Rufus Wainwright har under våren
spelat i Stockholm två gånger på sex veckor.
Innan dess försökte han göra en spelning som
förband till Sting förra våren. Sting ställde
in, men en spelsugen Rufus Wainwright fick till slut tag på
ett elpiano och gjorde en improviserad konsert på Dancing
Dingo, en liten klubb på Söder.
I slutet av mars var det lite mer
på riktigt, när han spelade med litet kompband,
som uppvärmare till Keane på Berns i Stockholm.
Under kristallkronor och gulddekorationer gjorde de en enkel
entré och spelade låtar från de fyra skivor
som hittills kommit, just så kompetent, varmt och avslappnat
som det blir i det bästa amerikanska rockarvet. Rufus
Wainwright hälsade publiken med att ”det är
skönt att vara tillbaka i ? sagolandet igen”.
Lita på att det inte är
något negativt omdöme när det kommer från
Rufus Wainwright. Han vet att försvara fantasi och drömmar.
Hans kärlek till operan är omtalad, och det dramatiska,
storslagna och fantastiska hörs också i musiken
han gör själv. Men man får lov att lägga
till en dos Jeff Buckley-känslig rock och en del popsnickeri
à la Elvis Costello för att få en hyfsad
bild av hur han låter.
På telefon från Manchester
i april säger Rufus att han gillade spelningen på
Berns – ”det var underbart, jag kände det som om
jag var med i La Traviata” – och bekräftar det där
med sagolandet.
– Jo, jag tror att Stockholm måste
ha byggts av människor som läste sagor. Det är
en drömstad, säger han.
Han berättar vidare om hur han
som barn fantiserade om Europa, om att leva i ett slott ”och
regera över horder av bönder”. Och hur glad
han är att vara nordamerikan – just för att det
gör såna Europafantasier möjliga. Det handlar
inte om att blunda för europeisk verklighet, utan om
att få drömma, få se skönheten som också
finns, och om en kontrast till det egna hemlandet.
– Kanske kan jag, som amerikan, ge
tillbaka lite av Europa till européerna.
Rufus, som är 31 år, föddes
i New York och bosatte sig där igen som vuxen. Men han
växte upp i Kanada, återvänder dit ibland
och kallar sig fortfarande ”montrealer”. Och livet
i USA har sina sidor; Rufus är öppet homosexuell
och har varit det från starten av sin artistkarriär.
Det är fortfarande ovanligt bland artister att gå
ut offentligt med sin homosexualitet, och har en politisk
innebörd vare sig man vill det eller inte.
Det har sagts att Want two, som släpptes
i Europa i mars, är hans politiska skiva.
– Den är inte i första hand
min politiska skiva, men den är min enda som kan kallas
så. Egentligen handlar det ”politiska” om
två sånger – ”Gay Messiah” och ”Waiting
for a Dream”. Jag är inte en politisk sångare,
egentligen, men jag är en politisk person. Och det är
verkligen inte mitt fel: min regering tvingade mig att bli
det.
– Situationen för homosexuella
i USA är extremt polariserad. Att bo i New York är
att bo på en ö, och där fungerar det att vara
gay, men i väldigt stora delar av landet är det
tvärtom, och det blir värre. Hela idén med
USA som ett frihetens land? det är en lögn, säger
han.
– Men du vet, jag tror fortfarande
på Amerika. Det finns en potential för ett riktigt
bra samhälle här.
Utvecklingen vad det gäller homosexuellas
situation är inte entydig, varken i USA eller Sverige,
men Rufus bild är mörk. Han beskriver regeringens
politik som fientlig, och känner sig dessutom främmande
för mycket i homosamhället.
– Homosexuella gettoiseras, bor i
vissa områden och träffar inte heterofolk. Det
ligger ett slags förnekande i det, och framför allt
är det ju så tråkigt. Det kommer ingen stor
konst eller musik eller litteratur ur ett getto.
Rufus har turnerat över världen
i drygt ett år nu, och är nöjd och glad över
sin privilegierade situation, men i hemlandet finns en tröskel
som han inte kommer att komma över i sin karriär,
åtminstone inte inom popvärlden. Turnéerna
går till små teaterscener, och det blir väldigt
lite radiospelningar. Han låter inte särskilt bitter,
men väldigt övertygad, när han kommenterar:
– They?re not gonna have a gay person.
That?s it.
Det betyder inte att han automatiskt
har en position i gayvärlden. Inte alls.
– Nej. Nej, verkligen inte, säger
han och skrattar.
– Du vet bögar har generellt
– och nu menar jag verkligen generellt, det finns massor av
undantag – verkligen den sämsta musiksmaken?
På något sätt är
det väl så att en människa som inte går
med på gränserna, ofta befinner sig vid dem.
Rufus Wainwright är för
svettig för gayvärlden, för gay för popvärlden,
och kanske för musikalisk för båda. Det betyder
inte att det är synd om honom. Han får hänförda
recensioner, allt fler mycket trogna fans, och kanske är
det för att han både är mycket på riktigt
och mycket fantasi. Fullt ut visade det sig tredje gången
han spelade i Stockholm, på Södra teatern i början
av maj. De som fick plats kunde berätta om en lång
galaföreställning med fullt pådrag, stort
band och stripp till kalsonger och pumps. För mycket?
Kanske, men bakom pumpsen finns en saga, och bakom sagan en
idé. Och den handlar om fantasins frihet.
