Produktionen ligger långt under det normala, runt 50 procent av maxkapaciteten. Företagsledningen sliter sitt hår i förtvivlan. Förpackningsfabriken Rexam utanför Ystad har – trots att verksamheten ska läggas ner till sommaren – nyligen tecknat avtal med två nya kunder och vädjar med ömsom bonuserbjudanden, ömsom varningar till sina anställda att börja arbeta som vanligt igen. […]
Produktionen ligger långt under det normala, runt 50 procent av maxkapaciteten. Företagsledningen sliter sitt hår i förtvivlan.
Förpackningsfabriken Rexam utanför Ystad har – trots att verksamheten ska läggas ner till sommaren – nyligen tecknat avtal med två nya kunder och vädjar med ömsom bonuserbjudanden, ömsom varningar till sina anställda att börja arbeta som vanligt igen. Produktionen måste komma i gång.
Men ingenting biter. Utanför fikarummet ekar de stora hallarna tomma, och att produktionen skulle gå på halvfart känns snarast som en överdrift.
– Vi kan inte uppmana till strejk eller maskning, men vi uppmanar folk att ta det lugnt om de mår dåligt. ”Gör som du själv känner”, brukar vi säga på personalmötena. Ingen ska stå vid falsarna och vara upptagen av dystra tankar. Då är det lätt att skada sig. De här maskinerna sliter av skruvmejslar utan problem, säger Kaj Jeppsson som är klubbordförande på Rexam.
Det är verkligen stilla: en arbetsplats fortfarande i chock, flera månader efter att beskedet att fabriken ska flyttas till Danmark kom. Sedan dess är det inte många av de drygt hundra uppsagda som orkat jobba för fullt.
Kaj Jeppsson och hans arbetskamrater berättar en historia om uppgivenhet, besvikelse, vrede och en företagsledning som inte längre vågar visa sig ute på golvet efter en serie feltramp. Många har tagit Jeppsson på orden och lämnar maskinerna så fort den mörka framtiden hamnar i tankarna. Företaget kommer inte att kunna möta leveranskraven – snart börjar semesterperioden då personalstyrkan minskar ännu mer – men intresset för att slita hund tycks försvinnande litet bland de uppsagda arbetarna.
Ledningen vill därför, paradoxalt nog, anställa fler för att kunna möta efterfrågan. Men facket har sagt blankt nej.
– Och nu slösar de pengar på att köra iväg halvfulla leveranser, eftersom vi inte fyller dem. Pengar som lika gärna vi kunde ha fått, suckar Kaj Jeppsson.
Ingen på Rexam hymlar om att den avslagna arbetstakten är medveten. Vem kan förvänta sig att personalen ska offra sig själva för ett företag som bestämt sig för att alla anställda ska dumpas och fabriken flyttas? frågar de sig.
Även om vreden bottnar i en så djup besvikelse att det inte finns kraft till att gå ut i öppen strid fortsätter kampen mot företagsledningen. Personalen håller stenhård koll på vad ledningen gör och vilka beslut som fattas, och sprider informationen vidare. Minsta lilla missförhållande dras fram i ljuset.
– Vd:n har sagt att han får ont i magen varenda gång han ser mig på väg till sitt kontor, skrattar Kaj Jeppsson.
Exempelvis spreds nyheten om den förre vd:ns Stefan Angwalds avgångsvederlag om nästan 22 miljoner blixtsnabbt på Rexam efter att uppgifterna satts upp på en anslagstavla. Personalen hade krävt avgångsvederlag på 5000 kronor per anställningsår, vilket skulle ha kostat företaget ungefär hälften av vad Angwald fick.
När företagsledningen sedan gav besked om att personalen inte skulle få ett öre i avgångsvederlag lade arbetarna ner verksamheten under ett par timmar.
– Det var nog ingen som pratade om strejk. Men det är klart att folk inte orkar arbeta när de får sådana besked, säger Bengt Jeppsson, som jobbat på Rexam i över tjugo år, halva sitt liv.
Situationen på Rexam utanför Ystad belyser ett välkänt ansikte på den svenska arbetsmarknaden: företag lämnar djupa sår efter sig när de flyttar sin produktion.
Det svenska samförståndet, där arbetsgivare och fackföreningar arbetade med samhällets välstånd som gemensamt mål, var länge ett internationellt föredöme. Arbetarrörelsen stod i särklass i världen. Än idag kan inget annat land skryta med en lika hög andel fackligt organiserade.
Men allt färre känner idag igen sig i bilden av samförstånds-Sverige. De utflyttade fabrikerna och hoten om att flytta ut än fler har ställt villkoren på huvudet.
I själva verket har det svenska samförståndet – eller åtminstone bilden av det – alltid varit ihålig. Organisationsgraden till trots har svenska arbetare varit lika stridbara som arbetare i andra västländer.
Merparten av alla konflikter på den svenska arbetsmarknaden har nämligen varit vilda.
Mellan 1970 och 1990 förekom i Sverige, lågt räknat, 119 vilda strejker per år – att jämföra med omkring tio ”lagliga”, fackligt sanktionerade strejker. Den stora merparten av svenska arbetare som deltog i strejker under den här perioden gick alltså förbi de fackföreningar de tillhörde, och förde sin kamp utanför den spelplan som i samförståndets anda målats upp av arbetsgivarna och LO.
Tills trenden plötsligt bröts av 1990. Det året sjönk antalet vilda strejker till en tiondel.
Sedan dess ligger snittet på drygt sex vilda strejker per år.
Den drastiska nedgången är intressant: ingenting tyder på att motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare skulle ha minskat sedan 1990. Snarare tvärtom. Löneklyftorna växer, arbetstempot ökar och allt fler företag hotar med att flytta produktion utomlands.
Borde då inte svenska arbetare vara minst lika stridslystna som före 1990-talet?
En förklaring till gåtan om de försvunna strejkerna skulle kunna vara att skärpt lagstiftning numera avskräcker arbetare från att ta till vild strejk. Så tror Kurt Eriksson, chefsjurist på Medlingsinstitutet med ett förflutet som ombudsman åt Verkstadsindustriförbundet.
– En avgörande omständighet är att bötesbeloppet för vild strejk har höjts. Tidigare var maxbeloppet 200 kronor, men det taket tog den borgerliga regeringen bort. Arbetsdomstolen dömer i dag normalt till 2 000 kronor, och det kan skrämma bort många från att delta i vilda strejker, säger han.
Samma svar lämnar också många av hans kollegor.
Men Kurt Eriksson lyfter också fram två andra faktorer som kan ha dämpat strejkvilligheten.
Dels har arbetsmarknaden förändrats sedan 1980-talet. Inom tillverkningsindustrin, där de vilda strejkerna varit mest frekventa, har en rad centrala avtal mellan fackföreningar och arbetsgivare lagt band på strejkviljan. Dels ledde den ekonomiska krisen i början av 1990-talet till en massarbetslöshet som Sverige inte sett sedan 1930-talet.
– När jobbet hänger på gärdsgården är man inte så sugen på att ta strid utan vidare, säger Kurt Eriksson.
Christer Thörnqvist, forskare i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, håller inte med om att skadeståndsbeloppet skulle påverka strejkviljan.
– Den som går ut i en vild strejk är redan medveten om lönebortfallet. Då gör inte 2000 kronor någon större skillnad. Dessutom finns det inget samband i tid: skadestånden höjdes 1993, men strejktrenden bröts av redan under 1990, säger han.
Däremot tror också Thörnqvist att de alltfler centrala industriavtalen påverkat det vilda strejkandet. I exempelvis Danmark, där kollektivavtalen inte reglerar lika mycket som här i Sverige och där lönerna sätts på golvet, är vilda strejker betydligt vanligare. Danska arbetsgivare kräver nu just en centralisering av avtalssystemet, medan Svenskt näringsliv arbetar för att få ner lönebildningen på lokal nivå.
– Kollektivavtalen har gjort det lättare att hindra strejker. Ju mer man decentraliserar avtalsförhandlingarna, desto fler vilda strejker blir det, säger Christer Thörnqvist.
Han doktorerade 1994 på avhandlingen Arbetarna lämnar fabriken om den svenska strejkboomen. Men hans forskning visar att det svenska strejkmönstret inte är unikt. Det rör sig i takt med de flesta västeuropeiska länder.
Trots att Sverige har en lång tradition av socialdemokratiskt regeringsinnehav, hög organisationsgrad och en hygglig reallöneutveckling har de vilda strejkerna nära följt de internationella trenderna, där dessa faktorer saknar inverkan.
Istället pekar Thörnqvist på en annan teori. När en ekonomisk uppgång – där lönerna stiger, sysselsättningen är hög och den sociala tryggheten växer – vänder till nedgång uppstår ett glapp mellan den verkliga ekonomiska utvecklingen och den förväntade. Efter en rad goda år kommer plötsligt oväntat dåliga. Uteblivna lönehöjningar och ökande arbetslöshet leder då till missnöje, som kan kanaliseras genom strejker.
