Fy, Storebror!

Ena dagen är yttrandefriheten en okränkbar demokratisk hörnpelare. Nästa dag, tja, då finns det annat som är viktigare. Publiceringen av Muhammed-teckningarna i Danmark gav upphov till en vrede som bland annat kanaliserats i en mycket effektiv köpbojkott av danska varor. Sannolikt är bojkotten en betydligt effektivare protest än våldsuttrycken mot ambassader i samband med demonstrationer, […]

Ena dagen är yttrandefriheten en okränkbar demokratisk hörnpelare. Nästa dag, tja, då finns det annat som är viktigare.
Publiceringen av Muhammed-teckningarna i Danmark gav upphov till en vrede som bland annat kanaliserats i en mycket effektiv köpbojkott av danska varor. Sannolikt är bojkotten en betydligt effektivare protest än våldsuttrycken mot ambassader i samband med demonstrationer, för den hotar starka ekonomiska intressen och tusentals arbetstillfällen är hotade. Situationen är allvarlig. Men innebär den att Sveriges regering därmed har rätt att stoppa den som nyttjar yttrandefriheten på ett sådant sätt att svenska ekonomiska intressen i utlandet hotas?
Förra torsdagen beslöt webbhotellet Levonline att stänga ner Sverigedemokraternas hemsida med nättidningen SD-kuriren, som publicerat egna karikatyrteckningar av Muhammed. Detta efter att webbhotellet kontaktats av svenska utrikesdepartementet och Säpo. UD hävdar att de bara informerat om att det förelåg en hotbild – mot Levonline. Det låter genomskinligt. Samma dag hade teve-kanalen Al-Manar, på bästa sändningstid, sänt ett inslag där Sverige påstås häckla profeten Muhammed. Om något var hotat var det svenska ekonomiska intressen.
Efter publiceringen av Muhammed-teckningarna i Danmark har många velat få debatten att handla strikt om yttrandefrihet. Arbetaren hävdar att publiceringen framför allt måste ses i ljuset av de främlingsfientliga stämningarna i Danmark och att publiceringen är kränkande och rasistisk.
SD-Kurirens utspel var likaså medvetet rasistiskt, säkert inspirerat av Dansk Folkepartis tilltagande medvind, och förkastligt. Men när Sveriges regering agerar vakthund mot en tidning inskränks faktiskt yttrandefriheten. Arbetaren har en lång tradition av att göra motstånd mot högerextrema rörelser. Men samtidigt står vi upp för att de demokratiska fri- och rättigheterna även måste omfatta dem vi ogillar.
När pingstpastor Åke Green stod i sin kyrka och hävdade att homosexualitet är en cancersvulst på samhällskroppen, stod yttrandefriheten över hetslagstiftningen, vilket är högst anmärkningsvärt. Yttrandefrihetens gräns bör gå vid hets. Ändå friade Högsta Domstolen helt nyligen.
Nu har vi hamnat i en situation där den som kränker i religionens namn får fri lejd. Den som kränker religiösa däremot, kan inte räkna med yttrandefriheten. Eller är det bara så om ekonomiska intressen hotas?

Demokratiska fri- och rättigheter är ingenting vi bör ta lättvindigt på. Tvärtom börjar det bli en aktuell politisk strid, inte minst med tanke på de inskränkningar i den personliga integriteten som regeringen är beredd att acceptera.
”Hårdare tag” i brottsbekämpningen har blivit Thomas Bodströms kännetecken och flera av hans lagförslag är högst kontroversiella: Buggning, hemlig husrannsakan, möjlighet att kopiera hårddiskar under husrannsakan och spåra människors samtliga nätsökningar, sms och mejl flera år tillbaka i tiden. Inom det politiska etablissemanget väcker förslagen ingen het debatt, så ministern klampar glatt vidare i samma spår och toppar med förslag om att tillåta avlyssning av personer som inte ens är misstänkta för brott.
Det finns inga belägg för att strikt övervakning är effektiv brottsbekämpning, men även om så vore – är det ett sådant samhälle vi vill ha?