Kultur

Gardell går i fällan

Jag är kluven efter att ha läst Mattias Gardells nya bok Bin Laden i våra hjärtan – Globaliseringen och framväxten av politisk islam. Det är verkligen en bok som behövs just nu när islamofobin sprider sig som en pest över västvärlden. Kapitlet om islamofobi borde vara obligatorisk läsning för alla, som motgift till den Leijonborg-Rojas-rasism […]

Jag är kluven efter att ha läst
Mattias Gardells nya bok Bin Laden i våra hjärtan
– Globaliseringen och framväxten av politisk islam. Det
är verkligen en bok som behövs just nu när
islamofobin sprider sig som en pest över västvärlden.
Kapitlet om islamofobi borde vara obligatorisk läsning
för alla, som motgift till den Leijonborg-Rojas-rasism
som sköljer över oss.

Dessutom går Gardell noggrant
igenom olika islamiska tänkare, och jag lär mig
nya saker hela tiden, tänker till och med förvånat
”finns det sådana islamister?”. Vad han framför
allt lyckas visa är att det inte existerar någon
enhetlig islamistisk rörelse, utan en flora av oliktänkande.

Koncentrationen ligger dock på
Det muslimska brödraskapet i Egypten, som Gardell kallar
för ”folkhemsislamister”. All makt utgår
visserligen från gud enligt brödraskapet, men alla
människor betraktas samtidigt som guds ställföreträdare.
En sådan tolkning gör politisk islam inriktad på
socialt engagemang – rentav på demokrati.

Förtjänstfullt skildrar
Gardell hur det kommer sig att islamismen vuxit sig stark
i Mellanöstern. Mer än ett land i regionen är
ockuperat och det koloniala projektet har aldrig nått
ett slut. Globaliseringen är världselitens sätt
att samla än mer makt och förmögenheter, och
efter självständigheten från kolonialmakterna
har inte demokratiska krafter tagit över i arabvärlden
– tvärtom sitter korrupta, diktatoriska regeringar vid
makten i majoriteten av länderna. Islamister som hjälper
samhällets fattiga vinner således folkets förtroende.

Men Iran då? Läran om velayat
al-faqhi – principen om den högste prästens allmakt
som ligger till grund för den islamiska republiken i
Iran – är i högsta grad en del av politisk islam.
Visserligen medger Gardell i början av boken att han
valt bort Iran av utrymmesskäl. Men det är lite
som att skriva en bok om kommunismen på 1930-talet utan
att ta upp Sovjetunionen. Om många ”folkhemsislamister”
talar om konsensus och den goda muslimens engagemang, så
talar mullorna i Teheran om piskrapp och kvinnans halva värde.

På tal om kvinnor – under läsningens
gång får man inte någonstans möta islamister
som uttalat jämställer kvinnor och män. Alla
tycker sig ha svaret på den sanna läran, men ingen
är beredd att gå ifrån sharia – lagar inom
islam som inte ger kvinnor särskilt mycket rättigheter.

Läsningen gör mig nedslagen.
Nedslagen över vänsterns nästintill betydelselösa
roll i Mellanöstern. Nedslagen över Gardells tendens
till glorifiering av en religiös rörelse som inte
har mycket till övers för vänstern och sekularisering.

Det är viktigt att respektera
islam och försvara muslimers rätt till jämlikhet.
Men det är något helt annat att se så gott
som okritiskt på islamismen. Gardell konstaterar att
politisk islam i dag är det enda alternativet för
massorna i arabvärlden – och tycks vara nöjd med
det.

Då har man gått rakt i
fällan.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984