I oktober 2001 publicerade den distingerade
vetenskapliga tidskriften Scientific American en artikel med
rubriken ”Drowning New Orleans”. Där konstaterades
att ”New Orleans är en katastrof som väntar
på att inträffa”. Staden ligger under havsnivå,
och de bankar och deltan som hittills hållit invånarna
i en skyddande omfamning är snabbt på väg
att erodera: Var 24.e minut, skrev tidningen, förlorar
delstaten Louisiana en hektar mark till havet. ”Med varje
förlust röjs en rakare väg för stormen,
in mot grytan där New Orleans ligger, så att en
miljon invånare kan bli fångna. En omfattande
evakueringsoperation kan bli omöjlig, eftersom stigande
vatten kan klippa av alla utfarter. Forskare vid Louisiana
State University förutsäger att mer än 100
000 människor skulle kunna dö. Ett direkt slag mot
staden är oundvikligt.”
Sådana varningar har utfärdats
allt tätare de senare åren, i takt med att orkanerna
blivit häftigare och mer mark – som i så många
andra deltan runt om i världen, från Orinoco i
Venezuela till Mekong i Vietnam – försvunnit under vatten.
Ändå stod den amerikanska regeringen handfallen
när Katrina svepte in. Det ska – jämförelsen
är ofrånkomlig – ställas mot Kubas apparat
för massevakuering av miljoner människor inför
orkaner i samma familj. Evakueringar utan kaos, utan dödsoffer.
Efter orkanen Ivan förklarade FN:s högste chef för
katastrofhantering att ”den kubanska vägen bör
tillämpas på andra länder, även de som
har större resurser men inte förmår skydda
sin egen befolkning lika bra.”
Men den amerikanska regeringen har
inte tagit intryck.
I stället har USA:s motsvarighet
till räddningsverket, The Federal Emergency Management
Agency, hårdbantats sedan terrorattackerna den 11 september
2001. Varje budgetår har medel förts över
direkt till terrorbekämpningen.
I juni förra året klagade
ledningen för återupprustningen av Louisianas naturliga
översvämningsskydd på att budgeten kontinuerligt
krympts sedan invasionen av Irak. Just de arméenheter
från Louisiana som är bäst tränade i
undsättning av orkanoffer är till stor del förlagda
till Irak, och med sig har de sin utrustning.
Dagarna efter Katrina citerade Washington
Post en talesman för Mississippis nationalgarde: ”Det
stora problemet här är att vi saknar vår personal
– de behövs här”.
Så har de anklagande rösterna
stigit mot Vita huset: I stället för att skydda
oss skickar ni pengarna och armén till Irak.
Den för USA förödmjukande
situationen har infunnit sig där länder som Kuba,
Afghanistan och Iran erbjuder katastrofhjälp.
Men Katrina träffade inte bara
de instängda invånarna i New Orleans, utan också
det som allt tydligare framstår som världsekonomins
svagaste punkt; oljan. En fjärdedel av USA:s oljeutvinning
och så mycket som hälften av all raffinering sker
i det drabbade kustområdet vid Mexikanska gulfen. Katrina
knockade 56 oljeplattformar och riggar, varav 30 nu sjunkit
till botten eller flyter fritt. Också raffinaderierna
skadades svårt, liksom naturgasanläggningar och
hamnar för import av utländsk olja: Alla led i produktionskedjan
tog stryk, vilket fick Wall Street Journal att tala om ”en
integrerad energikatastrof”.
På onsdagen i förra veckan
snuddade oljepriset vid nya rekordnivån 71 dollar fatet.
Bara den unika åtgärden att oljekonsumentländerna
i International Energy Agency skruvade på olja från
sina ”strategiska reserver”
– det har bara hänt en gång
tidigare, efter Saddam Husseins ockupation av Kuwait – lugnade
marknaden något.
