Utrikes

Upproret som skakade om Tyskland

Europas största arbetslöshetsrörelse dök upp till synes från ingenstans i Tyskland under några månader sommaren 2004. De så kallade måndagsdemonstrationerna, var protester mot det hårda åtgärdspaketet Hartz IV. Paketet, ett led i den tyska regeringens nyliberala tillväxtstrategi Agenda 2010, innebär bland annat att arbetslösa efter ett år är hänvisade till enbart socialhjälp, med krav på […]

Europas största arbetslöshetsrörelse dök upp till synes från ingenstans i Tyskland under några månader sommaren 2004. De så kallade måndagsdemonstrationerna, var protester mot det hårda åtgärdspaketet Hartz IV. Paketet, ett led i den tyska regeringens nyliberala tillväxtstrategi Agenda 2010, innebär bland annat att arbetslösa efter ett år är hänvisade till enbart socialhjälp, med krav på att först tömma alla besparingar och sälja alla ägodelar av värde innan några pengar betalas ut.

Den första måndagsdemonstrationen, efter förebild från de demonstrationer som störtade regeringen i DDR, startades i Magdeburg av den före detta järnvägsarbetaren Andreas Erholdt. För Aftonbladet berättar Erholdt att den ”sista droppen” kom när han insåg att han inte längre skulle ha råd med tevelicens eller internetabonnemang. Han skrev ihop och delade ut egna flygblad och inom tre veckor hade antalet deltagare i demonstrationerna växt från några hundra till 15000. När massmedia började uppmärksamma demonstrationerna tog privatpersoner och vänsterorganisationer upp initiativet i andra städer och fenomenet spreds som en löpeld. Höjdpunkten nåddes den 30 augusti, när 200000 människor över hela landet demonstrerade. Protesterna hejdades inte av det nästan ensidigt negativa bemötande de fick i massmedia, där Süddeutsche Zeitung exempelvis kallade demonstranterna ”nostalgiska dagdrömmare”. Den socialdemokratiska regeringen under Gerard Schröder var pressad.

Det avgörande slaget mot rörelsen blev att de tunga tyska fackförbundsledarna, även de mer vänsterprofilerade, valde att inte ge den sitt stöd, trots att flera lokalavdelningar ställde sig positiva. De fruktade att det skulle kunnat fälla regeringen Schröder. Därmed blev det för svårt att sprida protesterna i massiv skala utanför östra Tyskland. Tyska Attac pekar i en analys på att även fackföreningar som tidigare deltagit i protesterna mot Agenda 2010 vägrade att hjälpa till med bussar eller informationsspridning inför den stora samlingsdemonstrationen i Berlin 2 oktober. Den 1 januari 2005 började Hartz IV gälla.
Rörelsen övergick aldrig till direkta aktioner eller mer kontinuerlig verksamhet, utan förlitade sig på att utöva politisk press genom de återkommande demonstrationerna. Men Schröder var beredd att ta en hård opinionsmässig smäll hellre än att överge programmet. I valet 2005 rasade socialdemokratiska SPD, koalitionspartnern De Gröna och kristdemokratiska CDU medan det nystartade Vänsterpartiet, som delvis använt just måndagsdemonstrationerna som språngbräda, överraskande fick 8,7 procent av rösterna.

I början av 2006 släpptes resultat från en utredning som kunde konstatera att reformen inte resulterat i några nya jobb (se Arbetaren 10/06). Men den nuvarande koalitionsregeringen under Angela Merkel har stått fast vid åtgärdspaketet och motståndet är för tillfället tillbaka på en låg nivå.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984