Jösses vilka mesar!

När Jösses flickor – befrielsen är nära gick upp i Stockholm 1974 blev den en riktig braksuccé. När den återuppstått 2006 som Jösses flickor – återkomsten, med en andra akt kallad Stålflickan, drar den fortfarande fulla hus. Vilket inte är konstigt. Själv var jag bara tre år när pjäsen hade premiär, men efter att ha […]

När Jösses flickor – befrielsen är nära gick upp i Stockholm 1974 blev den en riktig braksuccé. När den återuppstått 2006 som Jösses flickor – återkomsten, med en andra akt kallad Stålflickan, drar den fortfarande fulla hus. Vilket inte är konstigt.
Själv var jag bara tre år när pjäsen hade premiär, men efter att ha sett den moderna versionen, nerbantad till två timmar är det bara att konstatera: Suzanne Osten och Margareta Garpe har åstadkommit ett mästerverk! Utifrån noggrann research om kvinnokampen, från rösträttsstriden fram till 1970-talet har de skapat en musikal som torde vara unik i sin kombination av humor, känsla och politisk udd. Närgångna scener ur engagerade kvinnors privatliv varvas med möten, diskussioner, männens reaktioner och det samhälleliga ifrågasättandet – allt ackompanjerat av sånger som blivit feministiska klassiker genom sin träffsäkerhet. Så gestaltas kvinnans strukturella underordning och så redovisar föreställningen, kunnigt, viktiga fragment av deras politisk kamp.
Rörd till tårar är det bara att konstatera: Inspirerande. Teater när den är som bäst!

En sådan första akt förpliktigar. Den skapar förväntningar – som inte uppfylls. Den andra akten utspelar sig i den feministiska miljön från 1990-talet och framåt, en tid då jag själv deltog nästan dagligen i feministiska aktiviteter i Stockholm.
Men jag känner inte igen mig särskilt mycket. För huvudpersonen grubblar mer över sitt eget liv och sin roll i tillvaron än politiken – och hon får ingen hjälp i den feministiska miljön att dra politiska slutsatser av de personliga erfarenheterna. Malin Axelsson som skrivit Stålflickan redovisar 90-talets alla feministiska fraktioner hopbakade till en och samma grupp. Men hon verkar inte ha tagit reda på hur diskussionerna faktiskt gick, vilka frågor som prioriterades och hur.
När de möter aggressiva grabbar på stan som skriker: ”Hora, hora!” backar Stålflickan och hennes vänner undan. De feminister jag umgicks med, tränade i feministiskt självförsvar, skulle antagligen ha slagit sexisterna blodiga.
Och att hon lever i en relation med en juridikstuderande kostymnisse som inte är sympatisk på något sätt ifrågasätts inte av kamraterna. Verklighetens Stålflicka skulle utsatts för en stark press. Kanske skulle någon till och med börjat nynna Jösses flickor-strofen: ”Nej låt dig inte suddas ut för kärleks skull, även om han som suddar är öm och kärleksfull!” Men det sker inte. Scenerna med politiska möten är ytliga, ger ingen bild av det organiserade motståndet och lyckas inte beröra.

I den miljön är det kanske inte så konstigt att Stålflickan, när 70-talets ”Ja vi kan, vi vill, vi törs!” spelas på scenen i stället nynnar ”Kan inte, vill inte, törs inte”. Möjligen är det ett medvetet grepp för att synliggöra hur 1990- och 2000-talen blivit mer individualistiska och ideologierna allt mer komplexa, vilket försvårat kollektiv organisering. Men det går inte riktigt fram.
Stålflickan är snarare en berättelse om att vara ung tjej i dag, än en föreställning om den feministiska miljön och den feministiska kampen sedan 70-talet.
Den historien borde fortfarande skrivas. Kanske kan Garpe och Osten ta sig an uppdraget?