har jobbat här i tjugo år och inte har upplevt arbetsmarknaden som den ser ut nu. De klagar över att 17000 är lite, men de har inte sett den ”riktiga” privata sektorn där lönerna ligger runt 14 500 kronor.
Johan Virtanen berättar att arbetsledarna på hans arbetsplats aktivt arbetar för att kunna höja de sämst betaldas löner, exempelvis genom att låta dem gå utbildningar som sedan kan användas som argument för löneförhöjningar.
Men för att jämna ut löneklyftan mellan kvinnor och män tror han att det måste till mycket arbete.
– Det skulle kanske behövas mer öppen dialog, eller kanske snarare öppen konfrontation, vi är dåliga på det i Sverige. Och kanske att fler kvinnor sitter med i förhandlingarna, säger han.
