”Papperslösa är invånare”

Madiop Diagne från Mallorca, Spanien, är aktiv i det spanska syndikalistfacket CGT:s internationella arbete med frågor om migration, fattigdom och diskriminering. Spanien genomförde i början av förra året en reform där papperslösa arbetare kunde få uppehållstillstånd om de hade arbetskontrakt och kunde bevisa att de varit i landet i ett halvår. I Sverige har reformen kallats för amnesti, men inom CGT talar man hellre om en legalisering.
Nyligen besökte Madiop Diagne Sverige för att bland annat träffa SAC Syndikalisternas papperslösagrupp.
Hur många papperslösa finns i Spanien
i dag?
– Före legaliseringen, som gjordes mellan februari och maj förra året, var de officiella siffrorna på papperslösa i Spanien en miljon. Vi tror att det var många fler. När tiden för legaliseringen hade gått ut, hade mellan 650000 och 700000 personer fått uppehållstillstånd. Så nu finns det enligt officiella uppgifter runt 300000–500000 papperslösa, medan vi uppskattar antalet till uppemot 800000 personer.
Vilka blev effekterna av legaliseringen?
– De papperlösa som fick uppehållstillstånd behöver inte vara rädda längre. Men legaliseringen har också varit en fälla för många, eftersom man krävde arbetskontrakt på minst sex månader för att få stanna i Spanien. Många arbetsgivare gick bara med på att skriva kontrakt för sina svart anställda om de accepterade att få de sociala avgifterna avdragna från sina redan låga löner. På det sättet fortsätter de att spela med den svaghet och utsatthet som finns bland de här arbetarna. Andra köpte falska kontrakt och är också de tvungna att själva betala de sociala avgifterna. Kan de inte göra det under sex månader får de inte förlänga sitt uppehållstillstånd.
– Sedan fanns förstås också grupper som befann sig utanför arbetsmarknaden, som gamla och studenter, som inte kunde skaffa sig kontrakt.
Var då legaliseringen i sin helhet något bra för de papperslösa eller inte?
– I CGT har vi inställningen att det är positivt om så bara en person får sina papper – tänk dig då 700000! För oss är det enormt viktigt med laglig status, för det ger arbetarna tillbaka sin värdighet och tillåter människor att ta sig ur den rädsla som det innebär att leva i ett land utan tillstånd. Därför har det varit något mycket positivt. Men vi har mycket kritik mot själva processen och villkoren som sattes upp.
Hur ser situationen ut nu?
– Vi trodde att den socialistiska regeringen skulle förbättra situationen. Men sanningen är att invandrare, även de med uppehållstillstånd, fortsätter att vara andra klassens medborgare. Jag har levt i Spanien i åtta år, jag har mina två döttrar och min partner där, men jag har fortfarande ingenting att säga till om i Spanien. Jag får inte ens rösta i lokalvalen. Jag är ingen invandrare, jag är en invånare. Men för att rösta måste man i dag vara spansk medborgare. Reglerna för latinamerikaner är lättare, men för till exempel invandrare från Afrika måste man först ha bott i landet lagligt i tio år. Och sedan kan det ta ytterligare två år att få svar på ansökan.
Vad skulle behövas för att förändra detta?
– Det skulle behövas en helt annan mentalitet i hela Europa vad gäller medmänniskor från andra länder. Om man fortsätter att kriminalisera invandring är det något som gynnar det nuvarande systemet. Man måste acceptera att invandrare, vare sig de kommer från Afrika, Sydamerika eller Asien, har något att komma med när det gäller utvecklingen i landet. Men då måste vi också få möjligheten att få delta i den politiska utvecklingen, som invånare.
Hur arbetar ni i CGT för att organisera invandrade arbetare?
– I CGT arbetar vi med principen att invandrare är invånare, arbetare och personer som vilka andra som helst. Det borde vara något uppenbart, men det är något som är viktigt att trycka på eftersom många fortfarande bara ser oss som billig arbetskraft eller brottslingar. Därför behandlar vi dem som vanliga arbetare, vare sig de har papper eller inte.
Hur ser ert arbete med de papperslösa ut?
– Vi informerar dem om vilka rättigheter de har trots att de inte har papper och vi hjälper dem att ta reda på hur de kan kämpa mot exploateringen. Vi hjälper dem att ta reda på hur de ska ändra sin situation och få papper, vi hjälper dem språkligt och informerar om hur arbetslagarna och riskerna på arbetsplatserna ser ut i Spanien.
– Den viktigaste frågan är att systemet använder de papperslösa för att slå undan kollektivavtalen. Om det kostar 1500 euro i månaden att anställa en spansk person kostar det 1000 euro för en invandrare med papper och för en papperslös arbetare kostar det bara 500 euro. Den papperslöse kommer dessutom att arbeta mycket hårdare och med mindre rättigheter. Vem förlorar då? Alla arbetare! Och vem tjänar på det? Arbetsgivaren!
– Något av det viktigaste är att mobilisera sig, det är det enda språk som regeringarna förstår. Men det är svårt, eftersom det i dag inte är lagligt för facket att organisera papperslösa. Men vi gör det, som en civil olydnad mot utlänningslagen.
Har ni blivit åtalade någon gång?
– Det finns exempel, men oftast är repressionen mer intelligent än så. Den handlar mer om rädsla och att splittra invandrare i mindre grupper och kategorisera dem, precis som systemet i dag splittrar hela arbetarklassen. Det gör att invandrare till slut varken har utrymme, möjlighet eller tid att organisera sig och tänka på hur de ska förbättra sin situation.
Finns det skillnader mellan situationen för papperslösa arbetare i olika sektorer?
– I södra Spanien finns en instabilitet, eftersom invandrare hela tiden rör på sig för att följa arbetsmarknadens säsonger. En annan sak är att södra Spanien är den plats dit många invandrare anländer till Spanien och många stannar inte där. Det gör att det är mycket svårare att organisera folk där än på platser där människor är mer bofasta. På Mallorca är situationen annorlunda, mer stabil. Vi har regelbunden kontakt med ett hundratal invandrare.
– Nyligen hade vi ett fall på Mallorca där tre immigrantarbetare sades upp på osakliga grunder från ett sophanteringsföretag. Arbetsgivaren ville att de skulle arbeta mer än 40 timmar i veckan, vägrade att höja ersättningen, behandlade sina senegalesiska anställda som slavar och använde rasistiska skällsord mot dem. I fem månader kämpade vi för att de skulle få tillbaka jobben, genom manifestationer både mot företaget och mot myndigheterna och med hjälp från fack i andra länder. Och de fick komma tillbaka! Det är en sådan kamp vi vill föra. Det här handlade inte om en kamp för invandrare, det handlade om arbetare som hade rätt till en värdig arbetssituation.