En världsomfattande backlash

Det är så kul att vara här i patriarkatets ruiner! I see that Push up has pushed up the roof!”
Den taklösa kyrkoruinen St:a Karin vid Stortorget i Visby ekar av applåder och jubel när Susan Faludi äntrar scenen tillsammans med Maria-Pia Boëthius. Det är dags för den feministiska festivalen Push Ups dragplåster, utannonserat som ett samtal vännerna emellan. Men Susan Faludi håller snarare en väl förberedd föreläsning, trots att hon säger sig vara i Sverige mest för att studera Feministiskt initiativ.
Maria-Pia Boëthius introducerar Faludi: Hon föddes 1959 och var så begåvad i skolan att hon fick ett stipendium till Harvarduniversitetet. Efter examen 1982 arbetade Faludi som journalist på bland annat New York Times och Wall Street Journal. För den sistnämnda tidningen skrev hon ett arbetsplatsreportage om butikskedjan Safeway Stores som genomgått stora nedskärningar. Artikeln gav henne det prestigefyllda Pulitzerpriset 1991, samma år som Backlash kom ut. Backlash toppade försäljningslistorna i ett halvår och fick halva världen att diskutera hur kvinnorörelsen förlorat mark under 1980-talet. I flera år arbetade hon sedan med en bok om ”förräderiet mot den amerikanske mannen”, som kom ut 1999 och på svenska fick titeln Ställd, och som ville visa att även om de flesta som har makt är män är de flesta män maktlösa.
Sedan får Susan Faludi själv ordet:
– President Bush vill trycka tillbaka amerikanska kvinnor till 1950-talet. Den nya påven vill trycka tillbaka världens kvinnor till medeltiden, och USA:s krig trycker tillbaka kvinnorna i Afghanistan och Irak till stenåldern. I detta dystra landskap är det mycket hoppfullt att se hur svenska kvinnor vågar ta steget att lansera ett feministiskt parti.

Susan Faludi har samlat internationella pressklipp från lanseringen av Fi och läser upp rubriker som ”Feministisk mardröm” och ”Ett hot mot samhället”. Amerikanska Time Magazine tyckte att partiet var onödigt eftersom svenska kvinnor redan har alla rättigheter – ”som om det vore ett skäl att inte utnyttja de rättigheterna”, kommenterar hon. På mer extrema hemsidor jämförs Fi med 11 september-terroristerna och antikrist, och anförs som beviset på en feministisk konspiration för världsherravälde.
Men för den som kan historien är detta inget att bli förvånad över, menar Susan Faludi. När amerikanska suffragetter bildade National Women’s Party 1917 möttes det av ännu mer nedsättande rubriker. Innan pressen, på instruktion från Vita huset, helt tystade ner partiets alla verksamheter. I stället slogs partiet bokstavligen sönder genom att alla dess manifestationer attackerades av poliser och mobbar.
Men kampen resulterade ändå i beslut om kvinnlig rösträtt 1920. En av suffragetterna, Alice Paul, kommenterade: ”Friheten har kommit, inte som en gåva utan som en triumf”.
Detta är också Faludis slutsats: För att nå någonvart måste kvinnor vara organiserade.
Den starka amerikanska kvinnorörelsen som på 1970-talet byggde institutioner, förändrade samhället och inspirerade kvinnor världen över, är nu lika mycket en ruin som den St:a Karins kyrka som omger oss.
– Så nu vänder vi amerikanska feminister oss i stället till er för inspiration.
På en publikfråga om hur man ska tackla den backlash som en del nu anser vara i antågande i Sverige svarar hon:
– Lyssna inte på dem. Fortsätt att göra det ni gör. Det är fel väg att försöka bli snäll och anpasslig, ju mer raka vi är desto fler reaktioner väcker vi. Och motreaktioner är bara ett tecken på vår makt.
När vi träffas dagen därpå säger Susan Faludi att hon däremot hade lite svårt att förstå publikfrågorna om feminismens förhållande till höger-vänsterskalan, för i USA är alla feminister vänster. Hon blir förvånad när jag berättar att Fi säger sig stå över den skalan och att fem av sju svenska riksdagspartier anser sig vara feminister.
Medan feminismen i Sverige på senare år – åtminstone tills nu – alltså varit en rätt framgångsrik kraft frågar jag om backlashen i USA hållit i sig ända sedan hon skrev boken med samma titel.
– Det var väl ungefär fem minuter av hopp 1992, svarar hon. En stor aktivitet skapades runt juridikprofessorn Anita Hill som anklagade Clarence Thomas, Bushregeringens nominerade till Högsta domstolen, för sexuella trakasserier. Frågan är viktig eftersom det är i Högsta domstolen makten över aborträtten ligger. Samma år hölls även den största marschen för rätten att välja abort och allt var väldigt hoppfullt. Men direkt när Bill Clinton tillträdde startade högern en väldig attack mot honom och kvinnofrågorna gick i stå. Efter att George W Bush blev president 2001 har vi sett en världsomfattande backlash.
– Under 1980-talet, som boken handlar om, fanns åtminstone ett visst medvetande om feminism kvar och det fanns viss upprördhet över bakslagen. Men nu är det väldigt passivt, attityden mot feminism är att det är något passé. Ingen reagerar längre. Kvinnor skakar bara på huvudet och säger ”vad kan vi göra?”. Vilket i sin tur bara är en del av ett större ”vad kan vi göra?”.