Den här modellen gäller inte mindre konjunkturrörelser, utan bara kraftiga ekonomiska svängningar. Thörnqvist har studerat så kallade Kondratieff-cykler – en sorts världsekonomiska vågor som går upp och ner – och funnit klara överensstämmelser. Det är när en Kondratieff-cykel vänder från sin uppåtgående fas till sin nedåtgående, något som sker ungefär vart fyrtionde eller femtionde år, som strejkfrekvensen tycks öka. Den senaste cykeln vände från uppgång till nedgång vid decennieskiftet 1969–1970 – och just då sköt strejkboomen fart, såväl i Sverige som i andra länder.
Det var oftast lokala löneförhandlingar, konflikter om aldrig så små löneförhöjningar eller förbättringar av arbetsvillkoren, som blossade upp i vilda strejker, sällan längre än en dag eller ett par timmar. Vanligtvis såg såväl arbetsgivare som fackliga organisationer genom fingrarna med de olovliga konflikterna och försökte lösa dem så lokalt som möjligt. Vilda strejker innebar dålig reklam för både företagen och de fackliga organisationerna, och det låg därför i alla parters intresse att nå snabba, smidiga överenskommelser. Därför anmäldes inte heller många strejker till Arbetsdomstolen.
Ett exempel som bryter mot den regeln är den vilda strejken vid Norrbottens cementgjuteri utanför Piteå på hösten 1980. När löneförhandlingarna drog igång krävde facket att ackorden skulle bytas ut mot timlön. Arbetet var slitsamt, och den som ville förtjäna sin dagpenning måste arbeta hårt.
Förhandlingarna körde snart fast. När fabrikschefen, som redan var illa omtyckt, syrligt frågade om alla anställda verkligen skulle kunna göra rätt för timlön, rann bägaren över och drev ut arbetarna i vild strejk. Med några få avbrott varade den i nästan en och en halv månad.
En av dem som deltog var Ivan Karlsson.
– Chefen var en uttalad ”fackhatare”, men när han började kränka våra arbetskamrater på det där sättet gick han över en gräns. Med tanke på den usla arbetsmiljön, fabrikschefens uppträdande och det stöd vi fick från allmänheten hade vi stora förhoppningar om att till slut få igenom våra krav.
Ivan Karlsson hade jobbat på cementgjuteriet i 27 år, varav 14 som fackligt aktiv, och satt som ordförande för fackklubben när strejken bröt ut. Han tvekade inte en sekund inför att gå med i strejkkommittén.
– Vi upplöste klubbstyrelsen för att kunna gå med i strejkkommittén i stället. Många av oss var hemskt besvikna över att stödet från våra lokala fackavdelning var så klent, men vi hade en orubblig vilja och trodde att det skulle räcka, säger han.
De strejkande hade ett starkt stöd från andra arbetare över hela landet; pengar strömmade in till strejkkassan från fackklubbar och privatpersoner.
Ändå blev strejken ingen framgång. Företaget vägrade hårdnackat gå strejkarna till mötes och det slutade med att alla som deltagit fick sparken. Därtill tvingades de betala skadestånd efter att ärendet behandlats i Arbetsdomstolen, som gick helt på företagets linje.
Ironiskt nog fick de strejkande ändå igenom sitt huvudkrav bara ett par månader senare: ackorden slopades och ersattes med timlön.
Knappt hälften av arbetarna erbjöds sedan nya anställningar, men många var inte längre intresserade av att återvända till fabriken. Ivan Karlsson hörde till dem.
I dag är han pensionär sedan tio år tillbaka. Han ångrar ingenting. Den vilda strejken var oundviklig, säger han, men påpekar samtidigt att kampen egentligen bör föras inom fackföreningarna. Inte minst nu när de svenska arbetsmarknadstraditionerna utmanas av EU.
– Det är som att ingen riktigt tar ansvar för varandra längre. Därför är det jätteviktigt att facken tar kamp för kollektivavtalen och att arbetarna fortsätter att organisera sig.
Gjuteristrejken i Piteå skiljer sig från den typiska vilda strejken i att den blev så lång och utdragen. Men liksom majoriteten av vilda strejker utbröt den inom tillverkningsindustrin. Inom den så kallade tredje sektorn – tjänster, service, vård och omsorg – har vilda strejker varit ovanligare. Det säger sig självt att korta strejker får starkare genomslagskraft i ett tillverkningsföretag, där ett produktionsstopp kan stå företaget dyrt.
