När den kända vänsterfeministen och författaren Nina Björk den 30 oktober skrev en kolumn i Dagens nyheter där hon slog fast att storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi förtränger ljudet av ett barn som lämnas, tog det hus i helvete. I en debattartikel i Expressen bjöd kristdemokraternas Maria […]
När den kända vänsterfeministen
och författaren Nina Björk den 30 oktober skrev
en kolumn i Dagens nyheter där hon slog fast att storleken
på vår dagliga produktion av varor och tjänster
vilar på att vi förtränger ljudet av ett barn
som lämnas, tog det hus i helvete. I en debattartikel
i Expressen bjöd kristdemokraternas Maria Larsson henne
till partiet, medan Magnus Linton i samma tidning anklagade
Björk för att ha blivit ”fullt utblommad reaktionär”.
Sedan har debatten rasat vidare. Det
tycks nu som om högern hyllar Nina Björk och vänstern
ratar henne, men de nya krav hon själv ställer är:
sex timmars arbetsdag för alla föräldrar, lika
lön och sänkt levnadsstandard, inte rätt till
heltidsarbete och utbyggd barnomsorg – utan snarare förbud
för pappor att jobba heltid.
Förbjud pappor att jobba heltid
är ett nyskapande feministiskt krav. Hur tänker
du dig det i praktiken?
– Jag tänker att vi inför
en lag, det måste väl vara möjligt. Det blir
inte populärt! Men vi ser ju hur svårt det är
att få hem männen frivilligt, så varför
inte gå den vägen?
Riskerar inte kravet samtidigt
att slå tillbaka på kvinnor – inte minst i låglönegrupper?
Om inte mannen får jobba heltid tvingas kvinnan göra
det för att få ihop ekonomin.
– Jo, det kanske du har rätt
i. Det är i så fall bättre att förbjuda
alla föräldrar att jobba heltid. Men jag menar att
kvinnor, av historiska skäl, redan känner det ansvaret
starkare och jobbar deltid om de har råd.
Samtidigt propagerar du för
ett könsneutralt krav: sex timmars arbetsdag med bibehållen
lön för alla föräldrar. Från vänsterhåll
låter det betydligt mer rimligt än till exempel
vårdnadsbidrag.
– De flesta feminister och vänsterfolk
är redan för sex timmars arbetsdag, jag vet inte
varför motståndet mot att börja med bara föräldrarna
är så starkt. Det skulle ju bli billigare att genomföra.
Jag menar att vänstern måste komma med offensiva
förslag utifrån den pressade situation som småbarnsföräldrar
har. Att båda jobbar heltid och har barnen på
dagis långa dagar är en ganska ny modell och jag
tror inte att den håller i längden. Därför
får vi inte sitta overksamma och låta högern
lägga förslag om vårdnadsbidrag eller annat
bakåtsträvande.
Individualiserad föräldraförsäkring
är ett annat av dina krav på åtgärder
för att tvinga männen till ansvar. Är inte
detta det just nu viktigaste feministiska kravet relaterat
till barn, eftersom kvinnor står sig sämre på
arbetsmarknaden både vad gäller lön och karriärmöjligheter
ju längre de är hemma med barnen?
– Det är en viktig fråga
som jag står bakom. Samtidigt är jag kritisk till
utgångspunkten att kvinnor ska arbeta lika mycket som
män. Jag vänder hellre på resonemanget och
vill att alla jobbar mindre.
När man ser till kvinnors
verklighet, att så många hänvisas till osäkra
anställningar, låga löner och – påtvingad
– deltid inte minst inom offentlig sektor, är då
inte ”heltid som rättighet, deltid som möjlighet”
fortfarande ett rimligt krav?
– Alla ska ha rätt att kunna
leva på sin lön, och de som har sämst lön
har ofta inte heller heltid – visst är det ett problem.
Men där är kärnfrågan att de låga
lönerna måste upp. I dag har ju ofta de som har
lätta, roliga jobb högst lön och de som har
de tråkigaste jobben har lägst, vilket är
helt fel.