Utöver republikanernas aktiva arbete för att underminera uppnådda rättigheter vacklade även demokraterna i abortfrågan i förra årets valrörelse. Samtidigt består lönegapet mellan män och kvinnor och kvinnors representation i olika sammanhang har minskat på senare år.
Och under sitt föredrag sade Susan Faludi att av alla upptänkliga aspekter av terrorattacken den 11 september 2001 som har behandlats i media är det märkligt tyst om en: Hur attacken påverkade könsroller och genussystem.
Veckorna efter attacken fylldes tidningarna av rubriker som ”Männen är tillbaka” och ”Den manliga mannens återkomst”. Debattörer menade att ”svaga” och ”omanliga” män nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten”. I klädbutiker introducerades brandmansmode, och snart uppenbarade sig också den andra sidan av myntet: Tidningarna skrev om den ”nya traditionella kvinnan”, hur romantik och feminitet åter var på modet. Reportage om hur singelkvinnor i karriären nu omvärderar sina liv och söker en trygg man för beskydd i oroliga tider följde.
– Uppenbarligen handlade detta inte bara om att sälja kläder. Det är också ett politiskt budskap: Att kvinnor inte ska kräva saker, säger Faludi.
Och vidare än så:
– 11 september och hur attacken hanterades och manipulerades av regeringen och media blev ett gyllene tillfälle för Bush-regeringen. De utnyttjade rädslan till att försämra medborgerliga rättigheter som de hade velat försämra redan innan, menar hon.

I tre–fyra år har Susan Faludi nu arbetat på en bok om den amerikanska vänstern som väntas komma ut under 2006. Arbetsnamnet är svåröversättliga Left in the wilderness. Inte heller det är en särskilt munter historia. I fokus står den fackliga aktivisten och miljökämpen Judi Bari, som organiserade en radikal miljörörelse för att rädda Redwoodskogen i norra Kalifornien i början av 1990-talet. Miljöorganisationen Earth First! hade utsett skogsarbetarna till sina motståndare, men Judi Bari tyckte att de borde arbeta tillsammans. Om skogen förstörs blir även skogsarbetarna arbetslösa, resonerade hon och Faludi berättar att Bari var inspirerad av de amerikanska syndikalisterna IWW.
När Judi Bari och hennes pojkvän Darryl Cherney skulle köra till en insamlingsgala för Redwoodkampanjen den 24 maj 1990 exploderade en bomb under hennes säte. De överlevde mirakulöst, men blev i stället arresterade av FBI och anklagade för att vara eko-terrorister.
Men FBI:s bevis visade sig vara falska, Judi Bari och hennes pojkvän släpptes, men det utreddes aldrig ordentligt vem som låg bakom attentatet. Judi Bari och pojkvännen stämde FBI för falska anklagelser och Susan Faludi följde den långa rättegången på plats. Sensationellt nog fälldes FBI 2002 och tvingades betala fyra miljoner dollar i skadestånd. Det var en stor seger trots att Judi Bari 1997 hade avlidit i bröstcancer.
– Men långt innan dess hade rörelsen i Redwood splittrats på ett spektakulärt vis. Alla attackerade varandra och anklagade varandra för att vara agenter. I boken använder jag detta som fallstudie eller allegori över den amerikanska vänsterns uppgång och fall: Varför har vänstern sådana problem med att skapa något hållbart? Hur kommer det sig att den gång på gång tar hoppfulla initiativ men sedan efter ett par år går under?
Susan Faludi säger att det handlar både om ett yttre och ett inre tryck.
– Vänstern är inte paranoid – FBI sysslar verkligen med spioneri och infiltration och provocerar fram problem. Dessutom är vänstern väldigt marginaliserad i USA, och de personer som jag intervjuar i boken tillhör på många sätt periferin. Det är så svårt att bedöma motståndets räckvidd, och det leder till en massa interna attacker, precis som i Redwood.
Susan Faludi menar att en del av förklaringen bottnar i en könskonflikt.
– Jag tror att det är en av orsakerna till att vänsterrörelser slås sönder. Judi Bari är ett exempel, konflikten handlade mycket om män mot kvinnor även om det skymdes av andra politiska frågor eller fick andra beteckningar. Männen ville att Earth First! skulle vara mer cowboy-aktiga, ut och verkligen slåss mot skogsbolagen. Judi Bari och kvinnorna ansåg att rörelsen måste vara feministisk och ickevåldsbaserad för att nå framgång. Ironiskt nog var det hon som blev offer för våld, och som hon hade förutsett ledde våldet till att rörelsen föll sönder.
Bolagen högg ner träden och flydde fältet. Allt som nu återstår av rörelsen är ömsesidiga anklagelser och arbetslösa skogsarbetare.
– Det är en väldigt deprimerande historia, det här, säger hon.

Vad är egentligen din egen relation till vänstern?
– Jag var ju för ung för 1960-talet. Men jag växte upp i dess skugga, min mamma var lite engagerad i medborgarrättsrörelsen även om hon inte är någon aktivist. Jag har varit på demonstrationer och så, men det är inte riktigt så jag bidrar. Jag ser mig själv som en skrivande aktivist, säger Susan Faludi.

Vi talar om de trots allt hoppfulla tecken som funnits inom amerikansk vänster på senare år – WTO-protesterna i Seattle 1999 som i viss mån startade en global våg av protester, försöken att blåsa nytt liv underifrån i fackföreningarna, antikrigsprotesterna 2003, aktivismen kring den demokratiske presidentkandidaten Howard Dean förra året. Men Faludi menar att även dessa initiativ mer eller mindre har runnit ut i sanden.
– Det är något som håller oss tillbaka och som också handlar om hur världen har förändrats. Förr organiserade vi till exempel mot vissa företag och det var klart och tydligt vem som var i ledningen för det. Nu är motståndaren en mega-media-underhållning-PR-spinndoktor-bransch, som är väldigt ansiktslös. Folk protesterar, ibland blir det stora rubriken, men ingenting förändras i grunden ändå. Det är som att vi har vapen från ett gammalt krig.
– Men detta gäller i första hand USA. Det händer mycket i Europa och tredje världen, jag tycker att hela rörelsen för global demokrati är väldigt lovande.

Även i den övriga världen har arbetarrörelsen och vänstern dock varit på defensiven i årtionden. Detta trots att rörelser som mobiliserar kring kvinnor och homosexuella har nått vissa framgångar. Historiskt sett brukar arbetarrörelsen dra med sig andra förtryckta grupper när den är framgångsrik, men nu tycks framgång ha skett – på bekostnad av arbetarklassens styrka?
– Jag tror att det handlar om att vänsterns fokus en period låg på individualism, egenuttryck, identitetspolitik – vilket inte har särskilt mycket med ekonomi att göra. Men kanske var detta en återvändsgränd. Vänsterkonferenser ägde rum där alla bråkade om vilken balkaniserad grupp man tillhörde, men det var ingen som sa: ”Hey, så här är det ekonomiska läget, vad ska vi göra åt det?”

Är det en fråga om makt? Om man förlorar kampen om den ekonomiska makten är man illa tvungen att lägga tonvikten någon annanstans?
– Exakt, och då blir det lätt att fokusera på identiteten. Där finns i alla fall en liten sfär där man kan påverka. Jag kan inte påverka världen, men jag kan påverka hur jag ser ut, eller min självkänsla. Allt det där. Identitetspolitik är i någon mån att göra en fetisch av maktlöshet. Jag såg mycket av det när jag arbetade med boken – ”jag är ett offer”, ”nej, jag är ett offer”. Man undrar: Vill inte någon ha makt här – för om vi inte gör något så tillåter vi bara att makten försvinner någon annanstans. Det blir som en tävlan i svaghet och hjälplöshet.
– Men å andra sidan har mycket positivt kommit ur identitetspolitiken. Homorörelsens framgångar har förändrat kulturen på ett positivt sätt för alla. Nu tillåts en större variation i sätten att uttrycka sig, vi har inte samma känsla av att vara fast i könsroller, och det är underbart. Men man kan inte bara hålla på med kultur, man måste ta sig an ekonomin också.

Det enda hoppet, tycks det, går via ytterligare förluster. Susan Faludi tror att antikrigsrörelsen trots allt kommer att växa ju längre kriget i Irak pågår.
– Å ena sidan var det återigen så frustrerande. Om inte miljoner människor på gatorna världen över fungerar, vad gör man då? Men å andra sidan tog det väldigt lång tid innan en stark rörelse skapades mot Vietnamkriget också. Det finns tecken på att det kan ske igen.
Vad gäller feminismen är det strax dags för en ny kamp om Högsta domstolen. En av domarna har nyligen avgått, och Bush-administrationen kommer att göra allt för att sätta en antiabortkandidat där.
– Om Högsta domstolen börjar röra aborträtten kan det verkligen radikalisera folk och polarisera landet. Samtidigt är det förskräckligt att det ska krävas en massa hemska saker för att vänstern ska vakna till liv.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Medlemmar från Union och Sveriges Ingenjörer på plats framför företaget i King i Malmö

Strejk hotar Candy Crush-företaget

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan

Greta och Alexandra: Resan slutar – kampen fortsätter!

Vi har ett valresultat – men ingen regering – när det nu är dags att avsluta den här bloggen. 

I februari publicerades det första inlägget. Då skrev jag (det är Alexandra som skriver) att det just hade kommit en forskarvarning om att världen ”kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas.” Nu har en ny rapport just bedömt att fler än 450 000 människor kan dö till följd av den ökade värmen under de kommande fem månaderna och en annan att nästan alla de ”planetära gränserna” är passerade med råge. Det här – att mänskligheten med stormsteg är på väg ut ur det som forskare kallar för ”livets korridor” – har varit en av utgångspunkterna för vår resa och de samtal vi har haft med väljare och andra vi har mött. 

En annan har varit att vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall. Där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Från Vittangi till Ljungbyhed

Vår resa har gått från Vittangi i norr till Ljungbyhed i söder. Vi har varit i olika delar av Stockholm – Skärholmen, Karlaplan, Hallunda, Mariatorget, Hägersten. Besökt bland annat Gävle, Umeå, Vännäs, Murjek, Jokkmokk, Forshällan, Kiruna, Västerås, Örebro, Södertälje, Göteborg och Fagersta. Vid sidan av texterna här på bloggen har det blivit flera större väljarintervjuer och en del relaterade krönikor. Allt material finns samlat här, för den som skulle vilja läsa ikapp. 

I våra möten har många människor sagt samma sak: ”Det finns inget bra alternativ att rösta på.” 

Och det var faktiskt just den insikten som startade projektet från första början. Att Greta och jag båda två – utifrån våra roller som aktivist respektive journalist – betraktade hur det politiska samtalet präglades av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycktes finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövdes.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm i början av året.

Folkligt engagemang för något bättre

Och det är viktigt att påminna sig om att just detta – att stora samhällsförändringar är nödvändiga – inte är en åsikt utan något som följer av vetenskapliga slutsatser. Redan för åtta år sedan konstaterade FN:s klimatpanel IPCC att det krävdes ”snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i alla delar av våra samhällen” för att möta klimatkrisen. Sverige har som ett rikt land, enligt FN:s klimatkonvention och Parisavtalet, en skyldighet att gå före i omställningen. Men vi har inte ens målsättningar för politiken som är i linje med vad som motsvarar en rättvis andel av omställningen. 

De svenska klimatmålen omfattar vare sig konsumtionsutsläpp, eller utsläpp från biobränslen. Sammanlagt saknas omkring två tredjedelar av svenskarnas utsläpp i de nationella klimatmålen. 

En annan sak som har återkommit många gånger längs vägen är folk som gör något. Människor som engagerar sig i stort och smått, som kämpar och går utanför sin bekvämlighetszon för att utmana det livsfarliga business as usual som just nu råder i samhället. Det här är vad vi har att ta med oss framöver – en påminnelse om att vi inte är siffror i storföretagens eller partiernas excelark. Utan att var och en av oss är eller har potential att vara en del av en rörelse mot något annat. Något bättre. 

Bloggen slutar här – men det kommer säkerligen en och annan ytterligare artikel kopplad till våra resor här på arbetaren.se och i magasinet. Hoppas också att vi ses på gator och torg framöver. Det här är bara början!

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Klimat­process inledd i tingsrätten – ”Det räcker inte att ett gäng ungdomar stämmer staten”

Alexandra Urisman Otto:
Skräcken för SD sitter i kroppen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetongen kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ner av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om hur APM Terminals, ett annat bolag verksamt i Göteborgs hamn, agerade när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen ”hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde”, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Amalthea Frantz:
Modiga medier lika viktiga 80 år efter krigsslutet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Veckovers: Nattens Nyheter

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Moaawia Albriki står utanför Brinellskolan

Han räddade liv i Fagersta – ”Kristersson borde lämna över till någon som bryr sig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln