Ledare

Popvänstern spelar roll

Live 8 handlar om rättvisa, inte om välgörenhet, deklarerar Sir Bob Geldof. Nu, 20 år efter välgörenhetsgalan Live Aid, har han tagit initiativ till ännu en jättegala, som den 2 juli äger rum parallellt i London, Philadelphia, Berlin, Paris och Rom. Samtidigt väntas tiotusentals demonstranter till Edinburgh, där världens rikaste stater samlas till G8-möte några […]

Live 8 handlar om rättvisa, inte
om välgörenhet, deklarerar Sir Bob Geldof. Nu, 20
år efter välgörenhetsgalan Live Aid, har han
tagit initiativ till ännu en jättegala, som den
2 juli äger rum parallellt i London, Philadelphia, Berlin,
Paris och Rom.

Samtidigt väntas tiotusentals
demonstranter till Edinburgh, där världens rikaste
stater samlas till

G8-möte några dagar senare.

Rättvisa vore onekligen på
tiden, när 1,2 miljarder människor lever i extrem
fattigdom och 30 000 barn dör av fattigdom – varje dag.

Live 8 har hämtat inspiration
från de organisationer och folkrörelser som i åratal
har samlats inför toppmöten för att ställa
krav på beslutsfattarna. Även kraven känns
igen: skuldavskrivning, mer bistånd, rättvisa handelsvillkor.

Men det ska göras med pop, och
i full samverkan med marknadskrafterna.

Naturligtvis kommer inte världssvälten
att upphöra på grund av popmusik eller av det faktum
att Live 8 framför moraliskt oklanderliga argument. Musik
och moral förändrar inte världen, men är
viktiga verktyg i kampen om människors själar. För
hur illa det än ser ut i världen måste vi
tro att det är människor som skapar historia. Om
en miljon människor samlas i protest mot världssvälten
betyder det något.

Vi är för.

Sedan kommer det att krävas mycket
mer för att kraven ska bli verklighet – i grund och botten
kamp för en annan ekonomisk och social ordning.

Och den kampen förs inte på
popgalor. Den förs i Bolivia, när vägar barrikaderas
för att naturresurser ska tillfalla folket. Den förs
i Palestina, när folk kräver ett liv utan ockupation.
Den förs överallt, när arbetare strider för
höjda löner och kvinnor för halva makten.

Så långt tänker nog
inte Sir Geldof, men däremot stora delar av den förtalade
svenska popvänstern, som ägnats en hel bok av Muf:s
tidigare pressekreterare Erik Zsiga. Boken håller erbarmligt
låg intellektuell kvalitet, men fick ändå
stor uppmärksamhet eftersom Zsiga lyckades sätta
fingret på ett pikant förhållande: att så
stora delar av landets kulturutövare står så
pass långt till vänster.

Zsigas förklaring sträcker
sig inte längre än till att det skulle vara en trend.
Men så enkelt är det inte, vilket enklast motbevisas
av att det i så fall är en modenyck som hållit
i sig i över 30 år.

I helgen samlas denna popvänster
till högtidsstund i Hultsfred. Idel ädel vänsterpopadel
närvarar och sätter stark prägel på festivalen.
Festivalen är viktig också i formandet av deltagarnas
identitet, på gott och ont. Att på festivalen
sörpla i sig både solidaritet och rock?n?roll är
bra, men att vara vänster får aldrig bli synonymt
med en viss klädstil eller musiksmak. Att vara vänster
handlar om att betrakta världen solidariskt och i möjligaste
mån agera utifrån det. Och det kan man göra
oavsett om man gillar Beyonce eller Marilyn Manson. Pop måste
inte vara vänster för att svänga.

Inte så många minns kanske
längre att Bob Geldof har ett förflutet som sångare
i Boomtown Rats. Kanske är det symptomatiskt: med popmusik
lyckades han sådär, men som agitator och organisatör
– klassiskt politiskt gräsrotsarbete – är han med
och förändrar världen. Lite grann.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984