En vild strejk inom den offentliga sektorn kostar å andra sidan inte arbetsgivaren någonting. Snarare sparas pengar genom uteblivna löner. Att ta till strejk blir därmed inte lika effektivt, och därtill kommer att strejkrätten inom exempelvis vården är kraftigt begränsad eftersom strejkerna inte får drabba patienterna. Arbetarna känner också ett starkare ansvar för sina kunder eller klienter, jämfört med en fabriksarbetare som bara kan gå ifrån sin maskin.
Det kan förklara varför det oftast är män som deltar i vilda strejker: män är kraftigt överrepresenterade inom tillverkningsindustrin. Men det har också förekommit kvinnligt dominerade vilda strejker, med städerskestrejken mot företaget ASAB 1974 som det mest kända exemplet.
– Strejkhistoriker säger ofta att kvinnor inte strejkar, att de strejkar annorlunda än män eller att de sällan når några resultat med sina strejker. Men det stämmer inte. Det finns inga tydliga skillnader mellan hur män och kvinnor har strejkat. Det som skiljer är hur strejkerna har bemötts. Arbetsgivare har varit mer benägna att stämma kvinnligt dominerade vilda strejker till Arbetsdomstolen, som i sin tur har bedömt de strejkerna hårdare, säger Susanne Fransson, som har studerat kvinnodominerade vilda strejker under perioden 1974 – 1990 inom både offentlig och privat sektor.
Däremot finns skillnader mellan kvinnligt dominerade vilda strejker i de båda sektorerna. Strejkerna inom den privata sektorn har, precis som mansdominerade vilda strejker, ofta handlat om offensiva krav för högre löner eller defensiva krav mot aviserade försämringar. Men inom den offentliga sektorn har strejkerna nästan uteslutande varit mycket korta och haft politiska motiv, som att protestera mot politiska beslut.
– Det man kan säga om könsbundna skillnader i vilda strejker är att kvinnor har behandlats på helt annat sätt. Av arbetsgivare, av AD, av fackförbunden och av massmedia. Men man kan också se att kvinnor har varit uthålligare, och att kvinnligt dominerade vilda strejker varat längre, säger Susanne Fransson.
I dag återfinns alltmer av sysselsättningen inom just den tredje sektorn. Denna tendens kan delvis förklara varför vilda strejker blivit så ovanliga – det blir helt enkelt mindre effektivt och mer vanskligt att gå ut i vilda strejker ju fler som jobbar inom den tredje sektorn. Där krävs framför allt att stridsåtgärder är stora och samordnade för att de ska nå framgång, men utan facklig sanktionering är detta svårt att uppnå.
Ändå kan inte heller den tredje sektorn riktigt förklara strejkstatistikens störtdykning. Ökningen av andelen arbetande i tjänsteyrken fortgick under lång tid parallellt med att strejkerna var många – den tredje sektorns tillväxt inleddes långt innan 1990.
Men oavsett om det beror på att skadeståndsbeloppen höjts, att avtalsförhandlingarnas centraliserats, att ekonomin slagit i botten eller att strejkvapnet förlorat sin skärpa i den alltmer tjänstebaserade produktionen så kvarstår faktum: vilda strejker är sällsynta i dag. Under hela 2004 registrerade Medlingsinstitutet två vilda strejker, under 2003 inte en enda. Från och med 1991 fram till idag kan man räkna med runt sex vilda strejker per år. Det motsvarar en minskning med över 90 procent jämfört med perioden 1970–1990.
Ingenting tyder på att strejkandet kommer att öka igen inom den närmsta framtiden. Men de forskare Arbetaren talat med hävdar att det inte är otänkbart att det vilda strejkandet får en renässans som kampmetod just mot företagens hot om att flytta utomlands. Och som exemplet med Rexams förpackningsfabrik visar kan den kampen ta sig olika uttryck beroende på den lokala situationen.
För Rexamarbetarna återstår inte mycket att kämpa för längre, men de tänker åtminstone inte vika sig. Kaj Jeppsson räknar med att företaget förlorat fem-sex miljoner i utebliven produktion efter nedläggningsbeskedet och är pessimistisk inför möjligheterna att få ut några pengar från företaget.
– Det här är bara politiskt. Företagsledningen är livrädd att vår aktion ska bli prejudicerande, att arbetare vid andra fabriker som läggs ner ska börja kräva avgångsvederlag med hänvisning till oss.
På väg ut ur fabriken hejar Kaj Jeppsson på en klunga arbetskamrater i samspråk mellan vagnar fullastade med begagnade smörbyttor som ska återanvändas. De tystnar snabbt, tills någon säger:
– Vi har diskussionspaus.
Kaj ler brett, nickar menande och går vidare.
