En vilsen man. Ska man visa klassiker på bio eller teve, eller uppföra radioteater av gammalt fint märke – och det ska man – är det ganska säkert en beskrivning av huvudpersonen och hans situation. Det är attraktivt med en kille som i Jean-Luc Godards Tokstollen, eller Till sista andetaget, som hamnar fel men rätt […]
En vilsen man. Ska man visa klassiker på bio eller teve, eller uppföra radioteater av gammalt fint märke – och det ska man – är det ganska säkert en beskrivning av huvudpersonen och hans situation.
Det är attraktivt med en kille som i Jean-Luc Godards Tokstollen, eller Till sista andetaget, som hamnar fel men rätt visar det sig till slut, för han träffar den där flickan på vägen som storögt följer honom genom utvecklingen. Hon fattar inte mer än han men verkar inte direkt ha några större behov av att göra det heller, utan önskar sig bara lite lugn och ro.
SVT visar just nu fem filmer av den store sextiotalsregissören Godard, vilket ingen kan vara ledsen för. Men man kan känna sig lite ledsen över det faktum att 60-talets unga var män och pojkar i utvecklingsfas.
Var de flickor gick det ofta illa och deras öden var inte nog att fundera vidare kring.
Likadant är det med The Indian Runner som visas den 30 maj kl 22.30. Filmen är regisserad av Sean Penn. Två bröder, på väg in i medelåldern, den ena vilsen polis och den andra vilsen kriminell, kämpar med sin identitet, sitt brödraskap och sina kvinnor. Viggo Mortensen, senare storstjärna i Ringentrilogin, gör ett fantastiskt porträtt av lillebror som håller på att sprängas av en inneboende molotovcocktail av mindervärdeskomplex och storhetsvansinne. Tur att han har en liten söt Patricia Arquette att leka med mellan ångestattackerna.
Men redan i veckan kan vi se oss mätta på vilsna unga män – i Lasse Hallströms faktiskt inte dåliga Gilbert Grape , från 1993 (SVT1 13 maj 23.10) med Johnny Depp som sökande ung man som får trösta sig med Juliette Lewis när det blir för vilset. Leonardo DiCaprio fick sitt genombrott i rollen som utvecklingsstörd lillebror.
Trots all begåvning och ung skönhet som regnar över oss på kvällarna längtar jag, kanske otacksamt, efter några arga kvinnor. Det var ingen slump att en film som Ridley Scotts Thelma och Louise, från 1991, som i dag framstår som ganska konventionell, då slog ner som en bomb i biosalongerna. Den har blivit en långkörare på teve också. Vi suger tacksamt i oss varje gång.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss