Det är så kul att vara här i patriarkatets ruiner! I see that Push up has pushed up the roof!”
Den taklösa kyrkoruinen St:a Karin vid Stortorget i Visby ekar av applåder och jubel när Susan Faludi äntrar scenen tillsammans med Maria-Pia Boëthius. Det är dags för den feministiska festivalen Push Ups dragplåster, utannonserat som ett samtal vännerna emellan. Men Susan Faludi håller snarare en väl förberedd föreläsning, trots att hon säger sig vara i Sverige mest för att studera Feministiskt initiativ.
Maria-Pia Boëthius introducerar Faludi: Hon föddes 1959 och var så begåvad i skolan att hon fick ett stipendium till Harvarduniversitetet. Efter examen 1982 arbetade Faludi som journalist på bland annat New York Times och Wall Street Journal. För den sistnämnda tidningen skrev hon ett arbetsplatsreportage om butikskedjan Safeway Stores som genomgått stora nedskärningar. Artikeln gav henne det prestigefyllda Pulitzerpriset 1991, samma år som Backlash kom ut. Backlash toppade försäljningslistorna i ett halvår och fick halva världen att diskutera hur kvinnorörelsen förlorat mark under 1980-talet. I flera år arbetade hon sedan med en bok om ”förräderiet mot den amerikanske mannen”, som kom ut 1999 och på svenska fick titeln Ställd, och som ville visa att även om de flesta som har makt är män är de flesta män maktlösa.
Sedan får Susan Faludi själv ordet:
– President Bush vill trycka tillbaka amerikanska kvinnor till 1950-talet. Den nya påven vill trycka tillbaka världens kvinnor till medeltiden, och USA:s krig trycker tillbaka kvinnorna i Afghanistan och Irak till stenåldern. I detta dystra landskap är det mycket hoppfullt att se hur svenska kvinnor vågar ta steget att lansera ett feministiskt parti.
Susan Faludi har samlat internationella pressklipp från lanseringen av Fi och läser upp rubriker som ”Feministisk mardröm” och ”Ett hot mot samhället”. Amerikanska Time Magazine tyckte att partiet var onödigt eftersom svenska kvinnor redan har alla rättigheter – ”som om det vore ett skäl att inte utnyttja de rättigheterna”, kommenterar hon. På mer extrema hemsidor jämförs Fi med 11 september-terroristerna och antikrist, och anförs som beviset på en feministisk konspiration för världsherravälde.
Men för den som kan historien är detta inget att bli förvånad över, menar Susan Faludi. När amerikanska suffragetter bildade National Women’s Party 1917 möttes det av ännu mer nedsättande rubriker. Innan pressen, på instruktion från Vita huset, helt tystade ner partiets alla verksamheter. I stället slogs partiet bokstavligen sönder genom att alla dess manifestationer attackerades av poliser och mobbar.
Men kampen resulterade ändå i beslut om kvinnlig rösträtt 1920. En av suffragetterna, Alice Paul, kommenterade: ”Friheten har kommit, inte som en gåva utan som en triumf”.
Detta är också Faludis slutsats: För att nå någonvart måste kvinnor vara organiserade.
Den starka amerikanska kvinnorörelsen som på 1970-talet byggde institutioner, förändrade samhället och inspirerade kvinnor världen över, är nu lika mycket en ruin som den St:a Karins kyrka som omger oss.
– Så nu vänder vi amerikanska feminister oss i stället till er för inspiration.
På en publikfråga om hur man ska tackla den backlash som en del nu anser vara i antågande i Sverige svarar hon:
– Lyssna inte på dem. Fortsätt att göra det ni gör. Det är fel väg att försöka bli snäll och anpasslig, ju mer raka vi är desto fler reaktioner väcker vi. Och motreaktioner är bara ett tecken på vår makt.
När vi träffas dagen därpå säger Susan Faludi att hon däremot hade lite svårt att förstå publikfrågorna om feminismens förhållande till höger-vänsterskalan, för i USA är alla feminister vänster. Hon blir förvånad när jag berättar att Fi säger sig stå över den skalan och att fem av sju svenska riksdagspartier anser sig vara feminister.
Medan feminismen i Sverige på senare år – åtminstone tills nu – alltså varit en rätt framgångsrik kraft frågar jag om backlashen i USA hållit i sig ända sedan hon skrev boken med samma titel.
– Det var väl ungefär fem minuter av hopp 1992, svarar hon. En stor aktivitet skapades runt juridikprofessorn Anita Hill som anklagade Clarence Thomas, Bushregeringens nominerade till Högsta domstolen, för sexuella trakasserier. Frågan är viktig eftersom det är i Högsta domstolen makten över aborträtten ligger. Samma år hölls även den största marschen för rätten att välja abort och allt var väldigt hoppfullt. Men direkt när Bill Clinton tillträdde startade högern en väldig attack mot honom och kvinnofrågorna gick i stå. Efter att George W Bush blev president 2001 har vi sett en världsomfattande backlash.
– Under 1980-talet, som boken handlar om, fanns åtminstone ett visst medvetande om feminism kvar och det fanns viss upprördhet över bakslagen. Men nu är det väldigt passivt, attityden mot feminism är att det är något passé. Ingen reagerar längre. Kvinnor skakar bara på huvudet och säger ”vad kan vi göra?”. Vilket i sin tur bara är en del av ett större ”vad kan vi göra?”.
Utöver republikanernas aktiva arbete för att underminera uppnådda rättigheter vacklade även demokraterna i abortfrågan i förra årets valrörelse. Samtidigt består lönegapet mellan män och kvinnor och kvinnors representation i olika sammanhang har minskat på senare år.
Och under sitt föredrag sade Susan Faludi att av alla upptänkliga aspekter av terrorattacken den 11 september 2001 som har behandlats i media är det märkligt tyst om en: Hur attacken påverkade könsroller och genussystem.
Veckorna efter attacken fylldes tidningarna av rubriker som ”Männen är tillbaka” och ”Den manliga mannens återkomst”. Debattörer menade att ”svaga” och ”omanliga” män nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten”. I klädbutiker introducerades brandmansmode, och snart uppenbarade sig också den andra sidan av myntet: Tidningarna skrev om den ”nya traditionella kvinnan”, hur romantik och feminitet åter var på modet. Reportage om hur singelkvinnor i karriären nu omvärderar sina liv och söker en trygg man för beskydd i oroliga tider följde.
– Uppenbarligen handlade detta inte bara om att sälja kläder. Det är också ett politiskt budskap: Att kvinnor inte ska kräva saker, säger Faludi.
Och vidare än så:
– 11 september och hur attacken hanterades och manipulerades av regeringen och media blev ett gyllene tillfälle för Bush-regeringen. De utnyttjade rädslan till att försämra medborgerliga rättigheter som de hade velat försämra redan innan, menar hon.
I tre–fyra år har Susan Faludi nu arbetat på en bok om den amerikanska vänstern som väntas komma ut under 2006. Arbetsnamnet är svåröversättliga Left in the wilderness. Inte heller det är en särskilt munter historia. I fokus står den fackliga aktivisten och miljökämpen Judi Bari, som organiserade en radikal miljörörelse för att rädda Redwoodskogen i norra Kalifornien i början av 1990-talet. Miljöorganisationen Earth First! hade utsett skogsarbetarna till sina motståndare, men Judi Bari tyckte att de borde arbeta tillsammans. Om skogen förstörs blir även skogsarbetarna arbetslösa, resonerade hon och Faludi berättar att Bari var inspirerad av de amerikanska syndikalisterna IWW.
När Judi Bari och hennes pojkvän Darryl Cherney skulle köra till en insamlingsgala för Redwoodkampanjen den 24 maj 1990 exploderade en bomb under hennes säte. De överlevde mirakulöst, men blev i stället arresterade av FBI och anklagade för att vara eko-terrorister.
Men FBI:s bevis visade sig vara falska, Judi Bari och hennes pojkvän släpptes, men det utreddes aldrig ordentligt vem som låg bakom attentatet. Judi Bari och pojkvännen stämde FBI för falska anklagelser och Susan Faludi följde den långa rättegången på plats. Sensationellt nog fälldes FBI 2002 och tvingades betala fyra miljoner dollar i skadestånd. Det var en stor seger trots att Judi Bari 1997 hade avlidit i bröstcancer.
– Men långt innan dess hade rörelsen i Redwood splittrats på ett spektakulärt vis. Alla attackerade varandra och anklagade varandra för att vara agenter. I boken använder jag detta som fallstudie eller allegori över den amerikanska vänsterns uppgång och fall: Varför har vänstern sådana problem med att skapa något hållbart? Hur kommer det sig att den gång på gång tar hoppfulla initiativ men sedan efter ett par år går under?
Susan Faludi säger att det handlar både om ett yttre och ett inre tryck.
– Vänstern är inte paranoid – FBI sysslar verkligen med spioneri och infiltration och provocerar fram problem. Dessutom är vänstern väldigt marginaliserad i USA, och de personer som jag intervjuar i boken tillhör på många sätt periferin. Det är så svårt att bedöma motståndets räckvidd, och det leder till en massa interna attacker, precis som i Redwood.
Susan Faludi menar att en del av förklaringen bottnar i en könskonflikt.
– Jag tror att det är en av orsakerna till att vänsterrörelser slås sönder. Judi Bari är ett exempel, konflikten handlade mycket om män mot kvinnor även om det skymdes av andra politiska frågor eller fick andra beteckningar. Männen ville att Earth First! skulle vara mer cowboy-aktiga, ut och verkligen slåss mot skogsbolagen. Judi Bari och kvinnorna ansåg att rörelsen måste vara feministisk och ickevåldsbaserad för att nå framgång. Ironiskt nog var det hon som blev offer för våld, och som hon hade förutsett ledde våldet till att rörelsen föll sönder.
Bolagen högg ner träden och flydde fältet. Allt som nu återstår av rörelsen är ömsesidiga anklagelser och arbetslösa skogsarbetare.
– Det är en väldigt deprimerande historia, det här, säger hon.
Vad är egentligen din egen relation till vänstern?
– Jag var ju för ung för 1960-talet. Men jag växte upp i dess skugga, min mamma var lite engagerad i medborgarrättsrörelsen även om hon inte är någon aktivist. Jag har varit på demonstrationer och så, men det är inte riktigt så jag bidrar. Jag ser mig själv som en skrivande aktivist, säger Susan Faludi.
Vi talar om de trots allt hoppfulla tecken som funnits inom amerikansk vänster på senare år – WTO-protesterna i Seattle 1999 som i viss mån startade en global våg av protester, försöken att blåsa nytt liv underifrån i fackföreningarna, antikrigsprotesterna 2003, aktivismen kring den demokratiske presidentkandidaten Howard Dean förra året. Men Faludi menar att även dessa initiativ mer eller mindre har runnit ut i sanden.
– Det är något som håller oss tillbaka och som också handlar om hur världen har förändrats. Förr organiserade vi till exempel mot vissa företag och det var klart och tydligt vem som var i ledningen för det. Nu är motståndaren en mega-media-underhållning-PR-spinndoktor-bransch, som är väldigt ansiktslös. Folk protesterar, ibland blir det stora rubriken, men ingenting förändras i grunden ändå. Det är som att vi har vapen från ett gammalt krig.
– Men detta gäller i första hand USA. Det händer mycket i Europa och tredje världen, jag tycker att hela rörelsen för global demokrati är väldigt lovande.
Även i den övriga världen har arbetarrörelsen och vänstern dock varit på defensiven i årtionden. Detta trots att rörelser som mobiliserar kring kvinnor och homosexuella har nått vissa framgångar. Historiskt sett brukar arbetarrörelsen dra med sig andra förtryckta grupper när den är framgångsrik, men nu tycks framgång ha skett – på bekostnad av arbetarklassens styrka?
– Jag tror att det handlar om att vänsterns fokus en period låg på individualism, egenuttryck, identitetspolitik – vilket inte har särskilt mycket med ekonomi att göra. Men kanske var detta en återvändsgränd. Vänsterkonferenser ägde rum där alla bråkade om vilken balkaniserad grupp man tillhörde, men det var ingen som sa: ”Hey, så här är det ekonomiska läget, vad ska vi göra åt det?”
Är det en fråga om makt? Om man förlorar kampen om den ekonomiska makten är man illa tvungen att lägga tonvikten någon annanstans?
– Exakt, och då blir det lätt att fokusera på identiteten. Där finns i alla fall en liten sfär där man kan påverka. Jag kan inte påverka världen, men jag kan påverka hur jag ser ut, eller min självkänsla. Allt det där. Identitetspolitik är i någon mån att göra en fetisch av maktlöshet. Jag såg mycket av det när jag arbetade med boken – ”jag är ett offer”, ”nej, jag är ett offer”. Man undrar: Vill inte någon ha makt här – för om vi inte gör något så tillåter vi bara att makten försvinner någon annanstans. Det blir som en tävlan i svaghet och hjälplöshet.
– Men å andra sidan har mycket positivt kommit ur identitetspolitiken. Homorörelsens framgångar har förändrat kulturen på ett positivt sätt för alla. Nu tillåts en större variation i sätten att uttrycka sig, vi har inte samma känsla av att vara fast i könsroller, och det är underbart. Men man kan inte bara hålla på med kultur, man måste ta sig an ekonomin också.
Det enda hoppet, tycks det, går via ytterligare förluster. Susan Faludi tror att antikrigsrörelsen trots allt kommer att växa ju längre kriget i Irak pågår.
– Å ena sidan var det återigen så frustrerande. Om inte miljoner människor på gatorna världen över fungerar, vad gör man då? Men å andra sidan tog det väldigt lång tid innan en stark rörelse skapades mot Vietnamkriget också. Det finns tecken på att det kan ske igen.
Vad gäller feminismen är det strax dags för en ny kamp om Högsta domstolen. En av domarna har nyligen avgått, och Bush-administrationen kommer att göra allt för att sätta en antiabortkandidat där.
– Om Högsta domstolen börjar röra aborträtten kan det verkligen radikalisera folk och polarisera landet. Samtidigt är det förskräckligt att det ska krävas en massa hemska saker för att vänstern ska vakna till liv.
