Kultur

Ett talibantal om marsipan

Ibland undrar jag vad resultatet skulle bli om jag och min familj var huvudpersoner i en dokumentär. Skulle jag själv framstå som en tuff eller mesig person? Vilka mönster skulle framträda i de roller vi har gentemot varandra? Skulle jag ens tycka om det jag såg? Antagligen. Och antagligen inte. Härom dagen såg jag Svt-dokumentären […]

Ibland undrar jag vad resultatet skulle bli om jag och min familj var huvudpersoner i en dokumentär. Skulle jag själv framstå som en tuff eller mesig person? Vilka mönster skulle framträda i de roller vi har gentemot varandra? Skulle jag ens tycka om det jag såg? Antagligen. Och antagligen inte.
Härom dagen såg jag Svt-dokumentären ”Linda och Ali” om en familj där mamman är amerikanska men har följt sin make till ett liv där religionen får stor plats, i Qatar. Där är könsrollerna så mycket striktare, männen rör sig fritt i det offentliga och kvinnornas roll är begränsad. Ett samhälle som på många sätt är olikt det svenska. Ändå känner jag igen mig.
När Linda försöker ta itu med den orättvisa arbetsfördelningen i familjen svarar Ali, med ett leende, att ett stort problem är att Linda ska klaga så mycket, att hon jämt ska vara missnöjd över något. Nej, jag är inte missnöjd alls, svarar Linda. Trött. Så dog den diskussionen.
Det får mig att tänka på vad Åsa Moberg kallar marsipansyndromet, ett uttryck hon lanserar i Simone och jag (Nordstedts 1996). Först flera år efter att hennes make dött lyckades hon öppna ögonen för många av de olösta problem som hon stått ut med genom att inte erkänna dem ens för sig själv. I stället för att bli förbannad över att maken var så svartsjuk att han blev på dåligt humör om hon dansade med någon annan, intalade hon sig att hon inte alls var sugen på att dansa.

hon kallar det för marsipansyndromet, för hon hanterade ett problem från barndomen på liknande sätt. Hennes mamma var mycket strikt vad gällde sötsaker, vilket ledde till att Åsa inte fick vräka i sig som de andra barnen på barnkalasen. Det skulle ju kännas pinsamt att säga: Nej tack, jag får inte för mamma. Då blev det lättare att säga: Nej tack, jag tycker inte om. Precis som det blir för pinsamt att säga: Nej tack, jag dansar inte för min man blir så sur då. Det funkar ju liksom inte för en medveten feminist. För att stå ut med det hon inte kunde förändra fick hon blunda inför sig själv.
Så hårt levde hon sig in i sitt ljug att det tog många år att komma igenom det pansar hon byggt runt sin vilja. Åsa älskar tårtor, och särskilt prinsesstårta med härlig grön marsipan. Och hon älskar att dansa.

Den som lever i strukturell underordning, som kvinnor ju generellt sett gör i relation till män – i alla samhällen – har inte makt att förändra allt, vi ser inte ens alla orättvisor.
Det finns nog en hel del av marsipansyndrom i allas våra liv. Bästa sättet att komma åt det tycker jag själv är att med jämna mellanrum fundera över frågorna: Vad vill jag? Vem är viktig? Vad vill jag ge för råd till mig själv? Så knakar det pansar som Linda, jag och de allra flesta små flickor tvingats bygga runt vår egen vilja, åtminstone lite i fogarna.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
pre[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984