Petra Ulmanen, redaktör för
Ordfront magasin, anklagar dig för lösryckt tyckande
utan faktagrund när du slår fast att ”vi”
inte mår bra av kombinationen heltidsarbete och långa
dagisdagar. Hon tar som exempel resultaten från Levnadsnivåundersökningarna
som slår fast att kvinnor som arbetar, och det gäller
även mammor, har bättre psykisk hälsa än
de som inte jobbar. Ju mer de jobbar – upp till 38 timmar
– desto bättre mår de. Håller du inte med
om att en feministisk vision måste bygga både
på vad som är bäst för barnen och de
vuxna?
– Men jag tycker att vi fokuserat
alldeles för ensidigt på de vuxnas behov. Jag tror
att vi måste ifrågasätta vuxenidealen som
inte alls passar ihop med föräldralivet; att vara
tålmodig, tåla tristess och så vidare, egenskaper
som samhället inte alls uppmuntrar i dag. Den roll som
är den traditionellt moderliga, självutplånande,
som fokuserar på andras behov vill ingen ha längre.
Men problemet är ju inte de egenskaperna i sig, utan
att de bara skulle omfatta kvinnor.
– Jag förstår att kvinnor
har tröttnat på moderligheten. Det är inte
konstigt att kvinnorna vill ha de liv som männen har,
med jobb, pengar och makt. Men ett samhälle där
ingen socialiseras till omvårdnad blir ett väldigt
hårt samhälle. Jag menar inte att det är så
roligt att vara hemma med barn alla gånger, men att
vi ska ifrågasätta just det: att det alltid ska
behöva vara så roligt.
Folkhälsoinstitutets sammanställning
av en stor mängd forskning om förskolans kvalitet
visar att barn faktiskt mår bra i förskolan. Den
främjar både barns utveckling och hälsa. Ändå
skriver du att kravet på utbyggd barnomsorg snarare
var relevant vid den historiska tidpunkt då det först
fördes fram, än i dag. Varför?
– Visst behöver daghemmen rustas
upp, men jag tycker att vi ska sätta målet högre
än så – till rätten att inte arbeta så
mycket. Man kan belägga nästan vad som helst med
forskning. Vilken utveckling är det som främjas
av dagis, att klara sig bra i skolan? Och varför är
det i så fall målet?
Men hur bra har barnen det månad
efter månad ihop med vuxna som kanske inte har så
mycket tålamod och mår så bra?
– Jag menar inte att de ska vara isolerade.
Det finns ju andra möjligheter till sociala kontakter,
som öppna förskolan eller att bo i kollektivhus,
men där föräldrarna finns med.
Du hävdar att kvinnor får
ont i magen när de lämnar på dagis, men det
beror väl i så fall snarare på 1990-talets
nedskärningar, personalbrist och för stora barngrupper
än på att barn skulle behöva mammorna så
mycket mer än andra kärleksfulla vuxna? Själv
får jag inte ett dugg ont i magen när jag lämnar
min bebis till någon jag litar på och går
till jobbet.
– Jag tror att de minsta barnen behöver
sina primärmänniskor allra mest, de som finns kvar
i deras liv. De behöver egentligen ingen kontakt med
andra barn eller någon pedagogisk verksamhet.
Har inte dina kritiker rätt
i att du sätter modern lite grand på en piedistal?
– Inte modern, utan primärmänniskorna.
Det är skillnad!
Individualism, konsumtionshysteri
och kritik mot en livsstil som bygger på slit och släng
i jakten på ständig tillväxt är återkommande
teman i dina texter. Tror du att skutan kan vändas och
att vi kan bygga ett samhälle snarare på barnens
välbefinnande än på tillväxt och konsumtion?
– Det behövs en världsrevolution
i så fall. Politikerna har inte makten att åstadkomma
den förändringen även om vi alla skulle vilja,
eftersom de lämnat över makten i ekonomins händer.
Och hur demokratiskt är det? Men jag tycker inte att
man ska begränsa sina mål till vad som ser ut att
vara möjligt, det kan inte vara en förutsättning
när målen formuleras.
Lever du själv som du lär?
– Njae, vi skulle gärna ha velat
vänta med att sätta barnen på dagis tills
de var tre år, men det har vi inte gjort. Vår
äldsta började när hon var två år
och den yngsta ska börja när han blir drygt två
år. Vi tyckte inte att vi hade råd att vara hemma
längre, men det hade vi egentligen. Vi hade kunnat flytta
eller minskat utgifterna på annat sätt, fast det
ville vi inte. Men jag tycker heller inte att man kan kräva
av individen att leva som om ens vision redan vore verklighet.