Ingen vet när USA:s oljeindustri
hämtar sig från slagen. På söndagen
utropade New York Times Katrina till ”2000-talets första
oljechock”, och jämförde med oljekriserna på
1970-talet och spekulerade i att det tidigare otänkbara
skräckscenariot på 100 dollar fatet nu är
i antågande. Från USA rapporteras om absolut bensinbrist
på vissa mackar och ringlande bilköer. International
Energy Agency varnade på måndagen för ”en
global energikris”.
Det som får oljemarknaden att
gå ner för räkning av en enda orkan är
underliggande, strukturella problem. Insikten börjar
nu sippra in i mainstreampolitiken och affärsvärlden:
Den globala oljekulmen är om inte här, så
alldeles runt hörnet. Några oljefält av betydelse
upptäcks inte längre. Trots att oljejättarna
letar intensivare än någonsin hittar de allt mindre,
vilket betyder att den olja världen öser i sig kommer
från gamla fält som inte ersätts av nya.
Att få upp oljan blir samtidigt
allt svårare. Oljebolagen vrids ofrivilligt över
mot reserver som bara kan betvingas med hjälp av robotar,
elektriska sensorer och satellitteknik. Som The Economist
nyligen visade i ett temanummer om oljekrisen uttrycker sig
tendensen i att bolagen spenderar allt större summor
på fast kapital per utvunnet fat olja.
Men det kanske mest skrämmande
av allt för den oljeberoende världsekonomin: självaste
Saudiarabien är på väg att gå i däck.
Bushadministrationens energirådgivare
Matthew Simmons har de senaste månaderna väckt
stort rabalder genom sin bok Twilight in the Desert, där
han noggrant går igenom de saudiska oljefälten
och finner att också de är i kris. Saudiarabien
har i decennier fungerat som världsekonomins bensinstation,
öppen 24 timmar om dygnet, redo att när som helst
sälja mer och billigare olja om kunderna så krävt.
Men nu går deras kapacitet för högtryck. Det
finns inga stillastående pumpar, inga borrar står
oanvända, all infrastruktur måste också här
pressas till bristningsgränsen för att möta
efterfrågan.
Utvinningen kan inte ökas mer.
Allt detta sammantaget är tecken
på att oljeekonomin närmar sig den historiska vändpunkt,
den globala kulmen där den billiga oljan en gång
för alla tar slut. Produktionen kan inte längre
öka. Det kostar allt mer att få upp samma mängd
olja till marknaden.
I detta läge blir systemet överkänsligt
för minsta lilla slag.
Redan pågår oroliga spekulationer
om att den globala tillväxten i allmänhet och den
amerikanska i synnerhet kommer att bromsas markant av det
stigande oljepris som Katrina bidragit till att utlösa.
Samtidigt är Katrina ett uttryck
för den besläktade strukturkris som likaledes har
fötts av oljeekonomin: den globala uppvärmningen.
Orkanen är bara den senaste i en stegrande följd
av extrema väderhändelser. År 2005 inleddes
med den svenska stormen Gudrun, fortsatte med rekordtorka
i Sydeuropa och Nordafrika. I västra Indien kan så
många som 20 miljoner ha blivit hemlösa när
monsunregnen i juli sprängde alla gränser.
Fler orkaner är att vänta
i USA. Myndigheten National Oceanographic and Atmospheric
Administration räknar med att ett dussin tropiska stormar
återstår innevarande år, pådrivna
av det allt varmare vattnet i Mexikanska gulfen.
I augustinumret av Nature, en annan
framstående vetenskaplig publikation, presenterade Massachusettsprofessorn
Kerry Emmanuel de hittills mest handfasta bevisen för
att de kraftigare orkanerna beror på den globala uppvärmningen.
Kyligare temperaturer under vattenytan stillar orkanerna,
men när temperaturen stiger finns det inget som håller
dem tillbaka. Emmanuel konstaterar att världens orkaner
blivit allt kraftigare sedan mitten av 1970-talet och spår
att trenden med ”växande destruktiv potential”
kommer att fortsätta. Vi kommer, skriver han, att få
se ”en avsevärd ökning av de orkanrelaterade
förlusterna under 2000-talet”.
